Hemifrånjobbande

Jobbar hemifrån idag. Har en rapport som ska lämnas till politikerna senast 15 mars och jag är sen. Har ju haft semester! K har sportlov och sitter och surar vid köksbordet. Hon äts upp av konflikter på arbetsplatsen som nu har eskalerat i mejlbombning under sportlovet. Och sen att sportlovet är för kort, hon hinner inte både lektionsplanera, träna, hämta och lämna barn på dagis, träffa vänner och renovera vårt hem. Så nu är hon besviken och lite tjurig. Men det går över för vi har faktiskt fru-lunch på tumanhand idag. MYS!

Sen kommer barnens momma och moffa (mina föräldrar) med och hämtar ungarna på förskolan lite senare. Det blir mysigt. En boeuf borgougne står och puttrar på spisen. Mums.

Nu – rapport.

Nu är det avgjort – jag är galen

Jag har egentligen semester i två dagar till. Ungarna börjar dagis i morgon och jag hade tänkt frossa i egentid. Se TV-serier jag aldrig hunnit klart med, sy på lapptäcken jag fantiserar om och kanske kanske hinna vika undan tvätt och skura golv. Men vet ni – jag börjar jobba istället. Jag inser att jag har tre tuffa veckor av hårt arbete framför mig innan jag och familjen drar till Thailand och då kan de där två extradagarna vara det som gör skillnaden. För får jag mer VABdagar i januari då spricker planen. Då kan jag inte leverera det som ska levereras senast 29 januari kl 15.

Galet. Men nu när beslutet är fattat känns det faktiskt ganska bra.

 

Just nu

och jag menar just nu. Onsdag kväll och alla i familjen är friska. Förutom lite huvudvärk (jag) och lite känningar av tänderna (Tintin) så är alla friska. Matförgiftning, hosta, förkylning – borta!

Det händer saker på min arbetsplats. Chefer får sparken, chefer får avgångsvederlag, medarbetare säger upp sig i protest och andra söker sig bort. Och idag hände DET! Den jävla kärringen (ja nu hymlar jag inte längre) som i vart och varannat andetag kränker de flesta minoriteter och som aktivt motverkar homosexuellas rättigheter sa idag upp sig. TJOHOOOOOOOO!!! Jag gjorde fyra hoppsasteg och försökte nästan hjula i korridorerna när jag fick veta det. För nu finns det potential till att min arbetsplats ska bli bra igen. Nu finns positiva krafter som kan styra skeppet rätt. Nu börjar energitjuvarna sakta dränkas av solig, vårlig, energisk energi. Det kommer att bli bra! Fy sjutton vad bra det här blir!

Och hemma – ja där är allt jättebra. Fast pysslingarna sover dåligt, Gladys har 9-månaderskris (separationsångest) och vill helst sova innanför mitt nattlinne. Men får hon sova nära nära funkar det. Tintin har lärt sig klicka med tungan och det är så gulligt! I morgon kommer mina föräldrar ner från Norrland för att vara barnvakt för mammorna ska på 40-årskalas i helgen. Det är mys på så många nivåer att jag nog ska fira det med ett extratidigt sänggående.

Att jobba inom landstinget

För några år sedan återgick jag till en förvaltning inom landstinget efter några år i rikets tjänst. Jag var kräsen, jag begärde en lön som matchade den jag då hade plus beräknad löneförhöjning det närmaste året. Inget konstigt. Men landstinget fick lite hicka, komma där och vara tuff. Så det tog lite tid innan min dåvarande chef fick ok från högre ort att anställa mig. Första årets lönesamtal pratade vi knappt lön, för min chef menade att jag var så vansinnigt välavlönad att det inte fanns något att göra. Jag vill inte skriva ut några siffror här, men tro mig, så välavlönad är jag inte. Det är bara så sorgligt att många av mina kollegor är dåligt betalda, speciellt de som jobbat där länge.

Nåväl, andra lönesamtalet kom och min chef hade då fått chansen att prova på mig i två år. Han var synnerligen nöjd. Landstingsledningen hade låtit mig leda ett antal projekt och han både hummade och fnissade lite förnöjt när vi pratade om det. Men det årets löneökning var 1,8 procent i snitt, jag fick 1 procent för jag var ju så vansinnigt välavlönad och det finns så många snedsitsar här på arbetsplatsen så du får stå tillbaka i år. Fine.

I våras hade jag jobbat tre år. Under det senaste året har tre kollegor i min grupp byts ut mot nya och de har fått löner som inte bara tangerar min, utan i något fall passerat den. Då ska ni veta att jag har en specialistkunskap i mitt område som jag införskaffat genom nästan 15 års praktik i landstingets snåriga IT-miljö. Det är jag som lär upp mina nya kollegor. Så vid det här tillfället sa jag – nu är det min tur! I dag kom jag tillbaka efter fyra månaders föräldraledighet och fick veta att jag ÅTERIGEN fått stå tillbaka eftersom det är snedsitsar som måste jämnas till. Och dessutom jag har ju blivit antagen till en chefsutbildning som som tar sammanlagt åtta arbetsdagar under två år – den ska jag väl vara glad för? Men för i helvete, NI har anordnat utbildningen för att NI behöver chefer – när alla fyrtiotalister går i pension! Och ja, det ska  bli jätteroligt att få utvecklas – hade jag inte blivit utvald hade jag sökt nytt jobb för jag börjar bli lite less på att inte kunna få bättre villkor.

Nu funderar jag allvarligt på att skita i chefsutbildningen. Det är något allvarligt fel i synen på medarbetare i min organisation. För det första, du har EN chans att få en vettig lön och det är när du anställs. Om du inte är tuffare än tåget, är du rökt för det är väldigt små möjligheter att påverka sin lön när man väl är inne. De har bl a infört en ny policy – om du byter arbesuppgifter och gör ett mer kvalificerat jobb på en ny enhet eller avdelning – kan du inte förhandla din lön vid övergången. Du har samma villkor som om du stannat kvar på din gamla tjänst. Hur i helsike ska man kunna rekrytera och behålla medarbetare som faktiskt tror på de det gör om dagarna och som vill fortsätta utvecklas och utveckla verksamheten? Jag menar inte att vi ska ha bonusar, tjänstebilar, iphones eller städning som löneförmån. Men jag tycker att vi som skattebetalare ska ha bra folk i vår tjänst oavsett om det är den som sätter infarten i din arm inför operationen, den som skär i din kropp eller den som ska upphandla din kollektivtrafik eller sjukvård. Det är viktigt att vi skattebetalare får en nytta för våra pengar. Och då måste vi ha vettiga löner – över hela sektorn!
*Slut på gnället*

Hur det var på min första arbetsdag efter drygt fyra månaders ledighet? Efter fyra minuter i fikarummet så insåg jag att inget är annorlunda där. Mitt liv har helt förändrats sedan jag passerad ut genom dörrarna där den 23 maj, men innanför portarna är allt samma samma. Och gud så trött jag är! När jag stämplade ut 15.10 så var jag helt slut. Vilken tur att jag möttes av hela fina familjen på vägen hem. ❤ ❤ ❤

Öppna förskolan

Idag hann vi till Regnbågsgruppen på öppna förskolan. Det var trevligt, många Femmismammor var där och alla andra barn var pojkar! Våra tjejer var minst, nästa parvel var 10 månader. Det var väldigt roligt att se hur barnen låg till i utvecklingen och jag känner mig lite lugnad när jag såg hur robusta ungarna som var 15 månader var. För så gamla kommer våra småttingar vara när de ska börja på dagis. Vi är väldigt ambivalenta kring det där med tidig inskolning på dagis, men om vi inte försöker få in dem på hösten finns det nog ingen möjlighet att få en dagisplats överhuvudtaget. Eller hur funkar den där platsgarantin egentligen? *skriva upp på listan TA REDA PÅ*

Vi låter ungarna börja på dagis vid 15 månaders ålder, men vi har inte för avsikt att ha dem där särskilt långa dagar. Inte heller tänkte vi ha dem där alla veckans dagar, utan vi har en plan att de är på dagis mellan ca 9-15 och dessutom är en av oss hemma med en av tjejerna en dag i veckan. Nåja, vi får se hur det blir. Köerna är förfärligt långa, det byggs inga nya förskolor i vårt område utan de som byggs är väldigt långt ifrån där vi bor. *läggs på listan SAKER JAG KAN OROA MIG FÖR*

Och är det någon som har missat att jag börjar jobba nästa vecka? BLÄ. Fy fan vilken separationsångest jag har. Mina älskade barn. Hur ska jag kunna vara ifrån dem? Hur ska jag överleva utan att kunna andas in deras doft när jag behöver? Jag kommer stjäla med mig en väl insoven pyjamas i handväskan och smyga in i vilrummet när längtan blir för stark. Så ska jag lukta på Tintin eller Gladys pyjamas. Gråta en skvätt. Stackars stackars stackars mig.

 

Besök på jobbet

Idag åkte jag och döttrarna till mitt jobb för att hälsa på mina kollegor, fika lite och fixa lite ärenden. Jag var sjukt nervös för att hälsa på där, som ni vet är ju vissa av mina kollegor rejält homofoba och har fällt minst sagt kränkande kommentarer om både mig och min homosexuella chef.

Nåväl, mina farhågor kom på skam. Mina kollegor var förtjusta och barnen gick från famn till famn. Älsklingarna var på sina soligaste humör och flirtade vilt med tanterna. Och gulligaste tanten av alla var den mest homofoba kärringen. Hon var verkligen supergullig mot flickorna. Hon har ett hjärta!

Det var dessutom den första gången jag var ensam med flickorna på stan, hittills har jag och K alltid slagit följe, men det var verkligen jättehärligt att kunna ta sig fram med vagnen. Det gör jag gärna igen!

Märklig känsla

Är återigen tillbaka på jobbet – vet inte hur många gånger jag sagt hejdå till kollegorna och verkligen känt att NU kommer jag inte mer. Hejdå jobbet! Bara för att dyka upp morgonen därpå. Arbetskompisarna ser besvikna ut, men jag är ännu mer besviken. Jag vill inte jobba mer, jag vill byta blöjor och sniffa bäbis!

Men! En bra sak jag upptäckte nu när jag faktiskt är på jobbet är känslan av att kunna jobba IRL. Ja, eller i realtid mer. Ingen mejl som ligger att vänta på att bli besvarad, allt kan hanteras omedelbart för det ligger inte ett enda papper i min inkorg och väntar på hantering. Allt är utlämnat, allt är slutfört, allt är behandlat. Och jag är supereffektiv! Tänk om det alltid vore såhär? Att jag faktiskt hann läsa alla mejl varje dag? Jag som konstant har över 200 olästa mejl som ligger och skräpar. Jag som har prioriteringslistor över prioriteringslistor över prioriteringslistor på allt som ska hinnas med. Om jag började från noll så att säga?

Tankvärt.

För övrigt är bäckenet definitivt på sin plats, jag har varit hos min egen favoritkiropraktor Sara på Kungsholms torg och nu är även musklerna i ryggen väldresserade. Hon är ett geni.

Bäbisarna är kvar i magen och de knorvlar och stökar där inne. K ska böna och be sin förlossningsläkare om nåd i morgon. Nu måste de små älsklingarna komma ut.

31+1

och vi är hemma. Inga bäbisar ännu. K mår bättre – kanske var det en annalkande förkylning som ställde till det i går. men hon har ordentliga sammandragningar i jämna intervall, men barnmorskan som undersökte henne idag sa att det kunde fortgå i många veckor än.

Jag har varit på intervju för ett chefsprogram jag sökt, det var rätt ok. Vi var 50 som sökte, trettio som gått vidare till personlighetstest och sen blir det 14 som får gå det tvååriga programmet. Jag hoppas så jag är en av dem. Men om jag inte kommer med så kan jag acceptera det. Och söka ett nytt jobb.

Annars består livet mest av sömn, tvättning av små klädesplagg i storlek 44-50 och inköpslistor. Och så ska vi byta däck på bilen och fira Gurkans 5-årsdag i helgen. Vi har ett fint liv.

Berätta på jobbet

Idag har jag berättat på jobbet att jag ska bli mamma. Det är läskigt. Skitläskigt. Men det föll sig så lyckligt att Idioten var hemma och VAB-ade och då fattade jag mod och började läcka lite info. Det har hittills gått väldigt bra, många har kommit till mitt lilla bås i kontorslandskapet och gratulerat. Och många av mina kollegor är tvillingar visar det sig! Väldigt roligt att få information om hur det är att vara just tvilling. ❤ ❤

Mina älskade ungar.

Sen är det något med män och Pappa-rollen..  Ingen av de kvinnor jag pratat med har frågat det minsta om donator eller ev fäder eller så, men de två män som hörde konversationen reagerade. Den ena sa – jaha så då är du delad mamma då? (och menade nog att jag och K delar på mödraskapet vilket vi i o f s gör men antagligen inte alls som han menar) och sen kom – har barnen rätt att veta vem pappan är? Jag höll mig lugn och förklarade  att jag nog kände mig rätt hel, inte alls som en halvfigur och att de här barnen har ingen pappa, de har två mammor och om han menade donatorn så har de här barnen rätt att få veta vem det är när de är vuxna. *puh*

Eftersom jag och mina kollegor jobbar med hälso- och sjukvårdsfrågor dagarna i ända är nog mina kollegor mer insatta i frågan än genomsnittlige svensken. Och ändå. Dessa frågor.

Nåja. Hittills har det gått bra. Jag är stolt. Glad. Och lycklig.

Tillbaka i sadeln

och efter en vecka i tystnadens och lugnets paradis är det några saker som beslutats. Vi ska fortsätta vara gifta med varandra. ❤

Naturligtvis är det fortfarande dag för dag som gäller, men vi vill vara tillsammans. För vi älskar varandra. Det som hände i början på sommaren var ett resultat av att K gick sönder av våra helvetesår. Och hon var tvungen att göra något. Hon gjorde något och allt förändrades. Men hon valde fel sak att göra, det är uppenbart nu. Men samtidigt – hade hon inte gjort det valet hade vi inte varit där vi är nu. Så tack älskade K, för ditt felaktiga beslut men också för ditt mod att stå kvar där du stod.

Och när jag nu är tillbaka på min arbetsplats inser jag också att jag inte trivs här. Jag måste börja se mig om efter något roligt att göra – även mellan 8-17.