För att påminna mig själv

Nu har vi varit i Norrland några dagar. Flyget upp var ett rent helvete, Gladys skrek som om livet stod på spel. Vi försökte med napp, lekar, mat, tröst, sång men inget hjälpte. Hon gallskrek i över en timme och det enda som till slut fick tyst på henne var en rejäl amningsstund i ankomsthallen. PUH! Alla tankar på ev utlandsresa var som bortblåsta. Och jag fasade redan för hemresan. (men hemresan gick galant, båda flickorna sov sig genom hela turen! – och genast började K och jag fantisera om Asienresa i vinter)

Både jag och K drömmer, förutom om varma semestermål under februari månad, om att flytta från Stockholm. Vi drömmer om en mindre stad där det inte tar en timme att åka kollektivt till jobbet. En stad där man inte har högt blodtryck av trängsel i tunnebanan. Vi drömmer om en stad där man inte möter människor i skogen. Där kantarellerna och lingonen inte är plockade. Vi drömmer om stilla vatten där man kan meta och få napp. Vi drömmer om att kunna spänna på oss skidorna utanför dörren och sedan ta ett par kilometer i skidspåret utan att trängas.

När jag träffade K hade hon ganska långtgående planer på att flytta till min gamla hemstad. Som vi nu alltså besökte.

Men här kommer nu en rad argument som jag behöver få slagna i huvudet när jag dagdrömmer om att flytta tillbaka:

  • Min mamma bor där. Hon skulle kunna komma när som helst, oannonserad och ofta.
  • De människor som jag träffade där uppe, ägnar stor del av sin tid åt att snacka skit om andra i allmänhet, men Stockholmare i synnerhet.
  • Det är kallt där. Eftersom staden ligger vid randen av div fjällkedjor, är det ofta molnigt och mycket regn.  Vintrarna är underbara, snörika, kalla, torra och gnistgrande. Somrarna är minst sagt bedrövliga, det är mycket mygg, mycket moln, mycket regn och iskallt i den stora sjön (eftersom tillflödet kommer från fjällen).
  • Min erfarenhet säger att människor som bor /eller som jag känner  är trångsynta och konservativa. Det är ganska lite som ska till för att få epitetet ”konstigt”, ”besynnerligt” eller  – värst av allt – ”malligt och märkvärdigt”. De skrattar läppen av sig åt Hen-diskussionen och tycker att det mesta som rör genus, könsroller, hbtq är ”fjolligt” och liksom inte berör dem. NATURLIGTVIS förstår jag att det inte är så att ALLA är såna i den stan, men det gick inte mer än fyra timmar mellan de gånger jag antingen fick säga ifrån eller bita mig i läppen.

Det var ganska länge sen jag flyttade därifrån. Jag har bott i Stockholm sedan 1994 och det gör mig sorgsen att tänka på hur det hade varit om jag bott kvar. Jag fylls av ungefär samma känsla som när jag tänker på att jag om två veckor ska gå tillbaka till min arbetsplats där jag varje dag får kämpa för rätten att vara jag.  Jag vill ha en bättre värld. Jag vill förändra. Jag vill gå och pussa mina vackra barn och min underbara fru och våga tro att världen blir lite bättre, en smula åt gången, en dag i taget. Våga lita på att vi som vet bättre, är fler än de som förstör och kränker. Kärlek och respekt.

Annonser

Förvåning gånger två

Så stegar vi in i rummet med 30 tanter. Genomsnittlig ålder är nog runt 60. Och de flockas som myror som en sockerbit runt K.

-å vilken fin mage!
– vad roligt! Tvillingar!
– ska/vill du amma? (frågan ställs rakt och direkt till mig)
– har ni gjort barnen i Sverige eller utomlands?
– ska ni sy något fint till dem? Vad vill ni ha hjälp med?

Inte ett enda hårt ord, inte en dum fråga, inte några kränkande eller ogenomtänkta kommentarer. Bara glada, välvilliga och försiktigt nyfikna frågor. Och stor genuin omtanke och glädje. Mina rädslor och fördomar kom på skam.

Sen på kvällen gick vi ut med Ks bästa kompis och dennes nya kärlek. God mat på trevlig lokal. Och där fick vi vet hur en rasist/nazist resonerar. Vansinnets logik i all sin prakt. K fick så hög puls att vi var tvungen att korta av kvällen till ett minumum. Det var gräsligt. Och självklart gav vi svar på tal, ja självklart framgick det med all önskvärd tydlighet att vi inte sympatiserade med åsikterna. Men hur Ks vän hamnat i detta sällskap övergår vårt förstånd. Vad i helvete!?