Det blir inte bättre än så här

Nej, här kommer inte ett glättigt – jag-är-den-lyckligaste-människan-på jorden-inlägg. Det handlar om annat. Om en svart krypande sorg som kom snabbare än jag anat. I helgen kom mamma på besök. Hon är ju väldigt impulsstyrd och byter samtalsämnen för varje andetag. Men hon gick också vilse i vårt hus flera gånger i helgen. Hon minns inte var ytterdörren är, går runt och tittar och frågar och frågar och frågar – men var är ytterdörren nudå? Min mamma – 67 år fyllda och nu börjar det. Precis som mormor vid 71 års ålder och innan dess, gammelmormor vid 73 års ålder. Virrigheten. Demensen. Den stigande irritationen kring att inte kunna kontrollera situationen och ilskan. Inte hos mig, men hos mamma.

Idag reste hon hem till Norrland. Hon ringde från Centralstationen för att säga hejdå och tack för senast. Då hade hon återigen gått vilse och hittade inte ut. Jag är så förtvivlat ledsen över det här. Det blir inte bättre än så här.

Annonser

En mysig helg

När jag var lite avgjordes mycket när man klev innanför dörren. Stod ett par beiga snörskor under pallen fick jag skruva upp humöret en grad eftersom stämningen ofta var väldigt tryckt där i köket. Farmor var där.  Men om mosters täckjacka låg slängd på golvet, eller om mormors handväska hängde på kroken så var det MYYYYS. Mamma var på gott humör och pappa fällde fler dåliga skämt än vanligt.

Min mamma har varit på besök. Ja, rubriken stämmer. För det har varit en mysig helg. Hon har tagit hand om våra barn, lekt med dem, pratat med dem, gått på oändligt många promenader med dem i vagnen och bara varit sällskap till dem.  Mamma är också otroligt intensiv vilket gör att det är ganska ansträngande att ha henne på besök, men när hon fokuserar på barnen går det bra.

Vi pratade om några ganska viktiga saker i helgen.
När jag kom ut som homosexuell för nästan 20 år sedan frågade hon sina bästa vänner vad de hade gjort om deras son eller dotter berättat att de var homosexuell. ”slängt ut ungjäveln” – fick hon till svar. Detta är alltså den grannfamilj som var mina extraföräldrar, Tant Anna och hennes man Lasse som var ett sånt fantastiskt stöd för mig under min tonårstid. Tant Anna om tog hand om mig när mamma inte kunde, exempelvis när min pappa dog. Tant Anna som var min speciella vuxen, hon som man kunde berätta allt för och som var sådär klok och snäll som vissa vuxna var. Nä, mamma berättade aldrig för Tant Anna och Lasse att det var jag som kommit ut. Inte då. Nu vet de att jag är gift, att jag har fått barn men de är inte längre min mammas bästa vänner.

Jag berättade för min mamma att jag nästan varje dag får höra nedsättande kommentarer på min arbetsplats. Inte om mig i synnerhet, men de som lever utanför heteronormen som allmänhet. Hon började nästan gråta. Nu tror jag faktiskt hon börjar förstå vilken värld jag lever i och hur den skiljer sig mot hennes värld. Och kanske kan hon börja förstå vad det betyder att stå på någons sida. Att det var därför jag valde bort henne förra sommaren, att hon återigen valde att inte förstå, att hon återigen tog en annan ståndpunkt än: hon är mitt barn, henne ska jag skydda.

Det känns skönt att säga att det varit en mysig helg, för ofta längtar jag efter mamma men när hon väl kommer blir allt fel. Och visst var det UNDERBART när hon åkte och huset återigen blev tyst, men känslan sitter kvar. Det var mysigt. Jag är glad att jag och hon kan erbjuda mina barn det här. Att de kan få fina minnen av mormors närvaro i vårt hem, att de kan få tid att skapa en egen relation med sin mormor. Att de ser sin mamma, sina mammor samarbeta och samspråka med sina mammor och att det är tillräcklig bra relationer. Nu hoppas jag att det inte ska komma en backlash på den här känslan. Att det ska förbli ett fint minne och jag hoppas jag ska få uppleva det igen.

jo just ja..

Mamma dimper ju ner i stan i morgon.
Jag tog en time-out från henne i samband med att K och jag skulle skiljas. Efter åratal av klumpiga och okänsliga kommentarer och dåligt föräldraskap i allmänhet fick jag nog. Det gör för ont. Hon är inte snäll i sitt sätt att vara.

Jag tror inte att time-outen är för evigt men jag vet verkligen inte hur jag ska kunna ta upp tråden med henne igen. Hon känner sig kränkt och missförstådd och jag vill inte riskera att hon gör mig illa – igen.

Ni som har problematiska relationer med er mamma, har ni haft pauser i er relation? Och om ni haft det, hur löste det sig? Hur började ni kommunicera igen? Om ni inte började kommunicera – hur har ni det nu? Funkar det med att göra definitivt slut med sina mamma? Om du inte vill svara i mitt kommentarsfält, tar jag gärna emot synpunkter och erfarenheter på regnbagsmamman@gmail.com

Mörbultad

Idag gick vi till en samtalsterapeut, en familjerådgivare. Det var en klok kvinna som ställde frågor, satte ord på outtalade tankar och punkterade allt mitt försvar. All smärta kom upp till ytan och f%n vad ont det gjorde.

När K och jag gick därifrån – hand i hand – så var vi överens om att det bästa med mötet var att hon bekräftade vår smärta, vår sorg. Hon såg vad vi varit med om och gjorde oss sedda. Terapeuten frågade flera gånger – ”och allt det här har hänt er på mindre än två år?”

Är det konstigt att vi båda är trasiga? Är det konstigt att vårt äktenskap gick sönder?

Och som grädde på moset har jag nu brutit all kontakt med min mamma. Äntligen.