Så mycket gott i världen ändå

Det här blir nog ett spretigt inlägg men det är ok. För det är min blogg. Och ibland är jag spretig.

Först – ett tusenfalt HURRA för att min bästa finaste Busmamma fått jobb! Efter några månader av oro, saknad och sorg (lång historia men för ett halvårs sedan jobbade hon i mitt kvarter, sen var hon tvungen att byta lokal till andra änden stan, sen var hon tvungen att säga upp sig för att överleva) så har hon fått ett superbra jobb i närheten av mitt jobb igen! Det är jag så glad för. För hennes skull (såklart) men mest för min egen. Hon behövs i mitt liv.

Igår hann jag precis till jobbet innan förskolan ringde. Gladys var jättesjuk och hade insjuknat på tio minuter. När jag väl hann dit låg hon nerbäddad i vilrummet och ångade av feber. Väl hemma kräktes hon ner såväl mig, sig själv som köksmatta. Och efter dusch och blöjbyte somnade hon på skötmadrassen och fick sova vidare där nästan två timmar. Varpå hon var pigg igen.

Idag fredag fick K vabba medan jag sedan länge planerat att jobba hemma. Jag hade bokat in skadedjurssanerare, (för vi har fått långsvansade nyinflyttade grannar under altanen och de ska vräkas/avlivas), samt service av bergvärmepumpen. Och som vanligt har vi ett par hantverkare i vad som ska bli vår nya tvättstuga. Tjoho – full aktivitet i Regnbågshuset.

K går omkring och fixar, sätter upp tavlor och planerar frösådden inför sommarens pallkragar. Hon är lite smått besatt av att testa nya surdegsrecept och hela vårt kök är en kemiverkstad med vildjäst, surdegar och alternativa ekologiska degblandningar. Det är härligt.

I går dog mina vänners vän. En HBTQprofil som var älskad och blir saknad av många. Att bli sjuk är min största skräck och jag tänker på det varje dag, att jag inte vill lämna mina barn. Det blir ju som det blir, jag kan ju inte påverka annat än på marginalen om jag ska hålla mig frisk eller inte – men jag tar inget för givet längre. Men dödsfallet får mig att fundera en del på vänskap. På mina relationer utanför familjen. Jag har inte jättemånga vänner, men ett tiotal som jag kallar nära. Och sen ett par som jag kallar mina närmaste.
Jag är ytterst tveksam till om mitt frånfälle kommer att cirkulera i sociala media. Jag kommer inte att fylla en kyrka med vänner. Dels så har jag inte tid eller möjlighet till att umgås med människor utanför familjen längre och sen går jag inte så djupt i mina relationer med vänner. Med några undantag förstås. Numera så träffas jag och vännerna och hänger med våra barn, ibland spelar jag kort med kompisar och ibland går jag och tar ett glas vin på tu man hand med en vän. Men mer än så hinner jag inte med.

Jag vet inte om jag skulle bli väldigt ensam om jag och K skulle välja att gå skilda vägar. Nu ska vi förstås inte gå skilda vägar – det var ett exempel. Men nej, jag tror inte det. Jag har tillräckligt med vänner för att ha ett aktivt liv. Eller? Sen är ju K min allra bästa vän. Det är ju med henne jag vill umgås. Vi lever ju separata liv mitt i veckorna, hon tar hand om barnen de kvällarna jag jobbar och vice versa. Det är ju henne jag vill gå på bio med, henne jag vill prata med om nyheterna i världen och dricka ett glas vin med. Kanske blir det annorlunda sen, när barnen blir självgående och vi får tillbaka vår tid. Fast jag hoppas det dröjer.

Nu är K och hämtar upp vår lilla Tintin. Det är dags att göra fredagsmys. Det börjar skymma och här dansar faktiskt snöflingorna utanför fönstret. Det doftar nybakt bröd i hela huset och jag är lycklig.

Annonser

Hon

Jag har vänner som är mitt i en skilsmässa. Det är hårda ord, otrohet, bråk om pengar och vårdnad. Bråk om var det lilla barnet ska bo. Ångest att inte få bo med sitt barn. Ilska. Hat.
Ibland finns det kärlek som inte längre är besvarad.

Det påverkar mig. Berättelserna om döende kärlek. Jag har sorgen kvar i kroppen. Mina ben består av kalk och sorg. Sorg över den gamla kärleken som tog slut. När jag blev lämnad. För att den jag älskade inte längre ville det jag ville. Nu – många år senare är jag tacksam för att det blev så, men då. Svart sorg.

Sorgen som uppstod när K flyttade ut och lämnade. Känslan av att inte få välja, bestämma. Bli lämnad. Svart avgrund. Alla löften. Allt hopp.

Nu. Bara tanken på att inte få dela mina barns alla dagar tillsammans med K gör mig kräkfärdig. NEJ VI SKA INTE SKILJAS! Vi har det bättre än någonsin tillsammans och jag älskar min K bortom vett och sans. Jag blir bara påmind när jag läser bloggar. Jag blir påmind om hur jävligt det faktiskt kan vara. Och jag blir också påmind om hur fruktansvärt lycklig jag över att ha en K i mitt liv. Hon är grunden till allt! Utan henne hade varken Gladys eller Tintin funnits. Mina vackra barn som liknar K på varsitt sätt. Min fina, vackra, kloka, roliga fru som jag älskar så.

Tack älskade. För att du finns. För att du valde mig. Jag älskar dig.

Måndag

och var tog helgen vägen? Tiden mellan fredag-måndag då vi skulle hinna ifatt, tvätta bilen, montera barnstolar, hinna få undan all tvätt och dessutom VILA och MYSA och VARA TILLSAMMANS. Tjoho, vi avslutade helgen med ett ordentligt vuxentjafs och den sura smaken sitter kvar kan jag meddela. Trist och onödigt. Skäms på sig mammorna!

Min mamma är hemma hos min bror och barnvaktar Kråkan medan brorsan och svägerskan är bortresta med svägerskans jobb. Brorsan tar hand om lille E medan svägerskan går på studiebesök och tar in ny kunskap. Vi försöker hitta någon aktivitet som passar såväl Kråkan 3,5 som våra småttingar men det är inte helt lätt. Vi hade tänkt åka till Ikea och käka lunch med eftersom Tintin och Gladys vägrar sitta i vagnen så blir det svårt med två vuxna och tre barn.

Nu tror jag vi ägnar eftermiddagen ute i parkleken istället. Småttingarna får sova och de vuxna får se på när Kråkan svingar sig i lianerna och jagar hönorna.