Jag har ont. Och är arg. Och är ledsen. Eller kanske är det så att jag är ledsen, därför har jag ont och är arg? Det är så lätt att köra med floskeln ”det ska bli så sköööööööönt att resa iväg, vi behöver det verkligen”. Eller jag hör hur Mamma försöker muntra upp mig – ”men ni har ju resan/huset att se fram emot” (ungefär som om det vore nästan lika bra som en rödhårig bäbis i sommar). Jag vet att det jag är bortskämd, att jag har förutsättningar som inte andra har. Men det finns saker jag inte kan kan få heller. Jag har inte förutsättningar för att bli gravid. Jag har inte förutsättningar att på något enda sätt bli biologisk mamma. Jag skulle gladeligen skänka bort allt jag äger för den möjligheten.
Jag blir ledsen när jag hör hur kollegor och vänner beklagar sig över sin kärva ekonomi när de inser hur lite de får i föräldrapenning. Jag vill också ha ont om pengar! Jag vill också ha sömnbrist! Jag vill också bli förbannad på släktingars könskodade klädpresenter. Jag är verkligen verkligen ledsen. Jag börjar dessutom känna mig gammal. Inte för gammal, inte så. Men jag hade ju önskat mig så mycket att jag varit ca 10 år yngre när jag blev förälder. Så blev det inte. Jag sitter fortfarande i samma situation som för 10 år sedan. Längtan. En enorm längtan.
Nu ska jag och ut och slåss med folk inne i centrum. Vi ska handla det vi behöver ha med oss på resan. Gissa hur mycket jag ser fram emot att prova badkläder? Lägg till misslyckad bantning, vinterblek, smärtor och allmän depp och gissa igen. Det är inte en rolig dag idag.
Regnbågsmammans liv och leverne 