Vågar inte andas..

I dag var jag på utbildning. På en fikarast berättar jag för kollegorna om Tintins sömnproblem, om hennes insomningsproblem, om hennes ovilja att sova. Jag berättar att jag ska ringa BUP, kanske prova bolltäcke.
”- ja gör det” – sa min kollega. ”Eller lägg en dubbelvikt trasmatta över ungens ben och rumpa – det ger samma effekt”. Gissa vem som nu sover och snarkar under en dubbelvikt brandgul trasmatta inne i sin säng? Gissa vem som somnade 18.50?
JAG STRUNTAR I OM DET ÄR EN ENGÅNGSFÖRETEELSE, DET GER HOPP! HOPP ÄR HÅRDVALUTA I REGNBÅGSMAMMEHEMMET. MIN ÄLSKADE LILLDOTTER SOVER GOTT OCH LIGGER ALLDELES STILLA.

Det är antagligen alldeles för bra för att vara sant. Men just nu sover hon.

Annonser

Rädsla

K har varit zonkad av alla graviditetshormoner de senaste veckorna. De senaste två dagarna har symptomen inte alls varit så tydliga och K var jätteledsen i morse. Och jag blir förstås jätterädd och orolig. Det är gräsligt att kombinera sprirande lycka och förhoppning, samtidigt som jag fasar inför VUL och letande efter hjärtslag. Det har gått fel förut, jag vet att det kan gå fel igen.

Strax före lunch ringer K. Hon mår så illa att hon knappt kan stå upp. Mitt hjärta jublar. Jag hoppas. Jag längtar. Jag hoppas. Jag längtar. Jag hoppas. Jag längtar. Jag hoppas. Jag längtar.

Planer

I morgon är det äggplock. Vårt sista. K känner sig mer påverkad en tidigare gånger, sannolikt för att hon gått på det långa protokollet den här vändan. Och att Stora Sjukhuset faktiskt väntar någon extra dag extra med att plocka äggen – allt för att det ska bli så många som möjligt. Så hon går och vaggar som en liten äggsjuk höna. Ont har hon. Stackars…

I morgon åker min kompis till samma Stora Sjukhus tillsammans med sin make. Maken ska göra en stamcellstransplantation, allt för att besegra den otäcka blodcancer som drabbat honom.  Jag och min kompis befinner oss i två olika huskroppar i morgon,  men vi sätter båda våra hopp till den medicinska vetenskapen. Och vi ber båda om liv. Jag om ett nytt – hon om att hennes man ska få fortsätta sitt.

Så den här veckan behöver vi många tummar. Och tår. Och allt annat som kan hållas. För alla mirakel som ska utföras inom en grå och trist sjukhusbyggnad.

Men hade inte den här bloggen lagt ner?

Jo. I det ögonblicket jag skrev det var den nedlagd. Begravd. Död. För i mitt nya liv är det här-och-nu-perspektivet som gäller. Inget annat. Någonsin. I det här nya livet så gäller nya villkor. Jag träffar bara människor som får mig att må bra. Som ger mig energi. Jag gör inga planer. Jag lever från ögonblick till ögonblick och tänker inte längre än näsan räcker. För jag orkar inte mer. Men just nu. NU är den vid liv igen. Bloggen alltså.

Jag gör bara saker som får mig att må bra. (undantag – jag arbetar ca 7 timmar om dagen, men eftersom jag är välavlönad och gillar att ha pengar så mår jag bra av att jobba. Även om det känns pest att sitta inomhus när det finns syre och sol ute).

K bor kvar i vårt gemensamma hem. Åtminstone idag. Och eftersom jag inte planerar längre än en decimeter i taget så vet jag inte om hon bor kvar i morgon. Men det finns hopp. Hopp om att hon bor kvar i morgon alltså. Hopp om att jag kommer att finna en väg framåt. Och kanske dör bloggen igen, kanske lever den vidare, det vet jag inte för det är frågor för morgondagen.

Vänner föder efterlängtade vackra barn. Vänner förlorar sina makar genom död och olyckor. Barn dör i vansinnesdåd. Terrorister dödar andras barn. Och jag steker köttfärsbiffar och målar möbler i grälla gröna nyanser. För det tycker jag om att göra.