Vilken sida av linjen?

På dopet fanns också en bekant till oss. Någon som jag tidigare delade historia med, dvs försökt få barn, kämpat, kämpat, kämpat och till slut, gett upp.
Jag fick en chans till, att tillsammans med älskade fina K försöka bli förälder – och nu är jag det. Men vår bekante har gett upp. Det går inte. Det finns inte längre några möjligheter tillgängliga. Och det gör det svårt i umgänget. Det förvånade mig att hon kom på dopet, vid tidigare tillfällen har hon varit sjuk eller bortrest. Och herregud vad hon har mina sympatier. För jag har varit där. Haft halsfluss på släktmiddagar (för att det fanns gravidmagar där. Och i själva verket satt jag rödgråten i soffan och såg en dålig film. Utan halsfluss.) bokat resor när jag visste att mitt förra tjejgäng skulle träffas, bara för att slippa frågan – hur går det? Blir det några barn? Jag är så otroligt medveten om vilken jäkla tur jag har haft som hamnade på min sida av linjen. Inte för att jag förtjänade det eller för att de som står på andra sidan inte förtjänar det, utan bara för att slumpen styr så. Det blir så för att det blir så. Och det känns ibland väldigt orättvist. Om man nu kan tro på rättvisor i denna sjuka värld.

Jag vet att det går att få ett alldeles fantastisk fint liv utan att vara förälder. Naturligtvis går det. Men om man önskar att få bli förälder så är det ett groteskt stort sorgearbete att gå igenom innan man upptäcker att livet ändå har ett värde – utan barn. Eller rättare sagt – JAG hade ett helvete med min sorg över mina ofödda barn och mina misslyckade försök att bli förälder. Jag tackar varje dag min lyckliga stjärna, universum och slumpen för att just jag hamnade på den här sidan linjen. Och kunde jag så skulle jag vilja vifta med mitt fespö så att alla som vill bli föräldrar *poff* blev det.

Nu ska jag gå och pussa mina barn, hänga tvätt och sedan sova. Natti natti.

Annonser

Vi finns överallt

I går var jag och klippte mig. Samtalet mellan mig och min frisör har alltid varit personligt, hon gifte sig med sin man ungefär samtidigt som vi gjorde och det var naturligt att diskutera allt ifrån inbjudningar, ev bröllopsfest, middag, gäster osv. Jag har alltid varit lite rädd för att gå till henne, för jag var övertygad att hon en dag skulle ha en lite bulle på magen. Sådär lite passande ett år efter bröllopet. Men bulan har uteblivit. Och det var hon som drog upp det.. Hon och hennes man har kämpat i över ett år. Det går bara inte. Och nu när de börjar berätta om sina problem så visar det sig att stora delar av deras umgänge och familj också har fertilitetsproblem.  Å plötsligt skäms jag för att jag gruvat mig för att gå dit. Jag önskar just då inget högre än att hon ska få bli gravid eller få ett adoptionsbesked. Systerskap. Medkänsla. Vi finns överallt.

Det blev en lång klipptid i går. Men en kort frisyr.  

🙂