Midnatt råder

och sedan ca 20 minuter har vi gått in i 17 veckan, dvs vecka 16+0. Jag är tveksam till om jag någonsin kommer att på djupet förstå den här tideräkningen…

Jag fick en kommentar till mitt förra inlägg kring det här med vår äktenskapliga kris, hur jag och vi lyckades gå vidare, förlåta och acceptera. Jag återkommer i ett senare inlägg om det när jag funderat klart.

Nu vill jag berätta om det nya. Den stora skräcken är tillbaka. Jag har sedan många veckor varit lugn. Allt har känts tryggt, stabilt, säkert. Jag har vågat berätta på jobbet och sett fram emot maj månad. Då kommer bäbisarna. Men i lördags var vi på ett prima födelsedagskalas hos goda vänner. Och lite senare på kvällen blev det så att ca 6-8 personer samlades i köket för att surra lite mer personligt, lite mer nära än vad de gjorde ute i vardagsrummet. Naturligtvis började fertilitetskämparhistorierna hagla. Sena missfall, svåra missfall, svåra beslut, svåra sorger, svår panik. Vi tänkte inte så mycket på det, men efteråt.. vi är rädda nu. Och inte blev det bättre av att en obetänksam anhörig i mycket målande ordalag berättade om sin sena abort i vecka 24.

K mår inte bra. Hon är ledsen och nedstämd och oroar sig för att hon inte känner några sparkar än. Hon gör misstaget att googla och tro mig – inget trevligt står om man söker på tvillinggraviditeter. Det är bara potentiella eländen, svårigheter och mer eländen. Själv blir jag påverkad av K och oroar mig för både henne och småbullarna. Och nu när jag bäddat ner henne i dubbelsängen och jag själv placerat mig i soffan med en kopp te, känner jag fruktans strupgrepp. Varför?

Vi har rutinultraljudet först i vecka 20, det är lång tid kvar. Med jul och andra helger mellan oss och det så känns det osannolikt att hinna få en tidigare tid. Så vi får väl vänta. Och vänta. Och vänta.

Just nu kämpar vi lite med våra demoner. VIK HÄDAN!

Annonser

Rädsla

K har varit zonkad av alla graviditetshormoner de senaste veckorna. De senaste två dagarna har symptomen inte alls varit så tydliga och K var jätteledsen i morse. Och jag blir förstås jätterädd och orolig. Det är gräsligt att kombinera sprirande lycka och förhoppning, samtidigt som jag fasar inför VUL och letande efter hjärtslag. Det har gått fel förut, jag vet att det kan gå fel igen.

Strax före lunch ringer K. Hon mår så illa att hon knappt kan stå upp. Mitt hjärta jublar. Jag hoppas. Jag längtar. Jag hoppas. Jag längtar. Jag hoppas. Jag längtar. Jag hoppas. Jag längtar.

Vuxenpoäng och fobiträning

Jag har en massa rädslor. Mest rädd är jag för döden. Alltså inte själva döden, utan det där icke-levandet. Att inte få vara med längre, att inte längre kunna hålla min älskades hand, att inte längre finnas med i samtalet. Jag tror jag levt med den rädslan länge, redan som barn vill jag aldrig sova. Jag kunde ju missa något! Det är samma känsla, jag vill vara med! 

Jag är paniskt rädd för höjder men har ändå lyckats hoppa fallskärm sådär en 25 gånger. Jag är var paniskt rädd för vatten, tills jag tog dykcert och insåg att det är den gamla dödsångesten som gör sig påmind. Under ytan är jag ko-lugn och trivs som fisken i vattnet.

Jag är rädd för hästar. Och det är som det ska. Djur som har ögonen på varsin sida av huvudet är läskiga. Utom ormar som har ögonen rakt fram – de är skitläskiga ändå. Hästar kan jag tänka mig att klappa, ormar kan jag inte ens se på bild.

Sjukhusskräck. Visst, två stora bukoperationer senare vet jag att oskuret är bäst. Folk dör på sjukhus. Sjukhus är hemska.

Tandläkare. Jodå, en misslyckat borttagning av en visdomstand gjorde mig tandvårdsrädd. Men samtidigt är jag vuxen nog att inse att jag verkligen verkligen behöver sköta mina tänder, så i morse bokade jag tid hos min hustrus högt rekommenderade tandläkare. Och wow, jag är kär. En helt förtjusande liten man med snälla händer, ny teknik och stor empatisk förmåga. Det var ett rent nöje att betala någon tusenlapp för hans tjänster.

Men den största rädslan ska vi möta nästa vecka. Då är det sista återbesöket på Stora sjukhuset. Avslut. Jag får ångest bara jag tänker på det. Så jag slutar tänka på det och tänker istället på att det är fredag och solen skiner. Trevlig helg alla fina bloggläsare där ute.

Spännande värre

Dagarna har gått och kommit. K och jag flyttade till stan medan lägenheten renoverades och nu är allt klart. Vi flyttar hem i påskhelgen. Det är kämpigt att inte få ha sina invanda rutiner, sina saker, sitt hem på det sätt jag är van. Längtar hem.

Och vi är i en IVF-cykel. Det Sista Försöket. Vi hoppas på finfina påskägg.

Och jag har aldrig bett så många böner som jag gör just nu. För jag är rädd. Riktigt riktigt rädd.

Och apropå rädsla, idag kom jag inte in på jobbet för hela kvarteret var utrymt av polisen. Grannhuset var bombhotat! Blåljus, avspärrningar, paparazzis och pulspåslag. Spännande sa Bull.

Smärta

Jag har ont. Ont på det sättet som gjorde att jag för 8 år sedan åkte in på akuten och blev kvar där i en vecka. Det är inte konstant, men ont gör det. Så ont att jag är skitarg på K och bråkar och beter mig. Jag tror hennes mått blev rågat när jag blev förbannad för att hon satt i soffan. För där skulle ju jag sitta!

Nu sover hon. Vi är sams men hon är orolig, jag är orolig. Det känns bättre nu men fan. FAN. Jag är orolig och rädd.

När jag tänker efter har jag haft några såna här perioder under de åtta åren. Smärta smärta och sen försvinner det. Men om jag får ha en åsikt i det här, så tycker jag att det kunde försvinna för gott. För jag vill inte opereras mer. Jag vill inte gå igenom traumatiska möten med idioter till läkare som klampar på och vill till varje pris skära i min traumatiserade kropp med sina skalpeller. Vet hut! Låt mig vara.

Så är det när man varit sjuk. Ett mjälthugg och jag tänker cancer. Jag får håll och jag tänker cancer. Hård i magen – cancer. Kissnödig lite ofta – cancer. Cancer cancer cancer.

Visst är jag en kul brud. Tänk då hur det är att vara jag 24/7.