Det som aldrig blev

För nio år sedan jag gick jag och min dåvarande sambo på en sk föräldrakurs på RFSL. Meningen var att vi skulle försöka bli föräldrar tillsammans med en god vän. Det var en dålig kompromiss – ingen var riktigt nöjd med konstellationen men det var vad jag trodde min enda chans att bli förälder. Det var innan lagändringen som möjliggjorde insemination för lesbiska på svenska universitetssjukhus.

Det var en brokig samling människor i gruppen. Många lesbiska par som var på väg till Danmark. Ett killpar som funderade på hur och om de ville bli föräldrar.

Som ni vet blev jag aldrig förälder då. Det var apjobbigt att stöta samman med någon från föräldrakursen, jag gjorde långa omvägar om jag såg någon på avstånd. Vid något tillfälle råkade jag gå rakt in i en av gruppmedlemmarna, en tjej som var synbart gravid. Hon blev jätteglad av att se mig och började fråga om vi fått barn. Nej – det hade vi ju inte. Och dessutom hade vi (jag och förra sambon) delat på oss. Men det gjorde fruktansvärt ont att få frågan. Det Stora Misslyckandet.

Idag träffade jag på henne igen. Hon var på en Regnbågsträff tillsammans med sin dotter.  Jag var där med K och mina älskade döttrar. Det var uppriktigt roligt att träffa henne igen och den här gången gjorde det inte ont. Vi kunde t o m prata lite om hur det var för nio år sedan, då vi alla trodde vi skulle bli föräldrar väldigt snart. Jag känner mig hel nu. Mina gamla barnlöshetsärr börjar läka. Blekna. Jag vet hur den där sorgen äter upp en inifrån. Jag vet också hur det känns när den börjar ge vika, när man tar sig vidare. Att det går att komma  vidare.

Om jag inte träffat K, om vi inte kämpat vidare, om vi inte fått två fantastiska flickor där i maj – ja.. Då hade jag fortfarande varit barnlös. Men kanske hade jag inte varit i sorg. Det kan jag aldrig ta reda på. Tack och lov. För nu är jag där jag är. Jag är mamma. Jag har två underbara ungar som förgyller varenda vaken sekund.

Annonser

Vissa möten är roligare än andra..

Minns ni när jag skrev om min frisör som också kämpade med barnlöshet- och längtan? Förra gången jag klippte mig var tydligen den 18 oktober 2011. Vi hade vetat om att K var gravid i någon vecka men ännu inte gjort första VUL som avslöjade att hon väntade tvillingar.

Idag var jag och klippte mig och möttes av en väldigt gravid frisör! Och det visade sig att hon var gravid den 18 oktober men hade ännu inte märkt det. Vi har BF med mindre en vecka emellan.

Ibland är det roligare än annars att klippa sig. 🙂

Födelsedagen över

Jag har både fått sång, lite dans och champagne.

Älskade K har både skickat kärleksbrev och lagat middag till mig. Jag har fått många samtal, sms och hälsningar på fb. På jobbet satte de en liten flagga på mitt skrivbord, en tradition som är ganska trevlig.

Men den här dagen är en fasans dag för någon annan. Och mina tankar är hos henne.

Alla vi som kämpar mot oönskad barnlöshet. Vi är hjältar. Bara för att vi överlever. För ibland är det fan nästan inte möjligt att ta ett andetag till. Ibland är det bara förjävla orättvist.

Helvete.