å denna stress

Jag älskar mitt liv. Jag är så jvla NÖJD med hur allt är. Så det jag skriver nu ska inte ses som ett gnäll eller ett missnöje.

Så nu när vi fastställt det vill jag säga att jag önskar att vi hade en mormor eller morfar eller kompis eller någon annan närstående person som bodde väldigt nära och som gärna såg efter våra barn ett par timmar varje helg. Någon som kunde ta in barnen i sitt hem och ge dem all sin uppmärksamhet. För jag tycker att det är jobbigt att Vi Aldrig Hinner Någonting. K är skitduktig när hon är hemma med barnen, hon skapar projekt för sig själv och när barnen sover på förmiddagen så passar hon på att boka av ett sånt om dagen eller åtminstone ett par i veckan. Men de där projekten man behöver vara två om – de hinns inte med. Fast igår åkte jag iväg med tomma kartonger som ockuperat vår källare till återvinningsstationen. Men vi skulle behöva göra några stora rensningsaktioner där hemma och för det behöver vi vara två. Vi skulle behöva hjälpas åt med gardinuppsättningar och lite annat småplock. Jag ska erkänna, jag är inte alls duktig att sätta igång med projekt när barnen är vakna. Jag tillbringar så få timmar med de små älsklingarna att jag inte kan tänka mig gå undan för att sortera bort sommarkläder eller plantera om blommor eller scanna in alla cd-skivor till hårddisken. Och när barnen har somnat ska vi hinna få i oss middag och sen – somnar jag! Jag orkar inte.

Så kan inte Mary Poppins flytta in i grannhuset hos oss?

Och som en tanke, min mamma ringde igår och berättade att hon på allvar funderar på att köpa en liten övernattningslägenhet i Stockholm. Fast det ser jag inte som lösningen på ovan nämnda problem. Det är vår relation lite för komplicerad för…  och jag vet inte heller om hennes planer går att realisera. Vi får se.

Annonser

En mysig helg

När jag var lite avgjordes mycket när man klev innanför dörren. Stod ett par beiga snörskor under pallen fick jag skruva upp humöret en grad eftersom stämningen ofta var väldigt tryckt där i köket. Farmor var där.  Men om mosters täckjacka låg slängd på golvet, eller om mormors handväska hängde på kroken så var det MYYYYS. Mamma var på gott humör och pappa fällde fler dåliga skämt än vanligt.

Min mamma har varit på besök. Ja, rubriken stämmer. För det har varit en mysig helg. Hon har tagit hand om våra barn, lekt med dem, pratat med dem, gått på oändligt många promenader med dem i vagnen och bara varit sällskap till dem.  Mamma är också otroligt intensiv vilket gör att det är ganska ansträngande att ha henne på besök, men när hon fokuserar på barnen går det bra.

Vi pratade om några ganska viktiga saker i helgen.
När jag kom ut som homosexuell för nästan 20 år sedan frågade hon sina bästa vänner vad de hade gjort om deras son eller dotter berättat att de var homosexuell. ”slängt ut ungjäveln” – fick hon till svar. Detta är alltså den grannfamilj som var mina extraföräldrar, Tant Anna och hennes man Lasse som var ett sånt fantastiskt stöd för mig under min tonårstid. Tant Anna om tog hand om mig när mamma inte kunde, exempelvis när min pappa dog. Tant Anna som var min speciella vuxen, hon som man kunde berätta allt för och som var sådär klok och snäll som vissa vuxna var. Nä, mamma berättade aldrig för Tant Anna och Lasse att det var jag som kommit ut. Inte då. Nu vet de att jag är gift, att jag har fått barn men de är inte längre min mammas bästa vänner.

Jag berättade för min mamma att jag nästan varje dag får höra nedsättande kommentarer på min arbetsplats. Inte om mig i synnerhet, men de som lever utanför heteronormen som allmänhet. Hon började nästan gråta. Nu tror jag faktiskt hon börjar förstå vilken värld jag lever i och hur den skiljer sig mot hennes värld. Och kanske kan hon börja förstå vad det betyder att stå på någons sida. Att det var därför jag valde bort henne förra sommaren, att hon återigen valde att inte förstå, att hon återigen tog en annan ståndpunkt än: hon är mitt barn, henne ska jag skydda.

Det känns skönt att säga att det varit en mysig helg, för ofta längtar jag efter mamma men när hon väl kommer blir allt fel. Och visst var det UNDERBART när hon åkte och huset återigen blev tyst, men känslan sitter kvar. Det var mysigt. Jag är glad att jag och hon kan erbjuda mina barn det här. Att de kan få fina minnen av mormors närvaro i vårt hem, att de kan få tid att skapa en egen relation med sin mormor. Att de ser sin mamma, sina mammor samarbeta och samspråka med sina mammor och att det är tillräcklig bra relationer. Nu hoppas jag att det inte ska komma en backlash på den här känslan. Att det ska förbli ett fint minne och jag hoppas jag ska få uppleva det igen.

Om kärleken

För en tid sedan fick jag följande frågor i kommentarsfältet: ”Hur kommer du vidare från att hon lämnade dig? Hur lämnade hon dig? Hur vågar du lita på henne, hur gör du dom stunder när du inte gör det, när du stannar därför att du vill och måste lita på henne, men vet att historien visar något nu som inte visades förut – en tendens att lämna. Eller tänker du har man lämnat och kommit tillbaka så vet man bättre, så är man säkrare? Hur tänker du?”

Jag tror frågeställaren är seriös och faktiskt undrar hur det kommer sig och frågorna i sig fick mig att fundera vidare på detta svåra- och viktiga – nämligen kärleken.

När K och jag träffades för drygt tre år sedan, var vi båda relativt nyskilda/separerade från långa relationer. När jag träffade henne var det som att komma hem, hon var allt jag någonsin längtat efter och mer därtill. Vi hade många gemensamma värderingar och båda längtade vi efter en familj, vad det kunde innebära. Jag hade ju redan tidigare genomgått massor av försök att få biologiska barn och kommit till vägs ände, jag kan inte bli biologisk mor. Och kanske hade jag åtminstone delvis kommit till ro med tanken att inte få barn. Men när K frågade mig – vill du ha barn med mig – svarade jag JA så fort att jag ögonfransarna fladdrade. För det ville jag! För det vill jag!

När K och jag träffades var det som om Gud sagt ”nu har ni kämpat tappert i uppförsbackar och i lera, nu får ni er belöning i form av varandra och allt blir nu möjligt.” Och så tänkte vi!

Jag älskar och älskade verkligen K, men det var också en oändlig kraft i att allt var möjligt! Jag älskade tanken på oss och vår framtid. På allt som skulle ske! Så försökte vi skaffa barn, och på femte resan ner till Danmark blev K gravid. 10 dagar innan vårt bröllop konstaterades ett missed abortion och jag blev förutom förkrossad och förtvivlad även förvånad. Men hörru Gud, nu skulle ju belöningen komma!? Och sakta men säkert maldes alla förväntningar ner. Efter två missfall och allt annat elände som drabbade oss insåg jag att det där med barn nog kanske inte skulle ske. Och att min kärlek till K var det viktigast i mitt liv. Det var ett uppvaknande för mig, dvs att hon var det viktigaste för mig, inte som mor till mina barn utan just min fru. Mitt allt.

K fick hantera alla hormonella svängningar av IVF-behandlingar och graviditeter som gick åt pipan och sakta men säkert gick hon sönder. Ner i nattsvarta hålet. Ungefär samtidigt som jag tror jag började ge upp tanken på barn och acceptera att vi kunde få det bra tillsammans ändå – började K inse att drömmarna vi byggt vårt liv på var illusioner. Hägringar.

K flyttade ut och kom så hem en dag och berättade att hon ville skiljas. Det måste få ett slut, hörde jag henne säga.

Veckorna gick och vi försökte hitta ett sätt att avsluta vårt äktenskap på ett värdigt sätt.  Vi letade lägenheter, vi delade upp ägodelar.  Det fanns inte längre några förväntningar kvar. Och då hände det, mitt i all hopplöshet fanns just hoppet. Där fanns ju hon och jag. Och kärleken. Helt plötsligt fanns det plats för kärleken. 

Som en annan klok bloggläsare sa, ibland måste man slå i botten för att kunna ta sats till ytan igen.

K och jag har ett bättre äktenskap än någonsin. Det beror inte bara på graviditeten utan på att vi faktiskt har bytt fokus. Naturligtvis har familjeterapi och många många många många timmars samtal oss emellan hjälpt oss framåt, men vi fokuserar väldigt mycket på här och nu. Inte så mycket på sen och i framtiden. Nu när Ks mage börjar bli stor är det ibland svårt att hålla fokus och jag drömmer ofta om en majmorgon på uteplatsen med två små älskade ungar som sällskap. Men det är undantaget.

Om jag har förlåtit K för att hon lämnade mig? Ja, herregud ja. Jag tycker t o m att det var bra att hon gjorde det. Det gjorde att allt äntligen kom på sin spets, att vi var tvungna att fatta en massa svåra och nödvändiga beslut.
Om jag litar på K?  Ja, det gör jag. Hon kanske lämnar mig någon mer gång och då ska hon göra det. Jag får lita på hennes goda omdöme att hon gör det av skäl som känns rätt för henne. Hon är den klokaste person jag vet – efter mig själv vill säga – och hon har ju valt mig inte bara en gång utan två!

Jag har haft ett ganska turbulent liv, med några svåra relationer och stora förluster bakom mig. Något jag lärt mig av livet är att förändringar är av godo och det är genom att  hanterar svårigheter och förändringar som man växer som människa. Jag ser fram emot mitt liv. Det ska bli spännande att möta en ny dag i morgon och nästa dag och nästa dag. Och förhoppningsvis är jag lyckligt gift även då.

jo just ja..

Mamma dimper ju ner i stan i morgon.
Jag tog en time-out från henne i samband med att K och jag skulle skiljas. Efter åratal av klumpiga och okänsliga kommentarer och dåligt föräldraskap i allmänhet fick jag nog. Det gör för ont. Hon är inte snäll i sitt sätt att vara.

Jag tror inte att time-outen är för evigt men jag vet verkligen inte hur jag ska kunna ta upp tråden med henne igen. Hon känner sig kränkt och missförstådd och jag vill inte riskera att hon gör mig illa – igen.

Ni som har problematiska relationer med er mamma, har ni haft pauser i er relation? Och om ni haft det, hur löste det sig? Hur började ni kommunicera igen? Om ni inte började kommunicera – hur har ni det nu? Funkar det med att göra definitivt slut med sina mamma? Om du inte vill svara i mitt kommentarsfält, tar jag gärna emot synpunkter och erfarenheter på regnbagsmamman@gmail.com

Insikt

Helgen kom och gick. K jobbade extra och jag och mina tankar fick utrymme att umgås – helt ostörda. Jag ska säga ”jag och mina känslor fick utrymme att umgås” för det som är uppenbart är att jag och tankarna umgås för mycket, jag befinner mig nästan alltid ovanför axlarna. Min kropp och känslor hänger med av gammal vana, men jag måste påminna mig om att låta dem delta i gemenskapen. Det är svårt. Men lyckas man inte så leder det alltid till bekymmer.

Så jag har gått omkring och känt i helgen. Och det känns bra. Jag älskar K. Innerligt och ärligt. Hon är utan tvekan det bästa som hänt mig. Lyckliga jag som har denna ljuvliga människa som min. Min fru. Mitt allt. Min älskade. Tack universum för henne.  Och i stunder är jag vansinnigt förbannad på henne. Hur fan kunde hon lämna mig?! Om så bara för någon vecka – men ändå! Mitt sårade ego slickar såren. Mitt kloka hjärta försöker påminna egot att hon kom tillbaka, hon gjorde slut som en desperat åtgärd för att slippa den grå sörjan vi befann oss i och hon insåg snabbt att det var fel sak att göra. Och dessutom – att hon fattade det felaktiga beslutet gjorde ändå att vi hamnade i en helt ny situation, vi kunde börja om.

Men egot är lite fånigt på det sättet, det tjurar och krånglar. Så i helgen har jag försökt komma tillrätta med allt det där. Sårade egon, modet att våga lita på kärleken igen, hitta tillbaka till magkänslan. Känna lust till allt som händer. Hitta on-knappen igen, istället för att gå omkring i mitt off-mode som jag gjort de senaste veckorna. Det gick ganska bra, jag landade i någonting som kanske kan kallas lugn.

Och ja, polletten börjar trilla ner.  Jag kommer att kunna fira jul i mitt hus, vårt fina hus. Vi kan ha en stor julgran med våra juldekorationer och vi kan börja med våra egna julvanor. Det är en hisnande känsla. Äntligen!

Göra slut

Jag har avslutat långa relationer med partners som inte längre gör mig lycklig. Det är ofta svårt innan man fattat beslutet. Kanske har man växt isär, kanske har man träffat någon ny? Kanske blir man bedragen, eller kanske känner man sig bara mer och mer frustrerad. Men till slut sker det. Fraserna kan vara olika men effekten densamma.

Jag älskar dig inte längre.
Jag känner mig inte älskad längre.
Jag kommer inte tillbaka.
Jag vill att du flyttar.
Vi vill inte samma sak.
Jag har träffat någon annan.
Jag vet att du träffat någon annan.
Jag vill inte det här längre.
Jag har blivit lesbisk.

Men när det gäller vänskap är situationen en annan. Naturligtvis för att det sällan är samma form av relation. Man vaknar inte tillsammans, ansvarar för tvättstugan, barnuppfostran, inköpslistor, släktmiddagar, kvartsamtal, har magsjuka, ekonomiska prioriteringar och tråkiga vardagskvällar ihop.

Nej ofta träffar man sin vän när man behöver. Eller vill. Big differens.

Fast nu vill jag komma till det som jag tänkte skriva om. Varför är det så svårt att göra slut med en vän? Och nu pratar jag faktiskt inte om mig själv, för jag har gjort slut med vänner ett flertal gånger. En släkting till mig (EL) har en bästa kompis som EL nästan inte tål. Ja, du läste rätt. Kompisen är en dålig morsa, gnällig, elak med sin man, ljuger och är allmänt en riktig dramaqueen. Men EL är lojal. Efter en halv dag med bästisen och dennes familj sitter EL och flämtar av utmattning. Och sist jag var på besök hos EL ägnade vi flera timmar åt att diskutera vilken energitjuv mm denne kompis var. Och tillslut ställer jag frågan – varför umgås ni? EL är en fantastiskt trevlig person som utan problem skulle kunna skaffa sig (och har) massor av vänner  så frågan kändes relevant.

Jo, kompisen är ju bra när man träffas på tu man hand. Antagligen för att man då inte ser hur hemskt hon är mot man och barn. Men också – säger EL – för att de varit kompisar så länge. Och jag funderar, är det verkligen så? Att man ska acceptera dåliga relationer för att man varit så länge i dem? Om min partner inte får mig att må bra, om min partner är elak mot sina syskon eller föräldrar, om min partner ljuger eller beter sig väldigt omoget så skulle förhållandet sannolikt gå i graven. Men en vänskapsrelation som ger samma känsla av frustration, där är det ok?

Alla har rätt till sina val, kanske finns det saker i relationen som EL inte kan förmedla i ord, kanske finns där en djup samhörighet som jag inte förstår när jag hör om alla tokigheter. Men för min del är det oerhört viktigt att jag omger mig med människor som a) tycker om mig b) ger mig energi och styrka när jag behöver c) har förmågan att uppfatta mig som den jag är nu.

Jag har i ett tidigare inlägg (som jag inte hittar just nu) skrivit om vänskap som inte håller måttet. Antagligen handlade det om min mamma och hur jag fortfarande är arg på henne eftersom hon var på ett visst sätt när jag var barn. Men jag hade också insett då att den mamma jag har nu inte längre är sån. Hon är helt annorlunda och därför behöver jag uppfatta henne på ett annat sätt. Jag behöver ompröva min relation utifrån de förändrade förutsättningarna. Jag skrev också om en vän som inte har förstått att den jag är nu inte är samma person som jag var för 15 år sedan. Jag är inte olycklig, instabil, fladdrig med sanning, överkonsumerande av allt utan tvärtom jordad, stabil, trygg och lycklig.

Mina vänner som jag älskar har sett mig i alla faser. Krossad, förälskad, lycklig, ledsen, deprimerad, apatisk, entusiastisk och harmonisk. Och jag har lika ofta sett dem i en massa situationer och stadier. Och jag hoppas, hoppas att jag är en positiv energi i deras liv. Annars förväntar jag mig att de gör slut med mig. För deras skull.