Bloggeri bloggera

Ja, ont om inlägg är det gott om. Det är svårt att skriva numera. Först rent praktiskt, det finns väldigt lite tid. Sen så är det så att flickorna inte gillar mitt knattrande på datorn. Det stör dem, trots en stängd dörr mellan rummen. Men jag skulle nog behöva skriva mer. Märker att jag mår bra av att skriva.

Sen det där med att ens vänner, ens fru och andra som kanske vet vem man är läser, det är också något jag måste hantera. Kanske lösenordsskydda lite mer? Få det som vana att lösenordsskydda lite inlägg. Och försöka använda bloggen som jag gjorde i början. Hitta tillbaka till mig själv igen. Som jag var när jag var jag. Nog för att jag är jag nu också, vafan ibland är jag för mycket jag.  Som idag. ÄNTLIGEN hade jag kommit med på yogapasset som blir fullbokat 07:30 varje måndag när gymmets bokningssystem släpper platserna kl 7. Jag hade ställt klockan för att hinna logga in och boka för två veckor sedan då tiden släpptes. Och jag fick en plats! Idag var det dags, jag trotsade förkylningen och latmasken och släpade mig iväg – mitt i läggningen av barnen. Men iväg kom jag. Motvilligt eftersom jag egentligen hatar att röra på mig. Men ombytt, klar, i tid, på plats. Loggar in på gymmet och *poff*. Inget pass. Går fram till kassan och ursäktar mig och frågar om varför det inte kommer upp något yogapass när jag loggar in. För att det pågår, det började för nästan 45 minuter sedan. JAG VAR EN TIMME FÖR SEN! Jag är alldeles för mycket jag vill jag lova. Så besviken, så arg. Helvete.

Nu är jag hemma igen. Tack och lov gick läggningen smärtfritt, men jag är sur. Sitter här i träningsoutfit och känner mig lika lat som jag är.

Men blogga mer, ja det ska jag.

Annonser

Bloggens förändring

Jag förstår om jag får färre och färre läsare.  Det är faktiskt inte särskilt roligt att läsa en lycklig, blivande mammas blogg. Speciellt inte om man först började läsa den för att den som skrev den var en fertilitetsutmanad, barnlängtande, kämpande person.

När jag själv var nere i svartaste sorgträsket orkade jag inte gå in på de där lyckliga bloggarna. De som handlade om att inreda barnrum, välja brudklänning eller gnälla över graviditetsåkommor. Fy fan för såna. Nu är jag en sån lycklig bloggare. Vi väntar barn. Vi är fruktansvärt lyckliga och glada och förväntansfulla inför detta faktum.

Jag förstår om du inte längre tittar in här. Det hade jag inte heller gjort om jag varit någon annan. Jag kan ju för sjutton inte ens läsa mina gamla blogginlägg utan att få ett tryck över bröstet av rädsla och ångest. Fy fan för att vara där. Där jag var. Mina tappra medsystrar, ni som kämpat tillsammans med mig. Ni som hann i mål före mig, ni som ligger strax efter mig och ni som fortfarande kämpar. Ni är alla mina hjältar. Vi har kanske olika mål. Men samma längtan. Samma längtan efter barn med fjuniga huvuden och små gnyende läten. Älskade små barn. Medsystrar, jag tänker på er. När jag ber så ber jag för er och de ofödda. De efterlängtade.