Kärt återseende, eller?

Minns ni idioten? Igår träffades några kollegor för att ta ett glas vin, käka middag och umgås tillsammans. Idioten följde med och trots att vi satt på varsin ände av det stora bordet hörde jag hur hon ondgjorde sig över att homosexuella skaffade barn. ”om det inte funkar biologiskt så ska man inte ha barn” var hennes argument. ”det är synd om barnen”, ”onaturligt”, ”blodslinje” osv var fragment som studsade över bordsytan. Ju mer vin hon drack, desto högljuddare blev hon. Vidrig liten människa. VIDRIG!

Nej, hon vet inte att vi ska få barn i vår. Nej, jag tänker inte berätta för henne. Fast hon skulle inte bry sig om hon kränker mig. Hon satt och berättade för min kollega hur bra hon tyckte det var att hans mamma från Somalia inte fick visum till Sverige för ”då stannar de bara kvar och belastar oss skattebetalare”. Hon säger det rakt i ansiktet på min underbara kollega. Som kom hit till Sverige som ensamkommande barn när han var 16. Hans modiga mamma hade anlitat människosmugglare för att få ut honom ur landet innan han blev tvångsrekryterad av militären. Hans modiga mamma som redan hade förlorat make och sin andra son i kriget.  Min underbara kollega mötte min blick medan idioten orerade utan att koppla på hjärnan. Blicken sa ”händer det här? Händer det på riktigt?” Och när sedan fick en stund för oss själva orkade han nästan inte kommentera vad hon sagt. Han bara muttrade: ”hur vågar hon?”
Vi var naturligtvis många som bemötte hennes idioti, men hon bara fortsätter och när hon får för många svar på tal brukar hon marschera ut ur rummet och muttra att hon minsann har rätt till en åsikt.

Ja ni. Så har jag det på jobbet. 450 underbara kollegor och en och annan idiot.

Annonser

Jävligt jobbig skitdag (med små undantag)

Vi flydde hemmet efter att ha lämnat nyckel till hantverkarna och sett på den slitna parketten, linoleum-mattan och de misshandlade hallväggarna en sista gång.

På jobbet hamnade jag mitt i en IDIOTkonversation mellan de största jävla idioter jag någonsin råkat ut för, de var så upprörda för det nya förslaget, att riva upp lagen som förbjuder kvinnor att inseminera på svensk klinik. ”alla barn behöver en pappa”, ”och det viktigaste är ju ändå blodlinjen”, och ”det är ju så lätt att skaffa barn, bara gå på krogen en kväll!” – var det inte det dummaste de sa. De sa så mycket dumt att jag vägrar återge det. Ofattbart dumt! När jag, utan att skrika (fattar ni? jag behöll lugnet!), bemötte de flesta argument så blev en av IDIOTERNA så sur att hon korsade armarna, reste sig från fikabordet och marscherade iväg.. IDIOT!!!

Att de väljer att ta den här diskussionen när jag är i rummet är lika kränkande som att sympatisera med SverigeDemokraternas invandringspolitik och öppet vädra de åsikterna när min somaliska, iranska eller eritreanska kollega sitter vid samma bord.

Jag blev så arg att jag fick ont i hjärtat. Jag hatar faktiskt en av mina kollegor. Hon är så jävla trångsynt och fördomsfull att jag har svårt att titta på henne. Hon tycker – på fullt allvar – att det är fördjävligt att lesbiska ska få hjälp med assisterad befruktning för det tar ju resurser från de som faktiskt behöver hjälpen. AAAAAAAAAArgh!

Tack och lov var det min tur att hämta Gurkan (Ks systerson) på dagis. När han kom springande mot mig på dagisets gård med armarna utsträckta kändes allt så mycket lättare. Sen stannade jag kvar hos Gurkan och hans föräldrar och käkade middag. K kom också och vi hade en väldigt trevlig kväll. Vilken tur att jag har så bra människor i mitt liv. Och idag fick jag se den finaste S och hennes mamma på Tv! S som är ett otroligt lyckat resultat av det som IDIOTERNA i världen vill försvåra, dvs rätten att försöka få barn. Vi som försöker och de som faktiskt lyckas få barn på de här sätten är hjältar. För all oro, all längtan, all möda, alla pengar, allt systerskap. Lilla S är för mig kvittot för allt som är rätt. Hennes modiga mamma som vågade och vann i livets lotteri. 

Ja. Regnbågsmamman är arg, ledsen, mer ledsen och skitförbannad idag.