Nöjd

Vi är panka just nu. Dels har vi haft halva inkomster i sommar då vi tagit föräldraledigt under nästan två månader, men sen har vi också haft stora oväntade kostnader, bl a för bilen som havererade. Vi har ju också varit hemma extra med ungarna nu i augusti/september eftersom förskolan fungerat så erbarmligt dåligt.

Vi har verkligen dragit in på kostnaderna, men också sett över möjligheterna till fler intäkter. En sak jag ordnade, var att skicka iväg alla urvuxna barnkläder i storlek 44-86 på en klädbytesdag. Ytterkläder och skor gick till flyktingförläggningen i närheten, men alla andra kläder lämnades in. Och jag fick nästan 2 000 kronor för allt! Trots att varje klädesplagg bara kostade mellan 5-40 kronor. Så nöjd!

Det var lösningen på det akuta klädbehovet ungarna hade. I helgen åkte vi in till närmaste köpcenter och skulle köpa vinteroveraller, gummistövlar, regnkläder och vantar. Till vår lycka var det en kampanj på just de overaller vi redan innan valt, och fick därför bägge overallerna till halva priset. Pengarna för alla kläder har räckt till allt ungarna behövde – och lite till. Så skönt att slippa belasta mastercardkortet ännu mer. Nu kanske vi kan beta av korträkningen innan jul åtminstone.

Nu har vi gjort storkok i helgen. Lasagne, kikärtscurry, kycklinglåda. Lunchlåda till mammorna och förberedda middagar till stressiga vardagskvällar. Så nöjd!

Annonser

Irriterande

I går hade jag verkligen en dålig dag. Glasögonen gick sönder. Barnen skrek nästan hela vägen till förskolan och telefonen studsade i stentrappan.
Och så fick jag veta att det uppskovsbelopp jag har i det nuvarande huset kommer att halveras när vi flyttar till ett större, dyrare hus. Det innebär att jag kommer att få betala in ca 200 tkr i skatt. Pengar som finns om vi säljer med vinst, men som skulle ha använts till en renoveringsbuffert. Eller extrasatsning vid budgivning. Irriterande. Men det har med äganderätt att göra. Vi skulle behöva göra en inbördes ägandejustering för att uppskovbeloppet skulle ligga kvar, och det vill vi inte. Å andra sidan kostade det mig 19 tkr bara i år att ha uppskovet, så kanske kan det ändå vara en bra idé att bli av med det. Fast jag hade inte räknat med det. Irriterande!

Jämförelse

Dagen innan vår hemresa från Thailand bjöd vi hela stora släkten på middag. Åtta vuxna, en sexåring och tre småttingar käkade och drack gott. Vi betalade 635 kronor för hela kalaset, inkl öl till alla vuxna.

I lördags gick jag och familjen på café. Vi betalade 235 kronor för ett inte alltför spännande fika.

Nöjd

Vi är rätt panka numera. Och med två älsklingar som behöver vinterekiperas så behöver den här mamman bli uppfinningsrik. Jag var på klädbytardagar och handlade vinteroveraller i storlek 80. Två fina polarn- och pyretoveraller (visserligen ganska gamla men oslitna) för 170 kronor. Vi hade två jättehärliga mössor från ovan nämnda firma förra året, men de hade blivit för små till i år. Men ojsan, då kan man ju köpa nya på Tradera! Jag har nu klickat hem 5 mössor i olika färgställningar för mellan 9-51 kronor vardera. Supernöjd. Idag har jag köpt två par vinterkängor för 350 kronor. Jag är med en second-handklubb för tvillingar på fb, där jag hade tänkt köpa kängor men se döttrarna har olika storlekar på fötter. Och huvuden påminner K. Gladys har ett större huvud (storlek 48-50) men bara 12 cm långa fötter. Tintin har en storlek mindre huvud men hela 13 cm långa fötter. Det gör att vi för första gången måste ha individuella kläder till barnen. Hm, nu blir det mer att hålla ordning på men vad gör det när ungarna är välklädda och varma. Älsklingarna.

Nöjda

Vi har rätt ont om pengar en tid framöver. Kombinationen deltidsarbete och investeringsbehov är inte den bästa. Vi behöver en ny dator här hemma, vår gamla startar inte länge. Vår bil behöver repareras och det kan inte vänta om den ska kunna användas framöver. Sen är det så att babyskydden börjar bli för trånga, vi måste skaffa två bilbarnstolar så snart som möjligt. Och det är ju det som är lite skillnad med två barn som är jämnstora, de kan aldrig ärva något av varandra. Vi måste ha två av allt – samtidigt.

Men igår hade jag tur. Efter att ha scannat på Blocket efter de bilbarnstolar vi var på jakt efter, hittade jag en kampanj på en barnaffär. Bilbarnstolarna var nersatta med 30% eftersom en ny modell var i antågande. Så istället för 6.000 kronor så fick jag två splitter nya bilbarnstolar för 4.000 kronor. Det är hutlöst mycket pengar, men ändå 2.000 kronor mindre än vad jag trodde jag skulle behöva betala. Dessutom kommer de här stolarna i räcka i ungefär 4 år framöver. Då blir det inte lika mycket pengar. Det viktigaste av allt är att ungarna är säkra där bak i baksätet.

Nöjd!

Att jobba inom landstinget

För några år sedan återgick jag till en förvaltning inom landstinget efter några år i rikets tjänst. Jag var kräsen, jag begärde en lön som matchade den jag då hade plus beräknad löneförhöjning det närmaste året. Inget konstigt. Men landstinget fick lite hicka, komma där och vara tuff. Så det tog lite tid innan min dåvarande chef fick ok från högre ort att anställa mig. Första årets lönesamtal pratade vi knappt lön, för min chef menade att jag var så vansinnigt välavlönad att det inte fanns något att göra. Jag vill inte skriva ut några siffror här, men tro mig, så välavlönad är jag inte. Det är bara så sorgligt att många av mina kollegor är dåligt betalda, speciellt de som jobbat där länge.

Nåväl, andra lönesamtalet kom och min chef hade då fått chansen att prova på mig i två år. Han var synnerligen nöjd. Landstingsledningen hade låtit mig leda ett antal projekt och han både hummade och fnissade lite förnöjt när vi pratade om det. Men det årets löneökning var 1,8 procent i snitt, jag fick 1 procent för jag var ju så vansinnigt välavlönad och det finns så många snedsitsar här på arbetsplatsen så du får stå tillbaka i år. Fine.

I våras hade jag jobbat tre år. Under det senaste året har tre kollegor i min grupp byts ut mot nya och de har fått löner som inte bara tangerar min, utan i något fall passerat den. Då ska ni veta att jag har en specialistkunskap i mitt område som jag införskaffat genom nästan 15 års praktik i landstingets snåriga IT-miljö. Det är jag som lär upp mina nya kollegor. Så vid det här tillfället sa jag – nu är det min tur! I dag kom jag tillbaka efter fyra månaders föräldraledighet och fick veta att jag ÅTERIGEN fått stå tillbaka eftersom det är snedsitsar som måste jämnas till. Och dessutom jag har ju blivit antagen till en chefsutbildning som som tar sammanlagt åtta arbetsdagar under två år – den ska jag väl vara glad för? Men för i helvete, NI har anordnat utbildningen för att NI behöver chefer – när alla fyrtiotalister går i pension! Och ja, det ska  bli jätteroligt att få utvecklas – hade jag inte blivit utvald hade jag sökt nytt jobb för jag börjar bli lite less på att inte kunna få bättre villkor.

Nu funderar jag allvarligt på att skita i chefsutbildningen. Det är något allvarligt fel i synen på medarbetare i min organisation. För det första, du har EN chans att få en vettig lön och det är när du anställs. Om du inte är tuffare än tåget, är du rökt för det är väldigt små möjligheter att påverka sin lön när man väl är inne. De har bl a infört en ny policy – om du byter arbesuppgifter och gör ett mer kvalificerat jobb på en ny enhet eller avdelning – kan du inte förhandla din lön vid övergången. Du har samma villkor som om du stannat kvar på din gamla tjänst. Hur i helsike ska man kunna rekrytera och behålla medarbetare som faktiskt tror på de det gör om dagarna och som vill fortsätta utvecklas och utveckla verksamheten? Jag menar inte att vi ska ha bonusar, tjänstebilar, iphones eller städning som löneförmån. Men jag tycker att vi som skattebetalare ska ha bra folk i vår tjänst oavsett om det är den som sätter infarten i din arm inför operationen, den som skär i din kropp eller den som ska upphandla din kollektivtrafik eller sjukvård. Det är viktigt att vi skattebetalare får en nytta för våra pengar. Och då måste vi ha vettiga löner – över hela sektorn!
*Slut på gnället*

Hur det var på min första arbetsdag efter drygt fyra månaders ledighet? Efter fyra minuter i fikarummet så insåg jag att inget är annorlunda där. Mitt liv har helt förändrats sedan jag passerad ut genom dörrarna där den 23 maj, men innanför portarna är allt samma samma. Och gud så trött jag är! När jag stämplade ut 15.10 så var jag helt slut. Vilken tur att jag möttes av hela fina familjen på vägen hem. ❤ ❤ ❤

MEN!

Idag fick jag meddelande om att VAB-pengarna betalas ut i morgon. TROTS att jag ännu inte skickat in läkarintyget om att barnen behövde vistas på sjukhus och TROTS att så sent som igår pratade K med Försäkringskassan om att det verkligen krävdes ett sånt intyg.

Jag fattar noll.