Beslutet

Jo, det som har hänt hos oss är att vi mycket snabbt beslutade oss för att lämna vårt fantastiska underbara hem för att söka oss ett nytt. Det har varit väldigt jobbigt men nu börjar vi landa i beslutet och går vidare.

Vi har haft mäklare här och vårt lilla paradis läggs ut på Hemnet i mitten på maj.

Varför vi flyttar?  Det finns flera anledningar. Det framtida stambytet och ekonomi är två orsaker men den största är faktiskt att vi bor i en fin Ferrari när vi borde bo i en rymlig Volvo kombi. Så är det. Huset är ett ganska litet, massor av biyta men svårt att skapa ett extra sovrum av en underbar matkällare om man säger så. Dessutom är det så att vi ska ha ett stambyte här i vårt hus från mitten av augusti. Och om vi är snabba kanske vi hinner sälja och köpa något nytt så vi slipper flytta två gånger. Och de som ska köpa vårt hus får möjlighet att själva välja material och påverka hur deras badrum ska se ut i framtiden.

Men fy vad det har varit jobbigt att landa i beslutet. Mycket oro och sorg. Dessutom är det så att eftersom K inte har fast jobb säger banken att vi måste sälja innan vi kan köpa något nytt. Jag oroar mig för att vi inte kommer att hitta något hus. Fast det är klart vi kommer. Ju.

Så. Inget värre än så. Men dock.

Och så kom kallelsen till Fertilitetsenheten. Vi har fått en tid. Och vi kommer att boka av den. För nu har vi fattat beslutet att vi blir en tvåbarnfamilj och inget mer än så. Längtan efter bäbis består men samtidigt är det så skönt att ungarna växer och blir större och mer självständiga. Och det är så himla roligt med större barn! Våra ungar är verkligen underbart störtsköna små individer med massor av humor och humör.

Annonser

Hemma sjuk

med feber och värk i kroppen. Det känns som om jag och K delar på influensan, hon nyser, snorar och hostar men är feberfri och ganska pigg. Jag har feber, värk i kroppen och en läskig whiskeyröst, men inget ont i halsen, inget snor och ingen hosta. Men hemma från jobbet är jag.

Förutom att jag är sjuk, mår jag väldigt bra. Saker och ting faller på plats. Jag har slitit ganska mycket i relationen med min mamma, men nu verkar allt ha lugnat ner sig. Det har åtminstone infunnit sig ett normalläge igen, ett sätt att förhålla sig till henne.

K och jag har det bättre än någonsin tillsammans och vårt hem börjar kännas som ett hem. Mitt hem. Vårt hem. Det är fortfarande stökigt och absolut inte iordningställt vare sig för oss eller de små bäbisarna som kommer om några månader – men det känns som ett hem.

Å de små bäbisarna! De sparkar stackars K från insidan, både hennes kissblåsa och solar plexus får sig en omgång med jämna intervall. Det är urmysigt att ligga med kinden mot magen och få sig en omgång. Mammornas små kickboxare!
Vi längtar väldigt mycket efter de små nu. Vi oroar oss förstås en del också, men för varje dag som går ökar deras chanser att klara ett liv utanför Ks mage.

K syr små lapptäcken till vagnen, jag virkar täcken till deras sängar, mormödrarna stickar sockar och mössor till nästa vinter. Det är många som längtar.

Nä ni, nu ska jag värma rester sen i går och fortsätta ligga i soffan och se dålig tv.

Att landa i känslorna

K frågade mig igår när poletten skulle falla ner. På mig alltså.
Vadå?, frågade jag oförstående. ”Jomen du verkar inte särskilt glad över huset?!” sa K vidare.

Men jag är glad över huset. Det är precis vad vi letat efter. Så många rätt och känslan i huset går nästan inte att beskriva. Värme, hemtrevnad, ro.

Fast jag är inte sprudlande glad, förväntansfull, lycklig. Jag är nöjd. Det kanske får vara så ett tag – att jag är just nöjd. Det är bättre än missnöjd, frustrerad, arg och ledsen.

Jag tror att jag kanske är för trasig för att kunna bli riktigt glad. Åtminstone nu. För när jag blivit glad de senaste gångerna har det gått riktigt åt helvete lite senare. Våra två missfall och en potentiell skilsmässa har gjort det här med mig. Jag förväntar mig kanske att huset ska få sättningsskador, termiter, invaderas av fladdermöss, få en vattenläcka eller bara explodera. Jag drömmer inte längre om det där livet jag längtade efter. Jag befinner mig bara i nuet och i nuet har inget egentligen förändrats. Det finns en framtid i ett hus – om inget händer fram till kontraktsskrivningen idag klockan 14 – men just NU är det ingen skillnad.

Jag bor på samma kulle jag bott de senaste fem åren, jag arbetar på samma ställe, fikar med samma kollegor, pussar samma fru godnatt och drömmer inte längre om en framtid med barn, fru, hus och hund. För det orkar jag inte. Drömmen finns kvar, längst inne bland finkänslorna, men jag orkar inte längta mer. Jag ägnar mig åt att njuta av det jag faktiskt har i handen. En älskad fru. En liten lägenhet på kullen. En kropp som är frisk.

Sorg och misslyckanden gör brutala saker med en människas själ.

Fler beslut

Vi fattade gemensamt beslutet att inte köpa det blå huset – trots all dess potential. Det går inte att uppbåda den energi vi behöver för att renovera ett sådant hus. Och dessutom har vi ägnat de senaste två månaderna åt att hitta fel på huset – så att vi inte skulle känna oss ledsna över att ha förlorat möjligheten att köpa det. Det är svårt att starta om från ett sådant läge.

Vi känner oss lättade.

Stekta sparvar

Och nu, när allt är nytt och vackert och skirt mellan oss två, ringer telefonen. Minns ni det här blå huset? Säljarna har kommit på bättre tankar och vill sälja det till oss. Till det pris vi angav.

Herregud.

När de stekta sparvarna börjar falla från skyn faller så många samtidigt att vissa sätter sig på tvären.

Gissa om vi känner och tänker och känner och tänker och känner och tänker och samtalar och känner och tänker och känner och tänker och samtalar?

Lyxproblem

K och jag letar hus. Vi letar högt och lågt, vitt och brett. Huset ska vara lagom stort, lagom renoverat, ligga lagom nära och lagom långt ifrån. Det ska vara gult eller vitt, träfasad eller tegel. Eller något annat. Och nu har vi två bra objekt. Det ena är jag skeptisk till för att det är FÖR piffat. Alltså, vem har 224 Odd Molly-outfits i storlek 34 hängandes i sovrummet? Vafan, det är inte bara mattluggen som är kammad, varenda björklöv och grässtrå har fått hårspray på sig för att göra sitt bästa.

Dessutom har det återvänt på Hemnet efter en redan avslutad budgivning. Vad gick fel? Besiktning? Köparnas dåliga ekonomi? Jag är skeptiskt.

Sen det andra huset. Ett helt perfekt hus, men liiite för nära en motorväg. Å andra, i Stockholm är det aldrig tyst. Om jag letar efter total tystnad och stjärnklara nätter får jag flytta ut i spenaten.

Jag har beslutsångest. Riktig jäkla beslutsångest. Jag vet inte vad jag vill. Jag vet verkligen inte vad jag vill. Bägge husen är bra, men är det rätt? Inget av dem uppfyller våra måste-krav. Öppenspis/braskamin, äganderätt, icke-inkapslat kök och sydvästläge på tomten. Eller ska vi ha is i magen och vänta? Vad väntar vi på? Kommer rätt hus?

Eller har det bästa blivit det godas fiende? Har någon ett råd? Ska vi vänta på rätt hus?

Kattjakt

Jag har en kollega som har mer otur än jag. Eller åtminstone otur. Hon skulle riva en gipsvägg i sin vindsvåning för ett drygt år sedan och det ledde till att hela lägenheten fick rivas. Ja, det är sant. Fuskbygge, mögel, hälsoinspektörer, tvist med försäkringsbolag och evakueringsbostäder är det enda hon pratar om numera. I över ett år har hon och hennes familj levt i kappsäck, samtidigt som de betalar av lån för sin fina, numera rivna vindsvåning. Möjligen får de flytta tillbaka i oktober. Kanske. Inflyttningsdatumet flyttas fram hela tiden och hon har nästan givit upp känns det som.

Hon är född i Polen och enligt henne finns det bara ett sätt att bli fri oturen. Man måste spotta tre gånger i följd på en svart katt. Utan att hålla fast den. Så – någon som har en långsam katt som jag kan få salivera lite på? Jag lovar att göra den ren efteråt och ge den god fisk som kompensation. Om den inte far illa av behandlingen kanske jag kan ta med mig en kollega som också vill spotta lite?

I övrigt? K käkar DHEA och försöker hitta ljusglimtar. Vi springer på husvisningar och svär över att bilen brann. Jag ringer försäkringsbolag och försöker få besked om bilen blir utlöst eller reparerad. Pengarna från husföretaget är ännu inte återbetalade, men betalningspåminnelsen på böterna har kommit.

Men jag har skrivit avtal med en mäklare om försäljning av vår lägenhet. Det känns bra. Hon var den jag köpte lägenheten av för några år sedan och hon är otroligt duktig och pålitlig. En riktig juvel. Nu hoppas vi bara att Huset kommer vår väg snart.