Söndag är vilodag?

Knappast.
Vi har sedan i fredags eftermiddag kämpat med lackfärgen för att få lister, rums- och garderobsdörrar klara för att kunna flytta in allt bohag som trängs i hall och kök. I vår hall står alla verktyg som behövs får att få barnrummet klart, två stegar, en trappstege, två verktygslådor och oändligt antal målarburkar. Dessutom tillkommer alla möbler om ska stå i barnrummet, dvs en gigantisk fåtölj, spjälsängar och stora svarta soppåsar fyllda med ärvda barnkläder (lån från syskon).

Jag har lyckats förhandla till mig två löften från K i helgen.
1 – när vi ska göra om i köket ska vi riva alla gamla köksskåp och ersätta dem med nya. I o f s i 50-tals stil, men jag ska få något nytt i detta gamla hus. Otroligt skönt.

2. Jag har fått ett löfte om att nästa gång vi ska göra om här hemma ska vi ta hit avlönade hantverkare. Min älskade hustru är händig och utbildad hantverkare, men om någon månad kommer hon dessutom vara tvåbarnsmor och jag vill att hon ska ägna sig åt att vara hustru och mor och inte flänga omkring längs golv och tak och svära och vara frustrerad.

Jag skriver dessa överenskommelser i min blogg så att världen kan se för nästa gång något ska göras vet jag att K kommer att protestera – ”äh, det går ju så fort” ”äh, det där fixar jag på en kvart” , ”äh, det blir dyrt att ta in någon för det där lilla”.  Men efter tre veckors totalt kaos här hemma är hon faktiskt lite medgörlig och gick med på det hela. Ja, jag är en dålig människa som utnyttjar en snart höggravid kvinnas utmattning och medgörlighet, men så får det bli.

Nu ska jag laga lunch till min lilla hustru, och kanske kan vi sitta på altantrappan och njuta av vårluften medan lackfärgen torkar?

ha en skön söndag!

Annonser

Livet är som livet är

Jag finns kvar i bloggvärlden. Ingen är mer förvånad än jag. Men när beslutet var fattat att lägga ner bloggen så kändes det plötsligt lättare. Bloggen lever inte sitt eget liv, jag väljer hur jag vill använda den. Just den vetskapet gjorde det lättare. Konstigt. Och dessutom. Just nu försöker vi inte få barn.

Faktum är, vi har frågat oss frågan på allvar – ska vi ge upp nu? Innan det Sista Försöket? Just för att vi ska ta makten? För att slippa låta oss utsättas för livets nycker? För att få lugn och ro i själen? Ska vi välja barnfrihet istället för ofrivillig barnlöshet?

Ja ni. Det har varit en turbulent vecka. K har äntligen sökt hjälp för sin depression – genom Fertilitetsenheten fick hon träffa någon som kunde hjälpa henne sätta ord på sånt som bara kan beskrivas som sorg. Och det verkar fungera bra. Hon är tillbaka bland de levande. Naturligtvis vet vi att de där mörka stunderna kommer tillbaka, men just nu.. lite respit.

Jag har fyllt år. Finfint.

Och i lördags överraskade jag min älskade genom att ta med henne på Svartklubben. Vi åt en trevlig middag i sällskap med fina nya-för-stunden-bekanta i becksvart mörker. Det var en otroligt annorlunda erfarenhet. Och bara positiv. Det var levande musik till vår väldigt goda middag och jag lyckades äta en tvårätters middag med vin utan att spilla på mig eller orsaka blodvite vare sig på mig eller mina bordsgrannar. När kvällen var slut och vi skulle gå ut ur den totalt mörklagda restaurangen kändes mörkret så tryggt så tryggt. Vår fantastiska servitris Ida hade lyckats få  oss att känna oss bekväma i vår situation. Den här upplevelsen kommer jag bära med mig länge.

Och det där med barn. Vi kommer att göra Det Sista Försöket. Och kanske får vi en liten efterlängtad älskad telning. Kanske inte. Och isåfall visar det sig kanske att det var det Näst Sista Försöket. Sånt vet man inte.

Jag jobbar och har träningsvärken från helvetet som sällskap. Vi håller på att renovera vår lägenhet och i lördags bar vi tolv paket ekparkett uppför tre trappor  i ett alldeles för smalt trapphus. Mina biceps ber om nåd och mina muskelfästen runt knäna har knutit sig i kramp. Jag har blåmärken på magen!  Och min vackra, fina K har semester idag. Inte en ligga-på-divanen-och-äta-choklad-semester utan mer ett träningsläger. Hon är hemma för att ta emot den nya diskmaskinen. Och sätta upp nytt kakel i köket – för en sån fru är hon! Hon är verkligen min klippa i livet. En händig klippa.

Ikväll flyttar vi ur lägenheten och flyttar in hos svärmor i hennes våning inne i stan. Hon är bortrest så vi får en liten minisemester till dess hantverkarna är klara med vår lägenhet. Mysigt!