Ljuvliga ljuvliga man

Har i ett år ungefär haft ont i en fot. Hälsporre, men också värk i fotled och i hålfoten. Fixade till slut ilägg för att räta ut den lite sneda fotsulan men då fick jag inflammation i senan. De senaste fyra månaderna har det varit en plåga att gå till tunnelbanan – en promenad som tar ca 12 minuter. Dessutom har min onda fot gjort att mitt högerknä nu börjat värka. Och höften gör så ont att jag inte kan ligga på sidan och sova längre,. Typiska följdfel.

Har varit hos husläkare, magnetröntgen och fått nonsens-svar, men tjatade till mig en remiss till en fotspecialist, en ortopedkirurg som specialiserat sig på fötter. Och idag träffade jag denna underbara läkare. Denna underbara, trevliga, vackre man som tar sig an min onda fot med entusiasm, övertygelse och glöd. Min sena i foten har kollapsat, ”men med hård träning kan vi reversera förloppet något och skjuta ev operation framåt i tiden” – var domen. Han förstod att jag hade ont, han applåderade mig för att jag kämpat för att få remiss, för hade förloppet gått längre hade inte operation gått att undvika och utfallet hade sannolikt blivit sämre än vad som nu kan vara möjligt.

Vad jag är glad. Ja, jag har ont. Hela tiden. Men det finns hopp känner jag.

Annonser

Återbesök – igen

När vi satt och väntade på läkaren i Fertilitetsklinikens väntrum, kom inte bara en barnmorska förbi och pratade med oss, utan flera stycken. Jag viskade till K att vi nog sprungit där för mycket – alla visste vilka vi var. Och det kände så, alla uttryckte deltagande och kom med vänliga ord. Vår läkare hälsade oss hjärtligt välkomna, och efter undersökningen så diskuterades våra alternativ. Han menar att eftersom allt ser så bra ut så ändras ingenting. Högre doser bara, så att vi får chansen till fler ägg. För det ska gå. Han sa det inte, men både K och jag uppfattade det så.

Nog för att jag varit kritisk till Fertilitetsenhetens långa köer till både mottagning och behandling, men vilket omhändertagande vi fått. När det började bli svårt för oss, när vi började råka illa ut – då kom de. Alla dessa underbara läkare, barnmorskor och sjuksköterskor och slöt upp bakom oss. Vänliga ord, kärleksfulla möten. Värme.

Nästa behandling är schemalagd och medicinerna är uthämtade. Tack för högkostnadskortet! Nu är vi på minisemester i Norrland, och när vi kommer hem ska vi ta fram sommarkläderna och packa dem i varsin ryggsäck. Det känns som en bra plan.