Det är synd om mig

Jag har ont. Och är arg. Och är ledsen. Eller kanske är det så att jag är ledsen, därför har jag ont och är arg? Det är så lätt att köra med floskeln ”det ska bli så sköööööööönt att resa iväg, vi behöver det verkligen”. Eller jag hör hur Mamma försöker muntra upp mig –  ”men ni har ju resan/huset att se fram emot” (ungefär som om det vore nästan lika bra som en rödhårig bäbis i sommar). Jag vet att det jag är bortskämd, att jag har förutsättningar som inte andra har. Men det finns saker jag inte kan kan få heller. Jag har inte förutsättningar för att bli gravid. Jag har inte förutsättningar att på något enda sätt bli biologisk mamma. Jag skulle gladeligen skänka bort allt jag äger för den möjligheten.

Jag blir ledsen när jag hör hur kollegor och vänner beklagar sig över sin kärva ekonomi när de inser hur lite de får i föräldrapenning. Jag vill också ha ont om pengar! Jag vill också ha sömnbrist! Jag vill också bli förbannad på släktingars könskodade klädpresenter. Jag är verkligen verkligen ledsen.  Jag börjar dessutom känna mig gammal. Inte för gammal, inte så. Men jag hade ju önskat mig så mycket att jag varit ca 10 år yngre när jag blev förälder. Så blev det inte. Jag sitter fortfarande i samma situation som för 10 år sedan. Längtan. En enorm längtan.

Nu ska jag och ut och slåss med folk inne i centrum. Vi ska handla det vi behöver ha med oss på resan. Gissa hur mycket jag ser fram emot att prova badkläder? Lägg till misslyckad bantning, vinterblek, smärtor och allmän depp och gissa igen. Det är inte en rolig dag idag.

Annonser

Nedräkning pågår

till resan.

Det är skönt att inte försöka få barn. Sinnesfrid. Eller? För jag är frustrerad. Så ini helvete. Så jävla dåligt humör som jag är på vet jag inte när jag var.. Jag är fladdrig, ojordad, irriterad, irritabel och arg.

Och lättad att vi just nu inte försöker få barn. Jag vill fortfarande ha barn, inget har förändrats men jag orkar knappt med mig själv just nu och behöver väl vara lite mer som vanligt om det här ska bli bra.

Men om jag får gissa – och det får jag faktiskt – så tror jag att jag är förbannad och arg för att jag äntligen får lite space. Först höll jag andan för att vi väntade barn. Herregud, så jag höll andan.

Sen när det gick åt helvete höll jag andan för att se var K tog vägen. Föll hon ner i något svart hål? Nja, hon vacklade åtminstone ner  i lite sörja, men nu när jag vet att hon klarar upp situationen är det tydligen min tur. Jag vill slå någon på käften, dricka mängder av alkohol, bråka och skrika. För nu jävlar! Och sen har jag ont i magen också. Jävla myom. Helvetes jävla skit.