Min värkande axel

har gjort mig dator- och mobilfrånvarande i sommar. Det har inte tagit bort smärtan men det har åtminstone inte förvärrats. Frozen shoulder verkar vara diagnosen. Smärttillstånd i upp till ett år och därefter får man börja jobba med stelheten. Jag är så begränsad i min rörlighet just nu att jag inte kan sätta på mig en BH själv. Jag kan heller inte få upp armen tillräckligt dör att applicera en deoderant. Så illa är det. I morgon ska jag börja jobba. Eller inte. Vi får se vad doktorn säger.

Värken gör mina nätter till ett helvete. Ont att sova, ont att ligga, ont ont ont.

Nu slutar jag skriva på detta gnällinlägg och börjar skriva på ett annat. Jag vill berätta om vår Gladys.

Annonser

Ljuvliga ljuvliga man

Har i ett år ungefär haft ont i en fot. Hälsporre, men också värk i fotled och i hålfoten. Fixade till slut ilägg för att räta ut den lite sneda fotsulan men då fick jag inflammation i senan. De senaste fyra månaderna har det varit en plåga att gå till tunnelbanan – en promenad som tar ca 12 minuter. Dessutom har min onda fot gjort att mitt högerknä nu börjat värka. Och höften gör så ont att jag inte kan ligga på sidan och sova längre,. Typiska följdfel.

Har varit hos husläkare, magnetröntgen och fått nonsens-svar, men tjatade till mig en remiss till en fotspecialist, en ortopedkirurg som specialiserat sig på fötter. Och idag träffade jag denna underbara läkare. Denna underbara, trevliga, vackre man som tar sig an min onda fot med entusiasm, övertygelse och glöd. Min sena i foten har kollapsat, ”men med hård träning kan vi reversera förloppet något och skjuta ev operation framåt i tiden” – var domen. Han förstod att jag hade ont, han applåderade mig för att jag kämpat för att få remiss, för hade förloppet gått längre hade inte operation gått att undvika och utfallet hade sannolikt blivit sämre än vad som nu kan vara möjligt.

Vad jag är glad. Ja, jag har ont. Hela tiden. Men det finns hopp känner jag.

Blöjeksem

Idag har Tintin skrikit i stort sett hela dagen. Inga små missnöjda skrik utan gallskrikit. När jag byter på henne skriker hon så högt att hon inte längre gör ljud. Tårarna sprutar och hon viftar med händerna och det går inte att få ögonkontakt. Det är panik! Hon har så fruktansvärt ont i snippan och rumpan och jag kan inte göra mer än jag gör. Det är outhärdligt för mig, hur är det då inte för henne. Nu är hon nybytt och har en luftig blöja och luftig body på sig. Hon har faktiskt somnat i sängen och jag hoppas hon får sova en stund. Jag har gett Alvedon i hopp om att det ger viss lindring men om inte svampmedicinen gör under snart åker jag in på hospitalet med henne och ber om lindring. Så här får det inte vara.

Och NEJ jag låter henne aldrig ligga i blöt blöja. JA jag brukar ofta ha barriärkräm vid skötsel. JA jag låter snippan och rumpan torka ordentligt mellan byten. Det blev så här av en dags diarré.

Valuta för skattepengarna?

I fredagskväll, efter en heldag på jobbet och en trevlig middag med hustrun började jag få 0nt i ryggen. Väldigt ont i ryggen. Ont i ryggen samtidigt som det inte var ryggen som värkte. Ja, det kände som något annat gjorde att jag hade ont i ryggen. Det tilltog hela natten, jag gick mest omkring och vankade. Försökte käka Ipren men inget hjälpte. När morgonen kom åkte vi in på akutsjukhuset för jag började klättra på väggarna. När jag berättade om mina symptom blev jag prioriterad och fick efter ca 3,5 timme gå hem igen. Då hade man gett mig dropp, klämt på magen, knackat mig på ryggen, ställt 10000000000000 frågor, och gett mig en välsignad spruta med smärtlindring. Fast smärtan försvann inte helt, men däremot impulsen att klättra på väggarna.

Så småningom blev jag smärtfri där på lördagskvällen, somnade i soffan i 1,5 timme bara för att vakna till smärta igen. 😦

Återigen en natt utan sömn, bara vankande av och an. Nu började smärtan försvinna i ryggen men tillta i magen. Ett band av smärta i övre delen av magen. Illamående och allmänt öm. Stod ut till morgonen och sen in på sjukhuset igen. Samma sak denna gång, dropp, smärtlindring, klämma på magen och sen utskrivning. Ingen typisk gallsten men klart gallpåverkad. 😦 Ska utredas genom husläkaren. Mår fortfarande tjyvens, har inte ätit fast föda sedan fredagskväll.

Nu ska jag gå och hämta ut Voltaren och hoppas de ger mig lite respit från smärtan. Jag ska åka hem och lägga mig i framstupa sidoläge, försöka bli riktigt varm och sen sova.

Men K och bullarna mår bra. De har gett sig till känna genom ett lite pirr i magen hos K. Fast eftersom det var så svagt vågar hon inte säga säkert att det var de som rörde sig. Men ändå.  ❤ ❤

Bättre morgon

Funderar mycket på vilka levnadsregler som gäller för mig. Alltså, vilka regler jag behöver följa för att må bra.

  • Sova tillräckligt mycket (annars blir jag ordentligt deppig)
  • Promenera tillräckligt mycket (annars pajar min rygg)
  • Meditera tillräckligt mycket (annars fortsätter huvudet leva sitt eget liv, medan känslor och kropp ägnar sig åt ofog. Meditationen är mitt sätt att integrera mig själv i mig själv)
  • Sätta gränser. Säga Nej. Till jobb, relationer, åtaganden.
  • Äta bra mat, dvs undvika allt j*kla socker och snabba kolhydrater. Jag är en junkie. BIG TIME!
  • Sluta oroa mig för framtiden, den kommer ändå och ingen vet hur den blir. Varför då oroa sig för allt? Det blir ju ändå som det blir.

Och idag är en bättre dag. Geggan når inte över anklarna och K var på synnerligen gott humör när vi talades vid i morse. Min rygg mår bättre och jag känner mig rätt balanserad (tro f*n det när jag var hos kiropraktorn klockan 12, terapeuten klockan 13 och avslutade kvällen på en meditationskurs).

Så det är ljusare ute (och inne) idag.

Smärta

Jag har ont. Ont på det sättet som gjorde att jag för 8 år sedan åkte in på akuten och blev kvar där i en vecka. Det är inte konstant, men ont gör det. Så ont att jag är skitarg på K och bråkar och beter mig. Jag tror hennes mått blev rågat när jag blev förbannad för att hon satt i soffan. För där skulle ju jag sitta!

Nu sover hon. Vi är sams men hon är orolig, jag är orolig. Det känns bättre nu men fan. FAN. Jag är orolig och rädd.

När jag tänker efter har jag haft några såna här perioder under de åtta åren. Smärta smärta och sen försvinner det. Men om jag får ha en åsikt i det här, så tycker jag att det kunde försvinna för gott. För jag vill inte opereras mer. Jag vill inte gå igenom traumatiska möten med idioter till läkare som klampar på och vill till varje pris skära i min traumatiserade kropp med sina skalpeller. Vet hut! Låt mig vara.

Så är det när man varit sjuk. Ett mjälthugg och jag tänker cancer. Jag får håll och jag tänker cancer. Hård i magen – cancer. Kissnödig lite ofta – cancer. Cancer cancer cancer.

Visst är jag en kul brud. Tänk då hur det är att vara jag 24/7.