Rädslor

Min fina kollega som fått sin dom. Sitt sista förbrukningsdatum så att säga. Han jobbar fortfarande nästan varje dag. Eller åtminstone de dagar han orkar. Och så flyger han och hans närmaste till alla de där utflyktsmålen han vill besöka. Han träffar de där viktiga människorna. De han vill träffa innan han går ur tiden. Jag bjöd över dem på middag i sommar när de små har kommit. Han tackade omedelbart ja, han vill gärna komma – det är ångestdämpande med bäbisar och grillos meddelade han. Och log på det där sättet bara han kan, med en tjock rävsvans bakom örat. Mina ögon tåras hela tiden när vi samtalar för han är min vän. Just nu finns det mycket sorg i livet. Men också mycket liv i livet! För när döden är nära finns också livet.

Vart vill du åka – vart drömmer du om att resa? Vad hindrar dig från att åka dit?

Vem vill du träffa om du hade en begränsad tid kvar? Vad ska du säga till denne? Och varför ringer du inte den personen idag?

Jag tänker mycket på döden och livet idag.

Annonser

Men hade inte den här bloggen lagt ner?

Jo. I det ögonblicket jag skrev det var den nedlagd. Begravd. Död. För i mitt nya liv är det här-och-nu-perspektivet som gäller. Inget annat. Någonsin. I det här nya livet så gäller nya villkor. Jag träffar bara människor som får mig att må bra. Som ger mig energi. Jag gör inga planer. Jag lever från ögonblick till ögonblick och tänker inte längre än näsan räcker. För jag orkar inte mer. Men just nu. NU är den vid liv igen. Bloggen alltså.

Jag gör bara saker som får mig att må bra. (undantag – jag arbetar ca 7 timmar om dagen, men eftersom jag är välavlönad och gillar att ha pengar så mår jag bra av att jobba. Även om det känns pest att sitta inomhus när det finns syre och sol ute).

K bor kvar i vårt gemensamma hem. Åtminstone idag. Och eftersom jag inte planerar längre än en decimeter i taget så vet jag inte om hon bor kvar i morgon. Men det finns hopp. Hopp om att hon bor kvar i morgon alltså. Hopp om att jag kommer att finna en väg framåt. Och kanske dör bloggen igen, kanske lever den vidare, det vet jag inte för det är frågor för morgondagen.

Vänner föder efterlängtade vackra barn. Vänner förlorar sina makar genom död och olyckor. Barn dör i vansinnesdåd. Terrorister dödar andras barn. Och jag steker köttfärsbiffar och målar möbler i grälla gröna nyanser. För det tycker jag om att göra.