Dramaqueens gånger 3

Vid årets stora jullunch saknades två personer. Min fru och hennes syster. K var inlagd och hennes syster låg nerbäddad i graviditetsrelaterade magsmärtor och illamående. Så det var ganska dämpad stämning vid julbordet. Trevligt men lite dämpat. Min bror och hans höggravida fru skojade om att det enda som kunde trumfa dramatiken kring de två systrarnas frånvaro var om vattnet skulle gå för min svägerska under kvällen.
Döm om min förvåning när jag framåt småtimmarna fick ett sms från min bror om att vattnet gått och att de var på samma sjukhus som K är – men på förlossningen! I går kväll blev jag faster till en alldeles underbar och fantastisk liten pojke. Kråkans lillebror E.

Ja det här har verkligen varit en märklig jul.

Annonser

Vansinnets rand

Om jag inte visste det sedan tidigare så vet jag det nu. Jag fixar inte att bli väckt 200 gånger per dygn. Det bådar inte gott för mitt föräldraskap men thats true. Vi kan konstatera att Ks medicin mot hepatos inte funkar. Natten har varit den hittills värsta i kli-, vandrings-och smärthänseende.

Vi går och lägger oss gemensamt kl 23 i den äktenskapliga sängen. Efter två tabletter somnar K ganska snart och jag strax därefter. Jag vaknar av att hela sängen vibrerar, K kliar sig i sömnen. Och snarkar. Jag går upp till tv-rummet, försöker somna i den korta soffan. Ger upp. Går ner till sängen igen. K vaknar, går ner till gästrummet i källaren och sover. Jag somnar. Vaknar efter ca 1 timme av att MINA ben kliar och av lätt huvudvärk. Snurrar, snurrar, snurrar, snurrar. Vaknar av att K återvänt till sängen – hon tycker det är lite läskigt i källaren. Vi somnar bägge två. Jag vaknar återigen av att hon kliar kliar kliar kliar sig och jag går ner till källaren. Där i källaren låter frysen högt, fjärrvärmerören vibrerar och väsnas och det är helt omöjligt att sova. Inser att jag inte har någonstans att ta vägen! Jag har ingenstans jag kan sova! Funderar på att ta in på ett hotell (ja, man är inte smart när klockan är 3-3:30 på natten och man är desperat). Spelar wordfeud med en främling. Surar.
Somnar tillslut och sover till klockan ringer.

AAAAAAAAArgh.

Saker som får mig att bli riktigt lycklig

  • när jag hör min fru spela musikalmusik på datorn i källaren och hur hon sjunger med av hjärtats fröjd
  • att smita från jobbet en tidig tisdagseftermiddag för att gå på bio med den jag älskar mest
  • utsträckta knubbiga små Kråk-armar som vill kramas
  • när Mumin hickar så magen hoppar
  • att veta att det MAX 35 dagar till jag är mamma – men sannolikt betydligt färre än så
  • att livet kan förändras till det bättre på relativt kort tid. Förra året den här tiden var jag i Den Grå Sörjan. Förändringen som sådan gör mig lycklig. Och ödmjuk. Tack!

Bubbla

Vi befinner oss i en lyckobubbla. Otrolig närvaro och symbios. Vi mot världen. Fick vi välja skulle vi ligga i en fruhög i sängen dygnets alla timmar och bara gulla med den stora fina magen. Vi umgås nästan bara med varandra, vilket i och för sig mycket beror på den begränsade orken – men också för att vi vill vara nära nära nära. Snart blir allt annorlunda. Jag ska försöka minnas denna ljuvliga tid, när vi nästan satt ihop. Kanske blir småbarnstiden ett lika fint minne?

 

Vecka 26+2

och magen börjar bli STOR. Ofattbart att det finns två kilo bäbis där inne.. De knorkar och skuffar och stångas och sparkas och hoppar hopprep med navelsträngen. Fullt ös! Mysigast är när vi ligger sked med K bakom mig och jag känner sparkarna in i ryggen. Mina duktiga starka små bäbisar!

Vi bäddar en spjälsäng, ska handla skötbord och vagn till helgen. Det tar sig så sakta. Allt går i långsamt takt men hela tiden framåt. En fot framför den andra hela tiden framåt är vår målsättning. Och veckorna tickar på.

Snart är det vår!

103 dagar kvar till BF

och jösses vad tiden går fort och långsamt nu. Å ena sidan känns det som om K varit dräktig lika länge som en elefant, å andra sidan känner vi oss stressade för att hinna ordna allt inför bäbisarnas ankomst. Jag längtar så och oroar mig för att de ska komma för tidigt.

Idag hade vi avslutningen på tvillinggruppens föräldrautbildning, och i går kväll startade Regnbågsgruppens föräldrautbildning upp. Jösses. Funnes det en föräldragrupp för homosexuella tvillingföräldrar hade vi säkert gått den också. :-/

Barnrummet är nästan målat (gult och vitt) och till helgen ska vi köra IKEArace, handla bänkar att ha som skötbord, matta, spjälsäng och diverse hyllor. Kanske får vi ändan ur och handla lite andra nödvändigheter också, bärsele, barnvagn, blöjor och lite mer kläder också?

K jobbar fortfarande halvtid, järnvärdet har stabilierats och hon ska jobba i fyra veckor till. Sen är det stopp. Det ska bli skönt för oss alla tror jag, jag oroar mig rätt mycket för henne när hon går mellan hemmet och t-banan. Dessutom litar jag inte på att hon sover tillräckligt mycket om dagarna. Hon gör en massa annat! Som att måla väggarna gula 🙂

Välsignade glömska

Tänkte en förstulen stund – undrar vad jag gjorde för ett år sedan. Och bläddrade tillbaka i blogginläggen. Det var en ångestfylld tid. Sorg, oro. Jag kände mig otillräcklig, var olycklig, ångesten låg som en tjock klump i halsen och fyllde hela bröstet. Helvetet på jorden. Barnlängtan och misslyckade barnförsök gör saker med människans själ. Min bröt den sönder. Mitt äktenskap gick sönder. Min fru gick sönder. Allt var trasigt, i skärvor.

Nu. Lycka. Bliss. Kärlek. Värme, trygghet och lugn. Jag sa det till oroliga vänner för en tid sedan, att graviditeten läker alla sår. För så känns det. Jag känner mig inte längre traumatiserad, trasig och sprucken. Mina erfarenheter är erfarenheter och inte längre det som definierar mig. Jag börjar förvandlas till något nytt.

Och vid min sida har jag med mig min älskade fru. Hon som gick sönder som nu är hel och vacker och stark och lugn.  Vilken välsignelse. Om ett år kommer det gå bra att titta på hur februari 2012 såg ut i bloggen. ❤ ❤ ❤