Lösenordsskyddad: Psykisk ohälsa

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Publicerat i Hälsa | Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Läkarbesök

och jag fick Melatonin och Stilnoct. Melatonin för att fylla på egna resurser och kunna sova bättre – förhoppningsvis. Stilnoct för att kunna ta mitt i natten när jag vaknar och inte kan somna om och grubblerierna börjar..

Och inatt har jag inte sovit mer än ett par timmar. Perfekt uppladdning inför läkarbesöket.

Låg

Så väldigt ledsen just nu. Jobbigt på flera områden i mitt liv. Jobbet värre än någonsin så i morgon ska jag träffa en läkare på företagshälsovården. Måste få sömntabletter så jag kan sova ordentligt.

Mamma är i farten igen, sårar och är bara så jävla dum.

Och lite annat som stökar. Ledsen.

Igen

Min mamma, barnens ena mormor, har återigen gått in i en ångestepisod och mår verkligen skit. Hon ringer flera gånger om dagen och kan inte kontrollera sina impulser = skitjobbig.
Men hon är sjuk. Hennes medicin funkar inte som akutpiller utan jämnar ut topparna. Dessutom äter hon dem bara när hon får fysiska symptom på sin ångest och de symptomen har ännu inte brutit ut. Så just nu.. jobbigt. K blir arg. Jag blir ledsen på K för att hon blir arg. Jag blir arg på mamma som äter upp all min energi.

Samtidigt – hon är sjuk. Hon väljer inte det här.

Det blir inte bättre än så här

Nej, här kommer inte ett glättigt – jag-är-den-lyckligaste-människan-på jorden-inlägg. Det handlar om annat. Om en svart krypande sorg som kom snabbare än jag anat. I helgen kom mamma på besök. Hon är ju väldigt impulsstyrd och byter samtalsämnen för varje andetag. Men hon gick också vilse i vårt hus flera gånger i helgen. Hon minns inte var ytterdörren är, går runt och tittar och frågar och frågar och frågar – men var är ytterdörren nudå? Min mamma – 67 år fyllda och nu börjar det. Precis som mormor vid 71 års ålder och innan dess, gammelmormor vid 73 års ålder. Virrigheten. Demensen. Den stigande irritationen kring att inte kunna kontrollera situationen och ilskan. Inte hos mig, men hos mamma.

Idag reste hon hem till Norrland. Hon ringde från Centralstationen för att säga hejdå och tack för senast. Då hade hon återigen gått vilse och hittade inte ut. Jag är så förtvivlat ledsen över det här. Det blir inte bättre än så här.

Min värkande axel

har gjort mig dator- och mobilfrånvarande i sommar. Det har inte tagit bort smärtan men det har åtminstone inte förvärrats. Frozen shoulder verkar vara diagnosen. Smärttillstånd i upp till ett år och därefter får man börja jobba med stelheten. Jag är så begränsad i min rörlighet just nu att jag inte kan sätta på mig en BH själv. Jag kan heller inte få upp armen tillräckligt dör att applicera en deoderant. Så illa är det. I morgon ska jag börja jobba. Eller inte. Vi får se vad doktorn säger.

Värken gör mina nätter till ett helvete. Ont att sova, ont att ligga, ont ont ont.

Nu slutar jag skriva på detta gnällinlägg och börjar skriva på ett annat. Jag vill berätta om vår Gladys.