Midnatt råder

Annandag natt och alla sover – utom diskmaskinen som jobbar övertid.

Vi har varit på släktkalas, både min lillebror och hans son fyller år i julhelgen. Barnen lekte glatt med kusiner och morföräldrar. Underbart att se eftersom både jag och Gladys legat nerbäddade med 39 graders feber i jul.

Men förutom att jag låter som M A Numminen när jag pratar så mår jag bra nu. Gladys matvägrar sådär som hon brukar när hon är vissen. Lite välling på kvällen men annars äter hon inget annat än vatten och lite mandarinklyftor.

I morgon ska vi åka och fixa pass! Barnens första. Det känns stort och viktigt. Deras första officiella identitetshandling. Mina duktiga, kloka, härliga ungar. Som klarar så mycket. Som är så empatiska och fina. Som sover så bedrövligt dåligt när de är sjuka… Nu ska jag krypa ner bakom Gladys och somna till ljudet av hennes snusningar. K och Tintin kamperar i källaren inatt. Igen. Tintin verkar sova bättre där nere i en trång säng och med en massa ljud från avlopp och fjärrvärmeanläggningen. I morse kom de två sömntutorna upp vid åtta! Natti natti!

Annonser

Familjen Regnbåges första jul

verkar inte alls bli så där walt disney-inspirerade med bjällerklang och lagom rödrosiga barn och snödrivor som ser ut som bomull.

K är inlagd på sjukhus. Ännu inte klarlagt om hon ska opereras eller om hon slipper undan med blotta förskräckelsen. Det var ändå ganska skönt att det kom ett beslut till slut, att hon skulle få stanna kvar. Då kunde jag åka hem till barnen. Om allt går på bästa optimala sätt, skrivs K ut i morgon förmiddag och så firar vi jul tillsammans. Även om jag tappat min religiösa övertygelse så ber jag nu en bön till högre makter och jultomten av bara farten – låt min fru bli frisk så hon kan fira jul med familjen.

Vecka 17

Och jag har bättrat mig. Nu är det en ny bild som sidhuvud. Den får jag använda utan att ange källa. Tack!

Julen har varit bra, lite kort bara. Men vi hann med en något hektisk jullunch hos svägerskan, en vuxenjulaftonsmiddag hemma hos oss med svärfar och kalkon med min bror och familj på juldagen. Och så avslutade vi med ytterligare ett julbord på annandagen. Det räcker med en gång säger jag. Så gott är det inte.

Det är konstigt, men nu när vi väntar barn känns det som vi får – eller tar? – oss mer utrymme att etablera egna jultraditioner. Jag fick höra min fru deklarera för sin stora familj att ”nästa år firar vi julaftonskvällen hemma hos oss, ungarna ska få somna i sina egna sängar”. Wow. Kanske slipper vi i fortsättningen fira jul i dagarna tre? Kanske kan vi få ta det lugnt i mellandagarna istället för att köra omkring mellan olika adresser för att hinna äta julluncher, middagar  och rester i dagarna tre? Nej, det är ingens fel att vi flyger och far, vi hade kunnat säga stopp och  nej tidigare. Men det blir lättare att markera när man tar hänsyn till presumtiva småttingar.

Och jag som inte ens gillar julen särskilt (förknippad med alltför många tvång och dåliga kompromisser) tvingade K att både köpa och klä en gran. Nu står den där i hörnet och både tindrar och barrar.  Det känns väldigt bra.

Ja och magen växer. Nu är det en ordentlig bulle. Bäbisarna verkar växa som mest på natten för varje morgon när jag vaknar ser det ut som magen rest sig ytterligare. Jag är dessutom säker på att jag kände en av tvillingarna röra sig i julhelgen. Den ena tvillingen ligger väldigt ytligt på högersidan, magen är lite osymmetrisk. Och jag är övertygad att jag kände den lilla/e vända sig igår. K hävdar att det kan vara tarmrörelser eller andra organ som försökte ge plats åt de små, men jag tror vad jag vill jag. Sen får jag dåligt samvete för den andra lilla/e tvillingen som ligger lite mer inbäddad och bakom sitt syskon. Jag vill känna den också!

Oron? Jo, den är hanterbar. Eftersom magen växer så känner vi oss båda lite lugnare. Men det är fortfarande väldigt långt till ultraljudet v 20. Kanske ska jag tvinga K att ringa och tjata till oss en tidigare tid?

Mer då.. nja. Mitt liv de närmaste dagarna handlar mycket om att hantera Mammaångest. Inte som i att bli mamma – utan att mamma är i stan. Vår relation är ytterst ansträngd, även om vi faktiskt försökt föra några civiliserade telefonsamtal. Men vi får se, kanske kan det ordna upp sig – kanske inte. Vi får se..

Nu är jag i allafall på jobbet och försöker vara produktiv.