Förlossningen

Har fått en fråga om hur det gick – och även om det mestadels är Ks berättelse har jag fått ok att berätta för er.

Onsdagen den 23 maj var vi inne på Södersjukhuset för ett läkarbesök, K hade ju drabbats av graviditetshepatos och hennes värden hade försämrats kraftigt. Vi hade packat förlossningsväskan och hade den med oss ”ifall att” som de kontrollfreak vi är. Läkarna konstaterade att värdena försämrats från timida 11 till 87 på mindre än en vecka och de beslutade att K skulle bli inlagd. Sagt och gjort – inlagd.

Fortfarande var inget klart kring hur förlossningen skulle ske, men efter undersökning på avdelningen kunde konstateras att K inte var det minsta öppen och ev igångsättning skulle kunna ta upp till tre dygn. Det är inte ultimata förutsättningar när man som K inte har sovit på åtta veckor.

Så snitt alltså. Förslaget var att vi skulle inleda torsdagsmorgonen med ett snitt. Men för säkerhetsskull skulle K förbli fastande.

Efter en liten stund kom en barnmorska in på vårt rum och  meddelade att K skulle duscha och prepareras för snitt redan under kvällen, och medan hon duschar hade hon tydligen prioriterats ännu högre för hon blir nästan utjagad ur duschen och nersjasad till operationsavdelningen. Lite väl snabbt för mammornas psyke. Väl nere utanför opsalen går larmet – all personal försvinner! Någon behöver deras hjälp mer än vi gör och där sitter vi och har stresspåslag.

Men efter en 45 minuter kommer alla tillbaka och K rullas in på salen. Där är en härlig stämning, våra fina barnmorskor har följt med från avdelningen och det känns tryggt. Vår läkare assisterar vid förlossningen och med tre kända ansikten på salen blev det lättare. K frågade mig vid något tillfälle – ”hur många är det här inne egentligen?” och jag kunde räkna till 13 personer exklusive oss två. Då hade jag inte räknat med de två barnläkarna som stod standby bakom en glasdörr och väntade på våra tvillingar.

När ingreppet väl startade gick det undan. K fick en spinalbedövning och blev paralyserad från bröstkorgen och nedåt. Hon var totalt känsel- och smärtfri men det var tydligen obehagligt när de bände hennes mage fram och tillbaka. Det forsade en del vatten ner på golvet minns jag, men eftersom jag är rädd för operationer och sånt vågade jag inte titta alltför mycket på det.  Helt plötsligt – ett argt skrik! En liten unge bars fram till oss, Mumin var en tjej! Men oj så liten! Det här var uppenbarligen inga 3-kilosbäbisar som ultraljudet hade visat.

Mumin fördes in till barnläkarna och så ytterligare ett ordentligt skrik. En till unge bars fram och lilla Hugin visade sig också vara en liten flicka.  – ”men K” sa jag, ”ska vi ha tjejer?? Ska vi bli tjejmammor?”
-” Va, är de där våra?” fick jag till svar 🙂

Ute i barnrummet fick barnen värme, slemsugning och lite påklädning. Sen in till opsalen igen och K fick lilla Mumin till bröstet medan Hugin var i min famn. De var så vackra! Så underbart vackra flickor!

Så gick det till när vi blev morsor till världens underbaraste småflickor.
Två saker som jag tänker mycket på efteråt – vilken tur det blev kejsarsnitt! Mumin vägde bara 2,2 kilo och det hade varit tufft för henne med en vaginal förlossning om Hugin legat och tryckt på. Det är läskigt att UL kan visa så fel. Men det ska man vara medveten om att det är sannolikheter och beräkningar som UL visar, ingen sanning.

Den andra saken är att jag inte hade en aning om att man skiljer barn och födslomor åt under ett stort antal timmar när man föder med kejsarsnitt. K var på uppvaket i åtminstone tre timmar innan hon kom tillbaka till oss andra. Jag tyckte det var fruktansvärt läskigt att vara ensam med två jättesmå pyren utan ha kontakt med min fru. Jag visste ingenting om hur hon mådde och anade att hon var ledsen och orolig över att vara skild från flickorna. Som tur var hade vi världens allra bästa barnmorska som gick som i skytteltrafik mellan mammorna och rapporterade hur de och barnen mådde. Hurra för henne!

Annonser

Dåligt med uppdateringar

Men jag har två bra ursäkter.

Lilla Hugin visade sig vara en söt liten flicka, 46 cm lång och 2,3 kilo lätt.

Lilla Mumin visade sig också vara en tjej, 44 cm lång och 2,2 kilo lätt.

De är små men pigga, stabila och underbart söta små tjejer. Och jag och K är vansinnigt kära i våra barn.

image

Märklig känsla

Är återigen tillbaka på jobbet – vet inte hur många gånger jag sagt hejdå till kollegorna och verkligen känt att NU kommer jag inte mer. Hejdå jobbet! Bara för att dyka upp morgonen därpå. Arbetskompisarna ser besvikna ut, men jag är ännu mer besviken. Jag vill inte jobba mer, jag vill byta blöjor och sniffa bäbis!

Men! En bra sak jag upptäckte nu när jag faktiskt är på jobbet är känslan av att kunna jobba IRL. Ja, eller i realtid mer. Ingen mejl som ligger att vänta på att bli besvarad, allt kan hanteras omedelbart för det ligger inte ett enda papper i min inkorg och väntar på hantering. Allt är utlämnat, allt är slutfört, allt är behandlat. Och jag är supereffektiv! Tänk om det alltid vore såhär? Att jag faktiskt hann läsa alla mejl varje dag? Jag som konstant har över 200 olästa mejl som ligger och skräpar. Jag som har prioriteringslistor över prioriteringslistor över prioriteringslistor på allt som ska hinnas med. Om jag började från noll så att säga?

Tankvärt.

För övrigt är bäckenet definitivt på sin plats, jag har varit hos min egen favoritkiropraktor Sara på Kungsholms torg och nu är även musklerna i ryggen väldresserade. Hon är ett geni.

Bäbisarna är kvar i magen och de knorvlar och stökar där inne. K ska böna och be sin förlossningsläkare om nåd i morgon. Nu måste de små älsklingarna komma ut.

Förlossningsplanering – check!

Och vilket skämt. Vi kommer dit och har längtat så till denna dag. Äntligen ska vi få vårt datum för snitt, K ska få hjälp mot sin klåda och livet blir ljusrosa och ännu lite ljuvligare. Trodde jag jag..

Vi träffar en läkare som säger – jaha, vi kan ju inte säga något om levervärdena för provsvaren har inte kommit. Nähä, hjälper inte klimedicinen. Vad dumt. Jag skriver ut en ny sorts tabletter, ibland hjälper de. Jaha, har de andra sagt att ni ska få ett kejsarsnitt? Men varför då, det ser ju jättebra ut med två friska, fina ungar och den första ligger ju bra med huvudet neråt. Så jag tycker vi ska vänta till vecka 40 och då sätter vi igång det om det inte hänt något. Och som grädde på moset hör jag K säga – OK.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

För ett kontrollfreak som mig är detta den bästa medicin jag inte vill ha men sannolikt behöver. Fy vad det här är läskigt.

Förlossningstankar

Nu börjar föräldrarna i vår Tvillingföräldragrupp berätta om sina förlossningsplaner. Flera av dem har barn sedan tidigare och de flesta av dem har en planerad vaginal förlossning framför sig. En mamma som är i 45+åldern ska förlösas med kejsarsnitt, just av åldersskäl.

K har av sin barnmorska på Mama Mia blivit rekommenderad kejsarsnitt och sist vi var på SpecMVC började överläkaren också humma om det. Men K är tveksam – hon vill helst förlösas vaginalt, åtminstone känslomässigt. Naturligtvis går barnens säkerhet först, men om det finns ett val, hur väljer man då? Hur ska man tänka?

De har sagt att Ks ålder (39 år och 50 veckor :-)) påverkar livmoderns förmåga att orka med en tvillingförlossning och om bäbisarna inte ligger optimalt i livmodern kan det ändå bli ett kejsarsnitt, fast av lite mer akut natur.

Nåja, i morgon ska vi till SpecMVC och mäta storleken på de små och sannolikt kommer också förlossningsalternativen att diskuteras.

Tänkte avsluta kvällens blogginlägg med att bjuda på en fin magbild som vi tog i helgen.

31+0 eller ”Inte för att skrämma upp någon eller så…”

men helt plötsligt fick vi anledning att skynda på lite med att packa förlossningsväskan.

Puh. Jag tror att det kan finnas anledning att sätta en krona eller två på april hörni.

(nej, för tillfället är vi inte på väg in till förlossningen. Men K har haft känningar under dagen och mår ”lite skumt” som hon uttrycker det. Jag packar små bodies i storlek 44 och mjukavarmalångastoramorgonrocken i väskan jag.)

Tillväxtultraljudet gick bra!

Vår oro lugnades, lilla Mumin är numera bara 18% under den förbaskade normalkurvan och lilla Hugin är 10% under. Vi är lättade men får ändå gå kvar på SpecMVC för uppföljning. Skönt! De växer så det knakar, stackars K växer numera mest på sidorna för det går nog inte att växa mer framåt om man säger så..

Under vår ledighet har vi startat upp en vadslagning om när bäbisarna kommer, hela släkten är nu involverad. Det finns datum från 1 maj till 2 juni i vadslagningslistan – so far.  Ingen har trott april!

Jag börjar längta väldigt väldigt mycket efter de små nu, samtidigt som jag inte vill att de ska komma för tidigt. Men när är lagom egentligen? Ganska snart tycker jag.. typ i mitten av maj vore kanon. Fyra veckor till? Fem? Och kommer de den 22 maj så vinner jag en slant på kuppen.