Tidsbrister och frusaknad

Vi brukar lämna på dagis tillsammans. Åtminstone brukar vi klä barnen tillsammans och sätta dem i vagnen. Sen svänger en av oss in på förskolan medan den andre fortsätter rakt fram till t-bana eller jobb. Hämtningarna delar vi upp, K hämtar måndagar och onsdagar – jag tisdagar och torsdagar. Fredagar brukar K hämta medan jag springer och kompletteringshandlar vid behov.

Kvällarna blir också väldigt uppdelade. Måndagar drar K iväg såfort barnen somnat och kör ett långpass på sitt gym. Hon kommer hem ungefär när det är läggdags för oss vuxna. Tisdagar är vår plockdag, då städerskan kommer varannan onsdag. Det tar nästan hela kvällen att plocka undan på ett sätt som gör det lättstädat. Ungefär var tredje vecka har jag möte med bostadsrättsföreningens styrelse på tisdagen. Då kommer jag hem strax före midnatt. Onsdagar tränar K. Torsdagar hämtar jag barnen och är ensam med dem hela kvällen. K slutar jobbet först kl 20.

Fredagkvällar är vår gemensamma tid. Den är otroligt traditionsbunden. Vi låter barnen äta mat själva, vi sitter vid bordet förstås och gör dem sällskap. Sen gör vi en ordentlig och supermysig nattning tillsammans alla fyra. Men när ungarna sover – då tänder vi brasan. Korkar upp en flaska vin och förflyttar oss, god mat och babymonitorn en trappa upp. Vi kollar kanske en film, kanske någon avsnitt av en serie vi spelat in. Sen vid 21-tiden brukar vi glida ur soffan och ramla ner i sängen för vidare sömn.

Lördag förmiddagar åker K och tränar igen. Hon kommer hem vid 12, dvs halva dagen har nästan gått. Ofta bokar vi möten med någon i parken på eftermiddagen eller också åker vi till barnens kusiner och hänger. Söndagar brukar vara fyllda av såväl måsten som rekreation. Då måste allt förberedas till veckan som kommer. Inköp göras, middagar planeras och förberedas. En väldans massa tvätt måste tvättas, hängas och torkas.

Det finns mycket vi inte hinner. Handla i affärer tillexempel. Vi handlar nästan alla kläder till barnen på nätet numera. Maten köper vi via Mathem. Systembolaget besöker vi max en gång i månaden.

Det är inte så roligt att ha det så här. Det finns väldigt lite luft i systemet för oss som par. Vi har väldigt lite tid tillsammans jag och min fina K. Jag antar att det är en bra sak att längta efter sin fru. Men samtidigt. Det är trist.

Annonser

Obstinat

K säger att jag reagerar i protest. Att jag kanske inte är så genuin i min önskan utan att det jag uttrycker är en reaktion. Jag tror att hon nog har en poäng där. Men hur kommer jag fram till pudelns kärna? Vad är min genuina dröm, min längtan, vad är viktigt och vad vill jag? Och hur förhåller jag mig till hennes och andras längtan och drömmar?
Det här mina vänner är inte lätta frågor. Det är frågor för själen, hjärtat.

Det är så mycket lättare att veta vad jag INTE vill och vad jag INTE längtar efter.

Kämpar du med dina drömmar? Vet du vart du vill och längtar? Har du precis det du längtar efter och behöver? Vet du vad du behöver och längtar efter? Emotionellt? Karriärsmässigt? Boendemässigt? Överhuvudtaget?

Öppna förskolan

Idag hann vi till Regnbågsgruppen på öppna förskolan. Det var trevligt, många Femmismammor var där och alla andra barn var pojkar! Våra tjejer var minst, nästa parvel var 10 månader. Det var väldigt roligt att se hur barnen låg till i utvecklingen och jag känner mig lite lugnad när jag såg hur robusta ungarna som var 15 månader var. För så gamla kommer våra småttingar vara när de ska börja på dagis. Vi är väldigt ambivalenta kring det där med tidig inskolning på dagis, men om vi inte försöker få in dem på hösten finns det nog ingen möjlighet att få en dagisplats överhuvudtaget. Eller hur funkar den där platsgarantin egentligen? *skriva upp på listan TA REDA PÅ*

Vi låter ungarna börja på dagis vid 15 månaders ålder, men vi har inte för avsikt att ha dem där särskilt långa dagar. Inte heller tänkte vi ha dem där alla veckans dagar, utan vi har en plan att de är på dagis mellan ca 9-15 och dessutom är en av oss hemma med en av tjejerna en dag i veckan. Nåja, vi får se hur det blir. Köerna är förfärligt långa, det byggs inga nya förskolor i vårt område utan de som byggs är väldigt långt ifrån där vi bor. *läggs på listan SAKER JAG KAN OROA MIG FÖR*

Och är det någon som har missat att jag börjar jobba nästa vecka? BLÄ. Fy fan vilken separationsångest jag har. Mina älskade barn. Hur ska jag kunna vara ifrån dem? Hur ska jag överleva utan att kunna andas in deras doft när jag behöver? Jag kommer stjäla med mig en väl insoven pyjamas i handväskan och smyga in i vilrummet när längtan blir för stark. Så ska jag lukta på Tintin eller Gladys pyjamas. Gråta en skvätt. Stackars stackars stackars mig.

 

Det mest förbjudna

Min älskade K är slutkörd nu. Hon sover så vansinnigt illa och när hon väl sover stönar hon av smärtor från bäcken, höfter och rygg. Klådan har gjort att hon rivit hål på huden på flera ställen och hormonerna (och sömnbristen!) gör henne lättrörd, ledsen och ömtålig. Och jag kan inte göra något för henne. Mer än att klia henne där det kliar, smörja henne med barnolja och plocka upp saker från golvet som hon inte når.

Sen har jag ju mina egna saker jag grunnar på. En sak jag funderade mycket på var varför jag är så angelägen om att bäbisarna ska komma så snart som möjligt. Jag är verkligen angelägen! NU vill jag att de ska komma. NU. Även om jag vet att det sannolikt skulle vara bättre för de små knytena att stanna kvar i Ks mage någon vecka till. Så när jag var hos tant terapeuten härom dagen pratade vi mycket om bäbisarna, om att jag längtar efter dem, att jag är frustrerade över att inte kunna hjälpa K med frambärandet av dem. Men också den djupare innebörden av att jag vill att de ska komma. Jag vill att de ska komma ut så de kan bli mina barn. Än så länge känns de som en abstraktion, en dröm, en kombination av K och donatorn. De är liksom inte mina förrän de kommer ut, innan jag kan vara till nytta.

Det kommer jag hem och säger till min höggravida hustru som är helt nergången ”hörru K, anledningen till att jag längtar så efter att de ska komma är att jag vill att de ska sluta vara dina och donatorns barn”  och gissa hur bra det gick.  😦

Nej, jag känner mig inte utanför. Nej, jag tvekar inte på om de kommer att vara mina barn när de kommer. Men det är fortfarande så abstrakt att det är två bäbisar i den där magen . Och sen det faktum att  JAG som i över 20 år misslyckats med att blir mamman ska bli mamma till två – det är mer än mitt psyke och känsloliv kan ta in.  Jag vill ha dem i min famn nu. Jag vill att mina och Ks efterlängtade och älskade ungar ska komma NU så jag får börja bli deras mamma någon ända gång.

Men jag måste börja bli lite smartare kring hur jag formulerar mig.

”Mina första år” eller liknande

går ju inte att få tag i om man får barn som inte har mamma + pappa. Vad gör ni singelmammor, eller samkönade föräldrar? Skaffar ni inte små minnesböcker till era små, dokumenterar ni på annat sätt?

Jag har börjat skriva små kapitel till barnen, kanske blir det en bok, kanske blir det något annat. Det beror på era tips här.  Jag har hittills skrivit små kapitel som heter:

  • Mammornas kärlek (handlar om hur vi träffades, vårt bröllop och annat härligt)
  • Mammorna längtar efter barn (hur vi gjorde för att få de små älsklingarna)
  • Om mormödrar och morfäder (ett mycket omfattande kapitel som jag har väldigt svårt att skriva eftersom jag gråter så mycket. Jag har svårt med saknaden efter min pappa och det gör ont när jag skriver om honom.)
  • Hur såg mamma Ms (det är jag det) familj ut när hon var liten? (om min uppväxt i småstaden i norrlands inland, om min barndom
  • Naturligtvis finns ett motsvarande kapitel om Ks barndom

Sen har jag inte skrivit mer.  Jag skulle gärna vilja infoga små bilder, men det finns nästan inga foton tillgängliga. Kanske teckningar? Å vad jag önskar att jag kunde teckna. Göra små tydliga teckningar över vad jag vill berätta.

Så – ni som har fått små barn, eller ni som går i väntans tider, hur har ni gjort?

Bloggens förändring

Jag förstår om jag får färre och färre läsare.  Det är faktiskt inte särskilt roligt att läsa en lycklig, blivande mammas blogg. Speciellt inte om man först började läsa den för att den som skrev den var en fertilitetsutmanad, barnlängtande, kämpande person.

När jag själv var nere i svartaste sorgträsket orkade jag inte gå in på de där lyckliga bloggarna. De som handlade om att inreda barnrum, välja brudklänning eller gnälla över graviditetsåkommor. Fy fan för såna. Nu är jag en sån lycklig bloggare. Vi väntar barn. Vi är fruktansvärt lyckliga och glada och förväntansfulla inför detta faktum.

Jag förstår om du inte längre tittar in här. Det hade jag inte heller gjort om jag varit någon annan. Jag kan ju för sjutton inte ens läsa mina gamla blogginlägg utan att få ett tryck över bröstet av rädsla och ångest. Fy fan för att vara där. Där jag var. Mina tappra medsystrar, ni som kämpat tillsammans med mig. Ni som hann i mål före mig, ni som ligger strax efter mig och ni som fortfarande kämpar. Ni är alla mina hjältar. Vi har kanske olika mål. Men samma längtan. Samma längtan efter barn med fjuniga huvuden och små gnyende läten. Älskade små barn. Medsystrar, jag tänker på er. När jag ber så ber jag för er och de ofödda. De efterlängtade.