Livstecken

Dagarna går och i morgon fyller jag fyrtiotre. 43! Herregud, när min mamma fyllde 43 var hon pensionsmässig. Ålder är verkligen inget mer än en siffra, men oj vad tiden går fort ibland.

Om några dagar påbörjar vi vårt sista landstingsfinansierade IVF-försök. Ångesten kring just det ”vårt sista” är stor. K har fallit ner i stora svarta depressionshålet, den här gången söker hon hjälp för det är outhärdlig just nu.

Det är ingen vacker plats vi befinner oss på. Sista Försöket. Jag mår oftast ganska bra, förutom när jag känner efter.

Annonser

Tröstlös

Vi kom som sagt hem från Norrland igår. Jag hade en mardrömsresa eftersom kombinationen Regnbågsmamma+X2000=kraftigt illamående. Så jag sov sov sov i rent överlevnadssyfte. Det fungerade.

När vi kom hem började K sloka med huvudet. Hon blev ledsnare och ledsnare och ledsnare och kunde inte komma på någon egentlig anledning. Jag började till slut ana oråd och funderade på om depressionen kommit tillbaka. Hade vi slarvat med D-vitaminerna? Det var en tung kväll.

Och i morse fick vi besked – hon är sjuk. Dyngförkyld. Nerbäddad med feber och hosta och kommer sannolikt inte till någon arbetsplats den här veckan. På ett sätt skönt – förklaringen till deppen. På ett sätt oroväckande – jag vill inte blir sjuk innan resan.

11,5 dagar kvar till till avfärd mot Thailand.