Tillväxtultraljudet i vecka 28+2

Ja, äntligen var det då dags. Våra småttingar skulle bedömas och oron var hanterbar. Hugin ligger bara 7% under normalkurvan för en enlings-bäbis, dvs om en enlingsbäbis väger i genomsnitt 3 300 gram när den föds, kommer Hugin att väga ca 3 000 gram om hen stannar kvar till vecka 40. Men lilla Mumin låg 23% under normalkurvan och det var inte bra. Motsvarande vikt blir då bara 2 200 gram vid 40 veckor. Så det blev en akuttid till Södersjukhuset och specialistmödravården där.

Efter alla möjliga mätningar kunde läkarna konstatera att alla flöden ser bra ut, näringen från moderkakan flödar bra. Mumin är en aktiv liten krabat och verkar inte på något sätt slö. Det finns bra mängd fostervatten i mage, urinblåsa och i fostersäcken – för de båda. Allt ser bra ut förutom att lilla Mumin är liten. Så nu är K inskriven på specialistmödravården och kommer att monitoreras minst var 14e dag för att säkerställa att de små mår bra.

Puh. Min kollega som blev förälder någongång på 60-talet sa en gång till mig att oron för barnen är värst de första 30 åren. När de fyller 31 börjar det lugna ner sig. Jag börjar tro henne.

Annonser

En prövningarnas dag

Efter en aktiv lördag med lunchgäster och allmänt hemmaplock fick vi sovmorgon. Stackars K får inte sova så många sammanhållna stunder längre, det är för tungt. Så hon sover i tretimmarscykler. Men eftersom vi inte skulle någonstans i dag kunde hon sova tre extratimmar på morgonkvisten! Sen långfrukost med gokaffe, färskpressad blodapelsinjuice och  goda mackor.

Och sen var det alltså dags för prövning 1 – IKEA. Ja, som ni märker är vi där ett par gånger per vecka. Det är inte så att vi älskar företaget och trängseln, vi har bara en väldig massa saker som ska införskaffas bl a där. Dessutom hade vi lunchdejt med min brorsdotter Kråkan och hennes föräldrar. Lilla älskade Kråkis. Hon blev så glad att se oss att hon hoppade upp och ner på stolen, men samtidigt är hon lite för blyg för att hoppa upp i famnen.

Vi har nu köpt allt grundläggande till bäbisarnas ankomst. Bilstolar, skötbord, spjälsängar och en tvillingvagn. Men vi fick inte med oss allt från Ikea, byrån som skötbordet ska stå på fick vi lämna eftersom den var för tung. Jag måste ha bärhjälp eftersom K inte får lyfta.  När vi kom hem, trots att K inte lyft något och trots att vi verkligen inte stressad fick hon ont. Riktigt ont, riktiga sammandragningar som inte ville ge med sig trots liggande vila. K var rädd, jag var rädd och hade handen på snabbtangenterna till 112. Men efter en stund gav de  med sig trots allt och K somnade. Fy vad läskigt. Nu är det jag som börjar packa BB-väskan.

10+6

Och i morgon går vi alltså in i vecka 12. Vi läser på Gravid.nu och konstaterar att allt är färdigt på bäbisarna, att det är ovanligt med missfall i den här veckan. Om vi klarar veckan ut är oddsen mycket goda att vi klarar resten av graviditeten.  Och nu börjar en annan läskig del av det hela. KUB. Vi har som sagt en strategi. Hur vi än gör kommer dessa bäbisar att mätas, bedömas och kontrolleras – just för att de är två. Deras tillväxtkurvor kommer att detaljstuderas. Och eftersom det känns som om vi inte kommer undan alla undersökningar har vi bestämt oss för att göra KUB. Kanske blir vi lugnade, kanske måste vi göra en massa förberedelser inför födseln och framtiden. Vi får se. Men läskigt är det.

Vi har flyttat också! I fredags fick vi efter tre veckors hemlöshet äntligen nycklar till vårt lilla radhus. Äntligen hemma! Men puh vad det är mycket att packa upp, måla, strukturera, planera, fixa. Fast samtidigt – vad SKÖNT att inte behöva oroa sig för repor i golvet. Linoleum och stockholmsvitt is the shit. Totalt ocharmig och samtidigt en sån befrielse. Jag har verkligen hatat att bo i ett visningsstylat hem. Vi fixade en rejäl vaxduk till ekbordet, så nu är radhusoutfiten komplett. Det passar väl bra till tvillingarnas ankomst i vår?

OK. Kort rapport från mig. Hur har ni det?

Måndagsblues

Frost på bilrutan i morse. Min älskade vinterjacka utrangerades i våras, och jag måste ut och shoppa. Ryggont. Kallt i kontorslandskapet. BLÄK.

K var ledsen i morse igen – känner inga symptom.. Det gör mig ledsen och orolig och jag märker att jag vässar öronen när hon går på toa. Orolig.. Å andra sidan har det varit så varje morgon i en vecka nu, att symptomen är borta men återvänder på eftermiddagen. Men jag blir inte lugn förrän hon ringer och klagar på illamåendet.

Oroliga tider!

Vi har ägnat helgen åt att packa källarförråd och stora delar av arbetsrummet. Så otroligt skönt att börja få ner sakerna i flyttkartonger. Vi ska flytta till vårt hus! Äntligen ska vi få ett gemensamt hem, något vi flyttar in i tillsammans. Å vad fint det ska bli. ❤

Gräsänka

för K är på akvarellkurs. Hon har tydliga ambitioner att bli kulturtant, så i morse packade hon Gudrun Sjödén-kassen med matsäck, tog de stora träsmyckena och de foträta skorna och gav sig av. Närå, inga smycken och knappast några foträta skor. Men kassen!

Själv sitter jag hemma och dricker citronvatten en masse. Jag misstänker blåskatarr, urinvägsinfektion eller vad det nu är. Konstant kissnödig. Utan att behöva gå om man säger så. Det är mitt livs första och jag säger – aldrig igen! Fan vad obehagligt!

Fast inte alls så illa som mina första egendiagnoser. När de första känningarna kom i söndags, förstod jag att jag fått tillbaka endometriosen. Eller också hade tarmarna växt ihop med urinblåsan. Eller också hade jag fått cancer i urinröret. Eller också …. ja ni hajar. Så igårkväll var mina obehag så stora att jag inte kunde tänka på annat än Sjukdom och Död. Jag ringde till Vårdguiden – en utomförträfflig hjälp för Stockholmare som är osäkra på vart de ska vända sig med sina symptom och sjukdomar. I vanliga fall är de oerhört sympatiska och välsorterade, men igår träffade jag undantaget som bekräftar regeln. Ett megapucko. När jag berättade om mina symptom, dvs mina trängningar och dåliga allmäntillstånd berättade hon att jag drabbats av Nervös blåsa. Och gav mig en länk där jag kunde läsa på om mina bekymmer. NERVÖS BLÅSA? Alternativt kunde jag ha blivit drabbad av en degenerativ sjukdom som MS. Under det där samtalet kunde till och med jag – som är en STOR hypokondriker – inse att hon var helt fel ute. Det jag har är akut, fysiskt och behandlingsbart.

Så lite googlande, netdoktorstittande mm konstaterar jag att jag med stor sannolikhet har en urinvägsinfektion. Behandlas inte med antibiotika annat än vid hög feber, eller om det sprider sig till njurvägar. Istället dricker man mängder med vatten, pressad citron och tranbärsjuice. Om det inte hjälper inom några dagar går man till vårdcentralen. PUH.

Jag är ju som sagt både hypokondriskt lagd (vill till mitt försvar säga att jag råkat väldigt illa ut historiskt sett, så det är inte så konstigt) men dessutom tror jag på jämvikt. Om det nu visar sig att K är gravid så måste ju något annat gå åt helvete. Eller nåt. Det hade liksom varit så typiskt om jag skulle ta och bli dödligt sjuk nu!

Men istället gjorde vi idag ett nytt graviditetstest, för idag är officiella testdagen: och JA, K är fortfarande gravid.   🙂

Som ni märker är jag gräsänka. Jag har hur mycket tid som helst att läsa bloggar, skriva, och kolla oändliga mängder inspelade avsnitt av Criminal Minds. HÄRLIGT!

I går var vi barnvakt i några timmar åt 16-månaders S. Och vilken mysig kväll. Hon äter själv, hon smakar allt med god aptit och efter en stor portion av egen mat ville hon smaka vår. Ugnsbakad butternutsquash med stekt kyckling, samt lite starka ölkorvar. Mums sa S. För att ytterligare en stund senare svepa en stor flaska välling. Hon förhörde oss noggrant om alla Teletubbies, dvs vem som var vem. Och om vi svarade fel skrynklade hon ihop pannan och tittade på oss med stora blå ögon och provade igen. Så nu sitter dom! Jag som aldrig ens sett ett program, vet exakt vem som är vem. 🙂
Är det första delen i föräldrautbildningen jag klarat av nu?

Nu kallar ett glas citronjuice och en långfilm. Ha en fin helg!