Familjen Regnbåges första jul

verkar inte alls bli så där walt disney-inspirerade med bjällerklang och lagom rödrosiga barn och snödrivor som ser ut som bomull.

K är inlagd på sjukhus. Ännu inte klarlagt om hon ska opereras eller om hon slipper undan med blotta förskräckelsen. Det var ändå ganska skönt att det kom ett beslut till slut, att hon skulle få stanna kvar. Då kunde jag åka hem till barnen. Om allt går på bästa optimala sätt, skrivs K ut i morgon förmiddag och så firar vi jul tillsammans. Även om jag tappat min religiösa övertygelse så ber jag nu en bön till högre makter och jultomten av bara farten – låt min fru bli frisk så hon kan fira jul med familjen.

Annonser

Upp och ner

En härlig dag på många sätt. Mamma och hennes man kom hit i morse med stora kassar med julklappar till barnbarnen. Hembakt tunnbröd och ostar från hembygden. Sen fyrtioårskalas hos min lillebror den som tar sitt firande några dagar för tidigt, han och hans fru väntar ju tillökning vilken dag/timme/minut/sekund som helst och det gäller att passa på när man kan. Barnen var finklädda, frun var parfymerad, presenten var lyckad. Och värdparet bjöd på skaldjursplatå och champagne! Vilken lycka.

Vid halv sju bestämde sig Gladys för att det var dags att åka hem. Det räckte med att mormor tittade på henne så började hon gråta så vi tackade för oss. I bilen började K prata om sin onda rygg som spökat senaste dagarna. Att hon nog behövde en smärtstillande för det började göra så ont att hon mådde illa. Väl hemma kollapsade hon i smärtor och vi insåg nog båda två att det inte var ryggbekymmer – det verkar vara ett gallstensanfall. Jag råkade ju ut för två eländiga sådana förra året i den här tiden och kände igen symptomen.

Ner i säng med smärtstillande och muskelavslappnande och det hjälpte. Åtminstone så hon fick tillbaka färgen. Nu kollar vi så hon inte får feber för isåfall blir det akutbil till Södersjukhuset. Men vilket elände! Vi som hade ordnat barnvakt för tre timmar i morgon förmiddag, våra första tre timmar tillsammans utanför huset sedan september då vi var tre timmar på ett bröllop.
Vi har pratat om de här timmarna i veckor för att verkligen kunna avnjuta dem så optimalt som möjligt.

Stackars stackars K. Hon är så ynklig. Min älskling. Vilken tur att mamma är här och kan hjälpa mig med barnen om det kniper. Kanske behöver jag göra min fru sällskap i väntrummet på akutmottagningen i natt eller i morgon.

Valuta för skattepengarna?

I fredagskväll, efter en heldag på jobbet och en trevlig middag med hustrun började jag få 0nt i ryggen. Väldigt ont i ryggen. Ont i ryggen samtidigt som det inte var ryggen som värkte. Ja, det kände som något annat gjorde att jag hade ont i ryggen. Det tilltog hela natten, jag gick mest omkring och vankade. Försökte käka Ipren men inget hjälpte. När morgonen kom åkte vi in på akutsjukhuset för jag började klättra på väggarna. När jag berättade om mina symptom blev jag prioriterad och fick efter ca 3,5 timme gå hem igen. Då hade man gett mig dropp, klämt på magen, knackat mig på ryggen, ställt 10000000000000 frågor, och gett mig en välsignad spruta med smärtlindring. Fast smärtan försvann inte helt, men däremot impulsen att klättra på väggarna.

Så småningom blev jag smärtfri där på lördagskvällen, somnade i soffan i 1,5 timme bara för att vakna till smärta igen. 😦

Återigen en natt utan sömn, bara vankande av och an. Nu började smärtan försvinna i ryggen men tillta i magen. Ett band av smärta i övre delen av magen. Illamående och allmänt öm. Stod ut till morgonen och sen in på sjukhuset igen. Samma sak denna gång, dropp, smärtlindring, klämma på magen och sen utskrivning. Ingen typisk gallsten men klart gallpåverkad. 😦 Ska utredas genom husläkaren. Mår fortfarande tjyvens, har inte ätit fast föda sedan fredagskväll.

Nu ska jag gå och hämta ut Voltaren och hoppas de ger mig lite respit från smärtan. Jag ska åka hem och lägga mig i framstupa sidoläge, försöka bli riktigt varm och sen sova.

Men K och bullarna mår bra. De har gett sig till känna genom ett lite pirr i magen hos K. Fast eftersom det var så svagt vågar hon inte säga säkert att det var de som rörde sig. Men ändå.  ❤ ❤