Sjukdomar och elände

drabbar mina kära. Oroar mig för nära släktingar som inte bor nära. Otäcka lömska cancertyper som smyger sig fram. Själv är jag tacksam för att jag bara har ont i ryggen. Och en högproduktiv galla. Det är ju en baggis i sammanhanget.

Lilla Kråkan var på besök med sina föräldrar framåt eftermiddagen. Treårstrotsig och frustrerad över att orden inte kommer rätt ur munnen. Hon pratar inte men gestikulerar och formulerar ljud som på hennes sätt liknar ord. Men det är svårt att förstå och hon blir arg. Liten älskling.

Hoppas hon pratar bättre när hon blir storasyster. Min älskade lilla brorsdotter, ska hon redan bli sin mamma och pappas stora tjej? Hon som än så länge är hela släktens minsting.

Ingen som har något bra tips för att få igång en förlossning?

Annonser

Mycket kan man säga

men att K blir glad och snäll av klådan vore en lögn.

Följande meningsutbyte förekom i morse:
K (ropar från badrummet) – ska du duscha?
Jag: Jaa. Varför undrar du det?
K: Vill du mig något får du komma hit och prata med mig! Tror du jag hör något när du är därborta i sovrummet och konverserar?

Muntergök. Hennes hud ser ut som en knarkares. Hon har tusentals småsår efter allt kliande och själva läkprocessen kliar ju också. Om jag hade varit hon hade jag varit ännu surare. Och argare. Och desperatare. Hon är min hjältinna.


Dramatik i radhuset

I fredags fick K nya tabletter mot klådan. Den tredje sorten hon provar som inte funkar. Så jag gick ner i källaren och skulle sova gott hela natten. Det gjorde jag också. På morgonen vaknade jag av att naturen kallade – behövde gå på toa. Slänger benen över sängkanten och ¤&/¤B¤#%/ HELVETE VAD ONT DET GÖR! Hela min rygg bryter sig i en spasm och jag hamnar – på golvet! Rakt ner i ett kallt källargolv och jag kan inte förflytta mig över huvud taget. Jag ropar högt och ljudligt på K som sover med öronproppar. Hon hör mig inte. Efter en eon av tid – antagligen inte längre än 20 minuter, lyckas jag dra ner bäddmadrassen över mig och blir åtminstone lite varmare. Mobiltelefonen jag lagt på kudden följer med ner i golvet och jag når den. Ringer till K som vaknar och skyndar ner min hjälp. Det tar över 2 timmar, en värmekudde och många smärtstillande tabletter innan jag överhuvudtaget kan lämna golvet och sakta krypa upp för källartrappen. Vilken smärta!

Lyckas få tag i en naprapat som tar emot mig, mitt bäcken har hamnat snett. En vanlig åkomma bland nyförlösta tydligen. Hrmf. Han kan inte få bäckenet i läge men kan åtminstone häva spasmen i mina ryggmuskler. Jag ordineras så många smärtstillande min mage tål och ryggläge. PRECIS VAD JAG INTE BEHÖVER JUST NU! Den här helgen skulle vi fixa i trädgården, umgås med vänner och fixa det allra sista inför barnens ankomst. Och framförallt skulle inte min höggravida hustru behöva serva mig med frukost, lunch och middag på bricka i sängen. Bad timing. Och för första gången på väldigt väldigt länge bad jag en bön till Någon om att barnen inte skulle komma just nu.

När jag skriver det här är det lördag kväll. Jag har legat till sängs fredagen och till kl 14 lördag. Sen lyckades jag ta mig ner i ett hett bad, låg där och lät musklerna bli varma och något flexibla. Benen är rörliga och jag har hopp om att läkningen går framåt. Min ordinarie kiropraktor/naprapat tar emot mig på måndag. Och jag sitter faktiskt upp vid köksbordet just, med en fet kudde bakom svanken och med ett antal smärtstillande i magen. Men jag är uppe!

36+2

Och K mår inte bra. Illamående, olustig, näsblod, vissen, trött. Mitt inplanerade Rosévin, Uteservering och Solsken blir en Snabbkaffe, Bilburen och Tillgänglig på telefon. Den inplanerade lunchen med lillebror ställdes in.

Lite oroligt men också en förhoppning.

Vansinnets rand

Om jag inte visste det sedan tidigare så vet jag det nu. Jag fixar inte att bli väckt 200 gånger per dygn. Det bådar inte gott för mitt föräldraskap men thats true. Vi kan konstatera att Ks medicin mot hepatos inte funkar. Natten har varit den hittills värsta i kli-, vandrings-och smärthänseende.

Vi går och lägger oss gemensamt kl 23 i den äktenskapliga sängen. Efter två tabletter somnar K ganska snart och jag strax därefter. Jag vaknar av att hela sängen vibrerar, K kliar sig i sömnen. Och snarkar. Jag går upp till tv-rummet, försöker somna i den korta soffan. Ger upp. Går ner till sängen igen. K vaknar, går ner till gästrummet i källaren och sover. Jag somnar. Vaknar efter ca 1 timme av att MINA ben kliar och av lätt huvudvärk. Snurrar, snurrar, snurrar, snurrar. Vaknar av att K återvänt till sängen – hon tycker det är lite läskigt i källaren. Vi somnar bägge två. Jag vaknar återigen av att hon kliar kliar kliar kliar sig och jag går ner till källaren. Där i källaren låter frysen högt, fjärrvärmerören vibrerar och väsnas och det är helt omöjligt att sova. Inser att jag inte har någonstans att ta vägen! Jag har ingenstans jag kan sova! Funderar på att ta in på ett hotell (ja, man är inte smart när klockan är 3-3:30 på natten och man är desperat). Spelar wordfeud med en främling. Surar.
Somnar tillslut och sover till klockan ringer.

AAAAAAAAArgh.

I vecka 37

Nu tickar det på både i ilfart också i snigelfart. Varje dag känns oändligt lång och ändå susar veckonumren förbi i almanackan.

Barnmorskan på Mama Mia ringde till K idag och berättade att hon har förhöjda gallsyror i kroppen, tydligen arbetar levern på högtryck och det är det som ger klåda. Både bra och dåliga besked alltså. Det positiva är att det kanske går att behandla. Det negativa är att det påverkar barnen så det måste behandlas och funkar inte tabletterna snabbt nog behöver man skynda på förlossningen.

Ni vet att jag funderar mycket på det där med blod, genetik och sånt? Eller rättare sagt, jag skiter fullständigt i blod, genetik och sånt – men måste ändå hantera rätt mycket av det? Nu har jag lierat mig med två medsystrar. Två tjejer i mitt underbara pokergäng ska bli mammor samtidigt som jag och de är inte heller gravida. Så lite senare i veckan ska vi ses. Jag ser verkligen fram emot det, inte nog med att de är världens bästa och härligaste människor, de är inte heller gravida så jag tänker Uteservering, Solsken och Rosévin. 🙂

Om inte mina små gulliganer hinner ut till dess såklart..