Mardröm

I går skulle jag titta till flickorna innan jag gick och la mig. Tintin låg på mage med nappen i mun och fantis över näsan. Gladys låg på tvären över kudden med benen ut genom spjälorna så jag lyfte upp henne för att lägga henne till rätta. Då följde täcket med.. Jag försökte dra undan täcket men då började Gladys låta konstigt och vifta. Jag fattade att något var fel men det var så mörkt i rummet att jag inte såg vad som var satt fast. Jag ropade på K och hon kom springande. Det var en lång tråd från påslakanet som lagt sig två varv runt Gladys hals! Den som sytt ihop påslakandet hade inte klippt av trådarna ordentligt. Sen har trådarna legat i påslakanet och så småningom sökt sig ut genom hörnen och när Gladys snurrade i sängen snurrade tråden. Bara tanken på vad som kunde ha hänt gör mig kall.

Det var inte helt lätt för oss med stora starka händer att kapa trådarna, flickan hade ju inte en chans att få bort dem. Hon hann inte bli rädd tack och lov, hon sov vidare.

Och själv då? jo, jag har oro i kroppen. Sover oroligt om nätterna. I natt satt jag vaken i någon timme efter en mardröm där jag gjorde upp med ett ex. Och när jag skulle gå och lägga mig i kväll fick jag en konstig oro och behövde gå och titta till småttingarna. Lilla Tintin sover oroligt. Hon drömmer och gråter. Älskade barn.

Annonser

Drömmar

Nätterna hos Regnbågsmamman är ganska jobbiga just nu. K drömmer otäcka otäcka mardrömmar. Själv bearbetar jag massor i drömmen, säger farväl till döda vänner och gamla ex. Vaknar gråtande och förvirrad. Att K drömmer hör till graviditeten har vi läst, men mina drömmar? Kanske en ny livsfas som gör att jag behöver rensa ut lite gammalt? Det är ändå anmärkningsvärt att jag har tillgång till känslor i drömmarna som jag inte har förmåga att känna i vaket tillstånd. Jag känner den smärta jag kände när min far dog i min famn. Den faktiska fysiska smärtan av sorg som nästan dödar. I vaket tillstånd minns jag knappt dagen det hände. Jag saknar min älskade Pappa, men sörjer honom inte längre. Fast visst tänker jag på honom. Mer nu när han ska bli morfar.

Ja. det är ganska mycket tårar här hemma. Vi är ömhudade av alla hormoner. Och av lycka.

Men igår fick vi också oss en varning – K fick några ordentliga sammandragningar framåt kvällen och blev rädd. Och då blev jag ännu räddare. Ändå hade hon inte varit jätteaktiv under dagen, utan faktiskt bara tagit det lugnt. Men hon förpassades till säng och en stund senare lugnade det ner sig. Men oj vad jag inte vill att hon ska jobba mer. Hon är så trött så trött.

Nu får vi fina vänner på besök – söndagslunch står på schemat. Eftersom de genomgår den årliga januaridetoxen så får det bli en quinoasallad med mango, granatäpple, spenat och avocado. För de som önskar blir det räkor på sidan. Mums.