Lockande

Vår lilla Tintin har begåvats med ett ljuvligt hårsvall. Det är rött, kraftigt och lätt lockigt. Håret växer som gräs. Hon har aldrig velat ha håret i tofsar, spännen eller liknande utan vill bara ha håret kort. Och har tjatat i två år nu att hon vill ha kort. Jättejättekort. Vi har klippt håret så kort vi mäktat med, men det har aldrig riktigt räckt för barnet. Så den här gången fick hon själv bestämma  hur kort det skulle bli. Och det blev kort. Nästan skalat. Men vilken lycklig unge! Själv fick jag tårar i ögonen när jag såg hennes fantastiska lockar lägga sig på golvet som en tjock matta under frisörstolen, men jag dolde tårarna för Tintin. Hon sken som en sol när hon såg sig själv och ja – hennes vackra ansikte syntes ännu tydligare nu.

Vackra barn. Så självständig och klok.

Annonser

När förändrades det för mig?

Lotta Lotass uttalande att hon inte såg så bra ut och därför inte var så intressant för Jean Claude Arnault att ofreda har väckt uppmärksamhet. Att en kvinna så krasst förklarar varför en man lämnar henne ifred är inte vanligt.

Men det väckte en känsla i mig. Så var det för mig när jag träffade min första flickvän när jag var ca 27 år. När jag blev homosexuell och inte längre var ett objekt för den manliga populationen. Så lättad jag blev! Jag minns att jag faktiskt tänkte tanken att jag började gilla män mer efter jag blivit lesbisk för då a) behövde jag inte ligga med dem längre b) så slutade de bete sig som idioter eftersom jag inte längre var ett objekt.

Jag flög under radarn. Nä, jag var inte den mest attraktiva kvinnan på jorden, det låg inte horder av kåtbockar som ville klä av mig och smutsa ner mig medan jag var straight. Men jag var ett objekt, jag var knullbar och jag fick veta det i varje situation där det fanns en man.

Vid ett tillfälle, när jag precis träffat min flickvän, behövde jag söka flyttledigt hos min dåvarande chef Bengt. Bengt var en vanlig man, med fru och två tonårsdöttrar. Jag förklarade att jag ville vara ledig en dag för att flytta ihop med min tjej. Bengtidioten fick något solkigt i ögonen, vrålstirrar på mina bröst och förklarade att det var så synd på rara ärtor att jag hade gått över till andra sidan. Och jag mitt dumma nöt (eller unga kvinna kanske jag ska säga)  får inte mål i mun utan skämtar bort det hela. Jävla arsel. Gå hem till dina tonåringar och ge dem verktyg för att klara sig i livet. Även de ska väl begära flyttledigt någon gång.

K och jag satt här vid köksbordet och funderade på vilka verktyg vi ger våra barn? Hur stärker vi dem så att de inte behöver skämta bort äckliga skämt och fåniga kommentarer? Hur stärker vi våra barn så de vågar säga nej? Våga säga ifrån?

 

 

Uppochnervända världen

I fredags skulle jag handla Miniderm salva till barnen vars hud är känslig för kyla. Det var slut på apoteket. Idag kikade jag in på Apotea och konstaterar att salvan är nästan 80 kronor billigare online. Döm av min förvåning när jag som leveransalternativ får kostnadsfri hemkörning ikväll. Galet.

Så fort allt förändras

Pratade med en vän om hur frustrerad jag är över att jag inte kommer till intervju och hur jag vill ha en plan för vår flytt till nya orten. Hen kom med ett bra råd, att faktiskt ringa upp den arbetsgivare jag helst vill ha och sälja in mig. Och som av en slump så råkar det vara så att en av de vänner jag har i andra staden, tidigare jobbade på den arbetsplatsen. Så jag hörde av mig – hallå hallå, tänk på mig när du pratar med dina förra kollegor och vad heter chefen som jag ska ringa?

Hon var väldigt positiv, skulle säkerligen ge mig fina kontakter men.. hon var sjuk. På tre veckor hade hon gått från nyanställd i superform till radikalopererad cancerpatient. I bästa fall utan spridning men redan i slutet på den här veckan skulle hon få veta om hon behövde cellgifter och/eller strålning.

Det här med medelålderskris. Det handlar om dödsångest. Våra vänner blir sjuka. Vänner dör. Vi/jag inser hur lite tid jag har och hur mycket av den tiden jag tillbringar med att göra saker jag antingen inte tycker om att göra, eller gör dem för någon annans skull. Jag har definitivt en medelålderskris.

Jag vill ha en hund. Jag vill ha nära relationer med min närmsta familj. Jag vill ha nära relationer med mina vänner. Jag vill läsa mer. Jag vill resa mer och konsumera mindre. Jag vill äga färre saker. Jag vill leva och ha kul.

 

 

 

 

 

Svårigheter

Bland dagens banaliteter vill jag nämna: jag har i min gmail lyckats markera en  person så att dennes alla brev till mig hamnar direkt i papperskorgen. Jag har verkligen försökt avmarkera det som sorterar bort hens brev, men utan framgång. Någon som har ett tips på åtgärd?

Har äntligen tagit tag i sömnproblemen, bokat tid hos företagshälsovården för att få en bedömning hos läkare och därefter utredas för stress. Också meddelat min chef att jag har sömnsvårigheter. Nu har jag inte längre bara problem med att jag vaknar 03:45 med att kippa efter andan och ha hög puls, jag har också svårt att somna. Snurrar och snurrar och snurrar..

Har sökt jobb i den andra staden, men ännu inte hört något. Jag har åtminstone inte fått ”tack, men nej tack”. Inser att det nog kommer att ta några månader eller kanske ett år att hitta ett jobb. Frustrerande, för nu när vi bestämt oss så är vi otåliga. K har sökt åtminstone två jobb, och inte heller fått någon info. Vi avvaktar och fortsätter bevaka marknaden.

 

Lördagskväll

Och jag har huvudvärken från helvetet. Tintin är sjuk, röda ögon och snorig. Gladys lider av existensiell ångest och K har sannolikt fått diskbråck. Men vi har det bra!

Jag går omkring i mina raggsockor och njuter av mitt liv.