Vilken sida av linjen?

På dopet fanns också en bekant till oss. Någon som jag tidigare delade historia med, dvs försökt få barn, kämpat, kämpat, kämpat och till slut, gett upp.
Jag fick en chans till, att tillsammans med älskade fina K försöka bli förälder – och nu är jag det. Men vår bekante har gett upp. Det går inte. Det finns inte längre några möjligheter tillgängliga. Och det gör det svårt i umgänget. Det förvånade mig att hon kom på dopet, vid tidigare tillfällen har hon varit sjuk eller bortrest. Och herregud vad hon har mina sympatier. För jag har varit där. Haft halsfluss på släktmiddagar (för att det fanns gravidmagar där. Och i själva verket satt jag rödgråten i soffan och såg en dålig film. Utan halsfluss.) bokat resor när jag visste att mitt förra tjejgäng skulle träffas, bara för att slippa frågan – hur går det? Blir det några barn? Jag är så otroligt medveten om vilken jäkla tur jag har haft som hamnade på min sida av linjen. Inte för att jag förtjänade det eller för att de som står på andra sidan inte förtjänar det, utan bara för att slumpen styr så. Det blir så för att det blir så. Och det känns ibland väldigt orättvist. Om man nu kan tro på rättvisor i denna sjuka värld.

Jag vet att det går att få ett alldeles fantastisk fint liv utan att vara förälder. Naturligtvis går det. Men om man önskar att få bli förälder så är det ett groteskt stort sorgearbete att gå igenom innan man upptäcker att livet ändå har ett värde – utan barn. Eller rättare sagt – JAG hade ett helvete med min sorg över mina ofödda barn och mina misslyckade försök att bli förälder. Jag tackar varje dag min lyckliga stjärna, universum och slumpen för att just jag hamnade på den här sidan linjen. Och kunde jag så skulle jag vilja vifta med mitt fespö så att alla som vill bli föräldrar *poff* blev det.

Nu ska jag gå och pussa mina barn, hänga tvätt och sedan sova. Natti natti.

Annonser

Sorglig insikt

I säkert 20 år har det spelats en handbollsturnering på ängen strax bakom vårt hus. Massor av ungdomar samlas för att under några dagar kämpa om ära och medaljer. En dag var jag och de mina ute på en promenad i området då vi mötte ett gäng, låt säga 11-åringar, fortfarande iklädda matchtröjor som var på jakt efter det köpcenter som finns i närheten. De var från Småland och lite vilse och K och jag kunde hjälpa dem på rätt väg. Vi pratade lite om deras resultat, de var nöjda med dagens matcher men annars hade de mest fått spö på planen berättade de. När vi skiljdes kände jag hur mycket jag tycker om barn. Jag tycker verkligen verkligen om ungar. I nästan alla åldrar. Och det är något jag inte kunnat leva ut förut, inte fått tillåtelse av mig själv eller ens min livsstil att älska barn. I den livsstil som jag tidigare tillhörde DINK (double income no kids) så ansågs barn skräniga och i vägen. Min förra bekantskapskrets välkomnade resorter där barn var barnförbjudna och caféer och restauranger med barnförbud var väl sedda. Men jag satt där med värkande hjärta och längtan. Efter egna barn. Efter andras barn. Efter barn.

Kanske var det så att jag inte kunde tillåta mig att släppa in barn i mitt längtande hjärta för då skulle sorgen över att inte ha egna barn krossa det? Nu när välsignade Tintin och Gladys finns, nu kan jag tillåta mig att känna. Fina ljuvliga barn! Härliga bråkiga ungar! Så sorglig insikt men enorm tacksamhet mot universum. Tack. TACK!

Dramaqueens gånger 3

Vid årets stora jullunch saknades två personer. Min fru och hennes syster. K var inlagd och hennes syster låg nerbäddad i graviditetsrelaterade magsmärtor och illamående. Så det var ganska dämpad stämning vid julbordet. Trevligt men lite dämpat. Min bror och hans höggravida fru skojade om att det enda som kunde trumfa dramatiken kring de två systrarnas frånvaro var om vattnet skulle gå för min svägerska under kvällen.
Döm om min förvåning när jag framåt småtimmarna fick ett sms från min bror om att vattnet gått och att de var på samma sjukhus som K är – men på förlossningen! I går kväll blev jag faster till en alldeles underbar och fantastisk liten pojke. Kråkans lillebror E.

Ja det här har verkligen varit en märklig jul.

Orka!

Jag slutar 15 varje dag. När jag kommer hem är det full aktivitet med lek, gnissel, matning, middag, handling, tvättstuga, badning och läggning av barn. När de sover pustar vi ut och sen orkar jag inte mer. Möjligen hänger jag en omgång tvätt, eller kanske fryser jag in lite matrester. Det händer att jag orkar röja golvet efter barnens lek men det är inte ovanligt att jag somnar vid 20.30.

Till helgen har jag och K försökt ordna en tvillingträff för de föräldrar som gick tvillingutbildningen tillsammans på Södersjukhuset i vintras. Vi håller ganska frekvent kontakt via Facebook, men nu ska vi äntligen träffas och inspektera varandras barn. Om vi orkar.

På söndag ska vi försöka hinna allt det vi inte hunnit i veckan, dvs montera sittdelarna på vagnen, montera IKEA-bänken vi köpte för en vecka sedan, sy gardiner till barnens rum, ta in grillen och utemöblerna som nu fått ett vitt lager på sig, sortera ut alla för små kläder från barnbyrån och fylla på med de kläder vi fått ärva från kompisar. Samt storhandla (blöjorna börjar ta slut), göra storkok, bära ner vinterkläderna från vinden och paketera sommarkläderna för nu är det för kallt att bära shorts kan jag konstatera. ORKA!

Sen det där dåliga samvetet – träningen. Försöker hålla helst 3, men oftast 2, ibland 1 gång i veckan.

Och vännerna. När ska jag hinna träffa mina vänner? Saknar dem. Behöver dem.

Tid tid tid tid tid tid tid tid tid. Jag önskar vi hade de där morföräldrarna tillgängliga som gärna tog barnen en förmiddag på helgen så vi hann sova, städa, handla, montera möbler eller bara få in den där jävla vattenslangen till källaren någongång. För det är så, när det står mellan att sitta med mina fina barn och sjunga sånger eller att gå ut i trädgården och flytta på kompostkorgen, då väljer jag alltid tiden med barnen. Eller också får man leva med att grillen rostar och att man får köpa ny vattenslang eftersom den gamla frös sönder. Det kan bli så. Nu orkar jag inte sitta här och klaga mer. Nu måste jag sova. Tack för att ni lyssnar på en trött mammas gnäll. Over and out.

Vaccination

På sin 5-månadersdag firade vi barnen genom att ta dem till BVC för deras andra vaccination. Den här gången blev Tintin så förtvivlat ledsen att vi nästan bröt ihop allihopa, hennes gråt var inte bara gråt – det var skrik, rop, gråt ja allt. Fruktansvärt att höra. K försökte amma henne lugn men det gick först efter en lång stunds vaggande och vyssande. Liten älskling! Gladys klarade denna gång bättre.

Morgonen därpå ångade barnen – hög feber och gnissigt och gnälligt. K som var hemma själv skickade några panikslagna sms om att famnen och armarna inte räckte till. De vägrade bli nedlagda i sängen, golvet eller babysitters. De skulle sitta i mammas famn eller ligga och bli ammade.

När jag kom hem strax efter fyra var de fortfarande dåliga, glansiga på ögonen och ledsna. En timme senare – exakt 24 timmar efter sprutan, var det som om slöjan lyftes från deras små ansikten. De började jollra, skratta och var inte längre varma. Helt otroligt och väldigt skönt. Kvällen avslutades på ett bra sätt. Vi kunde sjunga och leka tillsammans och barnen somnade kvart över sju med små leenden på sina läppar. Mammorna somnade 20.30.

Om barnen just nu

Tintin vände sig från rygg till mage två gånger i morse. Det var nog mest en slump än viljestyrd övning, men dock! Annars brukar hon mest ligga på rygg och när det blir trist vrålar hon i höga C så att någon av mammorna kommer och flyttar henne. Hon har förstått det där med att skratta men kommer inte ihåg hur man börjar, så hon hostar igång sig. Låter väldigt kul. Hon överraskar oss ibland med att göra häftiga inandningar, så att det låter som hon tappar andan och försöker hitta luft. Mer än en gång har vi sprungit över varandra för att hjälpa barnet som inte kan andas och där sitter Tintin och flinar. Hon bara övar sig på sina ljud.

Hon sover gott på dagarna. På kvällarna sover hon oroligt och vaknar tre-fyra gånger per natt och vill ha mat. Hon har fortfarande lite problem med magen, men vi ger henne Laktulos och det hjälper henne bra. Hon tycker fortfarande om att pussas, hon älskar att rida ranka på mitt ben och har till sin stora förtjusning precis lärt sig stå på sina ben mot mina lår. Hon är nästan alltid glad, när helst man tittar ner i spjälsängen ligger lilla Tintin där och ler med hela ansiktet. Välsignade barn ❤

Gladys har utvecklats till en mycket social och trevlig tjej. Hon avskyr att ligga i vagnen, hon vill bli buren och när hon blir det belönar hon en med att konversera och kommentera allt hon ser. Det är jättehärligt.  Idag spelade hon blyg mot en granne, för att i nästa sekund fyra av ett bländande tandlöst leende. Ljuvlig unge! Hon vaknar fem på morgonen och är glad och jättepigg. Sen är hon vaken i några timmar innan det är dags för första tuppluren. Hon gillar dock inte tupplurar på dagen, det är svårt att få henne att slappna av och somna. Det är gråt och amning och gnissel och skrik och det är inte ovanligt att det tar 45 minuter innan hon somnar – mitt i en utandning. Å andra sidan sover hon nästan hela nätterna. Hon behöver en matpåfyllning mitt i natten, men sen sover hon djupt.

Det är en stor lycka att vara mamma åt dessa två ljuvliga barn. Tack universum!

En mysig helg

När jag var lite avgjordes mycket när man klev innanför dörren. Stod ett par beiga snörskor under pallen fick jag skruva upp humöret en grad eftersom stämningen ofta var väldigt tryckt där i köket. Farmor var där.  Men om mosters täckjacka låg slängd på golvet, eller om mormors handväska hängde på kroken så var det MYYYYS. Mamma var på gott humör och pappa fällde fler dåliga skämt än vanligt.

Min mamma har varit på besök. Ja, rubriken stämmer. För det har varit en mysig helg. Hon har tagit hand om våra barn, lekt med dem, pratat med dem, gått på oändligt många promenader med dem i vagnen och bara varit sällskap till dem.  Mamma är också otroligt intensiv vilket gör att det är ganska ansträngande att ha henne på besök, men när hon fokuserar på barnen går det bra.

Vi pratade om några ganska viktiga saker i helgen.
När jag kom ut som homosexuell för nästan 20 år sedan frågade hon sina bästa vänner vad de hade gjort om deras son eller dotter berättat att de var homosexuell. ”slängt ut ungjäveln” – fick hon till svar. Detta är alltså den grannfamilj som var mina extraföräldrar, Tant Anna och hennes man Lasse som var ett sånt fantastiskt stöd för mig under min tonårstid. Tant Anna om tog hand om mig när mamma inte kunde, exempelvis när min pappa dog. Tant Anna som var min speciella vuxen, hon som man kunde berätta allt för och som var sådär klok och snäll som vissa vuxna var. Nä, mamma berättade aldrig för Tant Anna och Lasse att det var jag som kommit ut. Inte då. Nu vet de att jag är gift, att jag har fått barn men de är inte längre min mammas bästa vänner.

Jag berättade för min mamma att jag nästan varje dag får höra nedsättande kommentarer på min arbetsplats. Inte om mig i synnerhet, men de som lever utanför heteronormen som allmänhet. Hon började nästan gråta. Nu tror jag faktiskt hon börjar förstå vilken värld jag lever i och hur den skiljer sig mot hennes värld. Och kanske kan hon börja förstå vad det betyder att stå på någons sida. Att det var därför jag valde bort henne förra sommaren, att hon återigen valde att inte förstå, att hon återigen tog en annan ståndpunkt än: hon är mitt barn, henne ska jag skydda.

Det känns skönt att säga att det varit en mysig helg, för ofta längtar jag efter mamma men när hon väl kommer blir allt fel. Och visst var det UNDERBART när hon åkte och huset återigen blev tyst, men känslan sitter kvar. Det var mysigt. Jag är glad att jag och hon kan erbjuda mina barn det här. Att de kan få fina minnen av mormors närvaro i vårt hem, att de kan få tid att skapa en egen relation med sin mormor. Att de ser sin mamma, sina mammor samarbeta och samspråka med sina mammor och att det är tillräcklig bra relationer. Nu hoppas jag att det inte ska komma en backlash på den här känslan. Att det ska förbli ett fint minne och jag hoppas jag ska få uppleva det igen.