Olika

Det finns olika sorters dagar.  Först komma sent till jobbet pga morgonstress. Sen hinna med 8 timmars jobb på 4,4 timmar, därefter hinna stressa förbi köpcentret och hämta upp de där handskarna som ungarna verkligen verkligen behövde redan för en vecka sedan. Hämta nästan en kvart för sent på dagis, ena ungen blir glad att se mig. Den andra hälsar inte. Vill inte följa med. Jag måste till slut lyfta henne från bordet för att kunna gå. Hon tittar inte på mig när jag klär henne.

Väl hemma hostar Gladys återigen så att hon kräks upp slem. Knäskurning av nykemtvättad matta. Sanering av barn. Tröstning. Middagen. Sedan bad som omintetgjordes av en orolig tarm. Säger inget mer men kan konstatera att det inte längre finns några leksaker för ungarna att ha i badet. Trösta två ledsna ungar, dels den som förorenade, dels den som gick miste om sitt bad. Kvällsbestyr, saga, tandborstning. Tintin blir arg. Argare. Hysterisk. Skriker i över en timme och jag får inte kontakt med henne. Försöker bryta hysterin med smekningar över magen och lugna ord. Gladys försöker trösta.

K kommer hem mitt i vansinnet, berättar att hennes mamma fått hjärtbekymmer och ligger inlagd på sjukhus. Oroligt. K tar Tintin och låter mig söva Gladys i dubbelsängen. När Gladys somnat efter 10 minuter rusar jag iväg på styrelsemöte i bostadsrättsföreningen. Hemma efter 22. Lugnet har lagt sig i radhuset. Inget nytt besked om svärmor. K går och lägger sig. Jag sätter mig vid datorn och försöker jobba. Tintin tappar bort nappen bland täckena och jag går och in och hjälper henne. Hon håller min hand när hon somnar.

Hoppas på en lugn natt. Har en stor sömnskuld och har bihåleinflammation. I morgon ska jag på en heldag om genus som min arbetsgivare anordnar. Sen ska jag på utvecklingssamtal för mina döttrar.

Är trött. Ganska tillfreds. Njuter av vår vackra, ljusdekorerade trädgård som lyser så fint i vintermörkret. Hör min familj snusa. Livet är en gåva.

Annonser

å denna stress

Jag älskar mitt liv. Jag är så jvla NÖJD med hur allt är. Så det jag skriver nu ska inte ses som ett gnäll eller ett missnöje.

Så nu när vi fastställt det vill jag säga att jag önskar att vi hade en mormor eller morfar eller kompis eller någon annan närstående person som bodde väldigt nära och som gärna såg efter våra barn ett par timmar varje helg. Någon som kunde ta in barnen i sitt hem och ge dem all sin uppmärksamhet. För jag tycker att det är jobbigt att Vi Aldrig Hinner Någonting. K är skitduktig när hon är hemma med barnen, hon skapar projekt för sig själv och när barnen sover på förmiddagen så passar hon på att boka av ett sånt om dagen eller åtminstone ett par i veckan. Men de där projekten man behöver vara två om – de hinns inte med. Fast igår åkte jag iväg med tomma kartonger som ockuperat vår källare till återvinningsstationen. Men vi skulle behöva göra några stora rensningsaktioner där hemma och för det behöver vi vara två. Vi skulle behöva hjälpas åt med gardinuppsättningar och lite annat småplock. Jag ska erkänna, jag är inte alls duktig att sätta igång med projekt när barnen är vakna. Jag tillbringar så få timmar med de små älsklingarna att jag inte kan tänka mig gå undan för att sortera bort sommarkläder eller plantera om blommor eller scanna in alla cd-skivor till hårddisken. Och när barnen har somnat ska vi hinna få i oss middag och sen – somnar jag! Jag orkar inte.

Så kan inte Mary Poppins flytta in i grannhuset hos oss?

Och som en tanke, min mamma ringde igår och berättade att hon på allvar funderar på att köpa en liten övernattningslägenhet i Stockholm. Fast det ser jag inte som lösningen på ovan nämnda problem. Det är vår relation lite för komplicerad för…  och jag vet inte heller om hennes planer går att realisera. Vi får se.

Scary business

Jag sliter rätt illa just nu. Det är bara att erkänna – jag är tillbaka i stressfällan och det är helt jävla absurt. Min kropp skriker på  hjälp. Jag sover inte. Jag har svår hjärtklappning och svår yrsel.

Vi har slitit som djur med att försöka packa vårt bohag i flyttkartonger, det har vida överstigit de 70 kartonger vi trodde skulle räcka. Och det är inte färdigt än på lång väg. Ett garage ska packas. Tavlor. Lampor. Hyllplan ska slås ihop. Mattor rullas ihop och ställas åt sidan. Kylen ska tömmas. Specerier ska packas ihop. TVn monteras ner från väggen. Och jag jobbar mer än någonsin och har dessutom TVÅ kvällsmöten den här veckan.

Jag vill inte vara jag just nu. Men å andra sidan. K har en bulle nedanför naveln. En liten bulle. Och vi vågar tänka – kanske. Och längta!

Och på lördag, när flyttfirman kört allt till den tillfälliga magasineringsplatsen – då ska jag falla ihop i en liten hög. Inget ansvar, inget slit, ingen stress. Då kanske vi hinner vila. Och då ska vi fira. För idag har jag och K varit tillsammans i tre år. Älskade K. Du är mitt allt.

Och igen…

Vid tolv ringer terapeuten och undrar om jag är sjuk. Min stående tid sedan många år har jag helt missat.

Vad håller jag på med? En virrpannas liv och leverne?

På Facebook läser jag att min okänsliga vän fått barn. De fick väldigt tidigt reda på att det var en son de väntade. De senaste veckorna har FB fyllts av bilder på ett överpyntat barnrum, ljusblå små gardiner på vaggan. Ena kortänden av rummet har en fondtapet som ser ut som ett fotbollsmål. Massor av bilar, raketer, motorcyklar på gardintyget.

Idag föddes deras dotter Rafaela.

🙂

(ja, jag borde ha tagit bort henne som vän på FB, men det är som trasiga nagelband. Man kan inte låta bli att bita på flagorna fastän man vet att det kommer att göra skitont. )

Dagen efter natten före

Vaknade trots allt ganska pigg när klockan ringde. 

Och visst, vissa saker känns lättare i morgonsolen än i nattstormar. De stora problem jag såg kring vår flytt, förvandlades till mindre störningar. Och efter två telefonsamtal är de inte ens det längre. Men jag har saker att fundera på. Så fort jag öppnar min almanacka åker axlarna upp till örsnibbarna igen. Så fort jag ens tänker på att öppna min mail börjar jag nästan gråta. Att vara hemma löser egentligen ingenting, jag bara skjuter problemen framför mig.

Jag har fått en läkare rekommenderad till mig, men han ringer inte tillbaka. Och tanken på att träffa någon av läkarna på min vårdcentral för att försöka få hjälp gör mig ännu sjukare. Jag sprang där hela förra sommaren med mitt infekterade bensår och jag kan milt säga att ingen av dem imponerade.

Och att gå hemma.. det gör mig galen. Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag kan inte vara hemma – klättrar på väggarna. Jag kan inte vara på jobbet – börjar gråta och får ryggskott.

BLÄK är ordet för dagen.

En sömnlös natt

Klockan är midnatt och höstvindarna piskar utanför sovrumsfönstret. Jag kan inte somna. Vi lade oss båda vid halv tio, K somnade innan hon lade ner huvudet på kudden. Sömntutan! 🙂  Det glädjer mig så att se henne ha så mycket graviditetstecken.

Men nattmaran har mig i sitt garn. Jag oroar mig. Funderar på jobbet och hur jag ska hantera min stress. Jag inser att jag är på väg att bränna ut mig, men vill inte ta konsekvenserna av det hela fullt ut. Jag vill inte acceptera det. Kanske kan jag hinna svänga skutan innan det smäller? Jag tänker mycket på vad det är som gör att jag inte vill vara sjukskriven pga stress utan skyller på en krånglande rygg. Är jag rädd för etiketten? Eller är jag trots allt en karriärist som riskerar hälsa för en ev ny befattning? Vad vill jag? Vart ska jag? Vad känner jag inför mitt jobb och det som sker?

Ikväll var några goda vänner här och spelade poker. Det var spännande och mot slutet ledde jag stort. Men stresspåslaget var så stort att jag fick tunnelseende och kunde inte längre uppfatta vad som hände, jag kunde inte höra vad de sa och jag kunde inte tolka korten. Och jag insåg – så här är det på jobbet! Jag har ett konstant adrenalinpåslag som gör att jag har yrsel, hjärtklappning och kramp i händerna. Vad gör sånt med mig på sikt?

Att K är gravid är underbart. Men samtidigt är jag oroligare än någonsin. Dels för det självklara – att det ska gå på tok. Vi har så väldigt dåliga erfarenheter av graviditeter som avslutas. Och vad händer då med oss, med K, med mig och vårt äktenskap? Det var inte mer än 3 månader sedan som skilsmässan var ett faktum. Jag VET att det oftast går bra, men jag oroar mig.

Och så blir jag väldigt ledsen av att inse att jag inte kan ringa min mamma och berätta att K är gravid. Att jag inte ens vet om jag vill ha henne som mormor till mitt barn. Att jag inte för fem öre litar på hennes omdöme eller att hon faktiskt förstår vad det betyder att vi skaffar barn med hjälp av en donator. Hon skulle faktiskt kunna säga precis vad som helst till barnet. Och när jag säger så – precis vad som helst – menar jag just det. Och det är inte ok.

Jag känner mig vilsen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för val just nu.

Så. Tack för att jag fick skriva av mig. Kanske lättar det lite för mig nu.  God natt.

Hur i helsicke tänkte hon där?

Den här veckan plockas ägg, förhoppningsvis återförs embryon, jag har återigen stressryggskottskänningar och tada… mamma kommer på besök i huvudstaden. Och då meddelar min terapeut att hon åker iväg på utbildning.

Gulp.

Ja, jag är en stor flicka. Ja, jag har redan gått i terapi i många år och är väl balanserad och förankrad. Men ibland är det bara för mycket.
När K var nerdrogad och borta igår och medan äggen sögs ut ur henne, storgrät jag. Så pass att K vaknade till halvvaket läge för att trösta. Och såpass att personalen blev lite bekymrade för mig. Men det brast nog. Det är lite mycket just nu.