Märkligt

på övervåningen står granen och barrar. Ingen har tid att vattna den. Under granen står 200 julklappar oöppnade för ingen vill öppna dem så länge K är på sjukhus. Det känns som om jag befinner mig i en undantagszon från livet, allt står på stand-byläge just nu. Jag vill ha mitt liv tillbaka och framförallt vill jag ha min fru! ❤

 

Annonser

Mamma Varg

Sådär, nu är barnen vällingsstinna och deras morföräldrar är nerbäddade i gästrummet i källaren. Nu är det bara jag som sitter vid köksbordet och funderar.

Fy fasen vad jag är ledsen! Min fina K är sjuk! Jag är orolig och väldigt angelägen att hon så snart som möjligt ska få komma hem till oss.

En sak som blev väldigt tydlig i kväll var vad som hände mig när jag blev mamma. Jag blev ett Lejonhona, en Tigrinna, en Vargtik. Mina barns väl och ve går först, före både mina och Ks behov. Min främsta omsorg är om mina flickor, att de är omhändertagna, att de är trygga. Det är det absolut viktigaste.

Jag är så otroligt tacksam att min mamma råkade vara här hos oss när K blev sjuk. Hur i hela friden hade jag annars ordnat barnvakt medan vi åkt in? Eller hade stackars sjuka K fått åka själv? Fy stackars..

Jag är orolig. Ledsen. Längtar efter K. Vill att allt ska vara som vanligt.

36+2

Och K mår inte bra. Illamående, olustig, näsblod, vissen, trött. Mitt inplanerade Rosévin, Uteservering och Solsken blir en Snabbkaffe, Bilburen och Tillgänglig på telefon. Den inplanerade lunchen med lillebror ställdes in.

Lite oroligt men också en förhoppning.

Ilfart till Sös idag..

jodå, lilla Hugin ville inte inte ge ifrån sig något livstecken på hela dagen, så vi ringde så småningom till förlossningen och berättade om vår oro. Och klockan 21 blev vi insläppta och K kopplat till CTGmaskinen. Lilla Mumin var lika aktiv som vanligt, men lilla Hugin låg alldeles stilla. Men med ett stadigt hjärtljud! Hurra!!

Så vi blev hemskickade med lättade hjärtan. Men nu har vi i allafall provkört sträckan!

Känslomässig helg

ömsom vin, ömsom vatten vill jag säga. Först pokerspel på födelsedagen och fina bästa vännerna berättade att de ska ha en liten bäbis i oktober. Jag är så lycklig för deras skull – har ju vetat om det ett tag men nu är det officiellt. ❤

Sen lunch med min biofamilj, en ovanligt trevlig historia faktiskt. Fast när de gått somnade både jag och K stående, det kostar på att ha en treårstrotsig liten Kråka på besök. Puh.

Vi avslutade kalasserien med ett evenemang på söndagen hemma hos Kråkan och hennes föräldrar – stort kalas för i vår familj fyller vi alla år med några dagars mellanrum. Så det var släkt från när och fjärran. Tack och lov inte min släkt, men ändå. Och jag tycker så mycket om de här människorna. Varma, empatiska, intresserade, engagerade, positiva snällingar. Kan det bli bättre?

Söndag kväll tände vi årets kanske sista brasa. Satt framför den med varma filtar och grät ögonen ur oss till Sofias Änglar på Femman. En liten familj med två tvillingflickor som behövde lite hjälp att komma i ordning hemma eftersom den ena av tvillingen drabbats av svår leukemi. Vi pratar fyraåring med cancer här. Det var tårar från början till slut, antingen för att folk är snälla med annat folk eller för att det är helt fruktansvärt att behöva konstatera att även barn blir sjuka. Vi grät och grät och grät och grät. Och inte kunde vi sluta se programmet heller för vi tyckte ju så mycket om den fina familjen som bodde i det fina radhuset. Vilka voyeurer vi är. Förlåt.

Och som avslutning en ordentlig känslomässig härdsmälta. Hur klokt är det att skrämma upp en höggravid kvinna med orden ”om något händer dina barn – då är det ditt fel!”? Orden jag vill använda här passar sig inte i skrift. Men det är fruktansvärt okänsligt att säga något sådan, vi går ju redan omkring med världens ångest och oro att något ska hända våra barn. Och nej, jag vill inte utveckla det hela mer än så men jag säger bara – MORR.

En prövningarnas dag

Efter en aktiv lördag med lunchgäster och allmänt hemmaplock fick vi sovmorgon. Stackars K får inte sova så många sammanhållna stunder längre, det är för tungt. Så hon sover i tretimmarscykler. Men eftersom vi inte skulle någonstans i dag kunde hon sova tre extratimmar på morgonkvisten! Sen långfrukost med gokaffe, färskpressad blodapelsinjuice och  goda mackor.

Och sen var det alltså dags för prövning 1 – IKEA. Ja, som ni märker är vi där ett par gånger per vecka. Det är inte så att vi älskar företaget och trängseln, vi har bara en väldig massa saker som ska införskaffas bl a där. Dessutom hade vi lunchdejt med min brorsdotter Kråkan och hennes föräldrar. Lilla älskade Kråkis. Hon blev så glad att se oss att hon hoppade upp och ner på stolen, men samtidigt är hon lite för blyg för att hoppa upp i famnen.

Vi har nu köpt allt grundläggande till bäbisarnas ankomst. Bilstolar, skötbord, spjälsängar och en tvillingvagn. Men vi fick inte med oss allt från Ikea, byrån som skötbordet ska stå på fick vi lämna eftersom den var för tung. Jag måste ha bärhjälp eftersom K inte får lyfta.  När vi kom hem, trots att K inte lyft något och trots att vi verkligen inte stressad fick hon ont. Riktigt ont, riktiga sammandragningar som inte ville ge med sig trots liggande vila. K var rädd, jag var rädd och hade handen på snabbtangenterna till 112. Men efter en stund gav de  med sig trots allt och K somnade. Fy vad läskigt. Nu är det jag som börjar packa BB-väskan.

Drömmar

Nätterna hos Regnbågsmamman är ganska jobbiga just nu. K drömmer otäcka otäcka mardrömmar. Själv bearbetar jag massor i drömmen, säger farväl till döda vänner och gamla ex. Vaknar gråtande och förvirrad. Att K drömmer hör till graviditeten har vi läst, men mina drömmar? Kanske en ny livsfas som gör att jag behöver rensa ut lite gammalt? Det är ändå anmärkningsvärt att jag har tillgång till känslor i drömmarna som jag inte har förmåga att känna i vaket tillstånd. Jag känner den smärta jag kände när min far dog i min famn. Den faktiska fysiska smärtan av sorg som nästan dödar. I vaket tillstånd minns jag knappt dagen det hände. Jag saknar min älskade Pappa, men sörjer honom inte längre. Fast visst tänker jag på honom. Mer nu när han ska bli morfar.

Ja. det är ganska mycket tårar här hemma. Vi är ömhudade av alla hormoner. Och av lycka.

Men igår fick vi också oss en varning – K fick några ordentliga sammandragningar framåt kvällen och blev rädd. Och då blev jag ännu räddare. Ändå hade hon inte varit jätteaktiv under dagen, utan faktiskt bara tagit det lugnt. Men hon förpassades till säng och en stund senare lugnade det ner sig. Men oj vad jag inte vill att hon ska jobba mer. Hon är så trött så trött.

Nu får vi fina vänner på besök – söndagslunch står på schemat. Eftersom de genomgår den årliga januaridetoxen så får det bli en quinoasallad med mango, granatäpple, spenat och avocado. För de som önskar blir det räkor på sidan. Mums.