I vecka 37

Nu tickar det på både i ilfart också i snigelfart. Varje dag känns oändligt lång och ändå susar veckonumren förbi i almanackan.

Barnmorskan på Mama Mia ringde till K idag och berättade att hon har förhöjda gallsyror i kroppen, tydligen arbetar levern på högtryck och det är det som ger klåda. Både bra och dåliga besked alltså. Det positiva är att det kanske går att behandla. Det negativa är att det påverkar barnen så det måste behandlas och funkar inte tabletterna snabbt nog behöver man skynda på förlossningen.

Ni vet att jag funderar mycket på det där med blod, genetik och sånt? Eller rättare sagt, jag skiter fullständigt i blod, genetik och sånt – men måste ändå hantera rätt mycket av det? Nu har jag lierat mig med två medsystrar. Två tjejer i mitt underbara pokergäng ska bli mammor samtidigt som jag och de är inte heller gravida. Så lite senare i veckan ska vi ses. Jag ser verkligen fram emot det, inte nog med att de är världens bästa och härligaste människor, de är inte heller gravida så jag tänker Uteservering, Solsken och Rosévin. 🙂

Om inte mina små gulliganer hinner ut till dess såklart..

Annonser

Systrar i sorg

En fin vän ringer. En av de där som ögonblickligen klev fram med en stor varm famn och en extranyckel när K lämnade mig.

De gjorde en IVF i sommar med positivt resultat. Nu ringer hon för att berätta att de delar vår erfarenhet, dvs ett rutinultraljud där man konstaterar att graviditeten avstannat.

FAN.

Och jag gråter för mina vänner. Det är nästan som om jag är mer ledsen nu, för deras skull, än jag någonsin varit för vår. När det drabbade oss var jag tvungen att överleva, tvungen att få K att överleva. Nu hör jag smärtan i min väns röst och den skär i allt vackert. Stackars stackars stackars.

Göra slut

Jag har avslutat långa relationer med partners som inte längre gör mig lycklig. Det är ofta svårt innan man fattat beslutet. Kanske har man växt isär, kanske har man träffat någon ny? Kanske blir man bedragen, eller kanske känner man sig bara mer och mer frustrerad. Men till slut sker det. Fraserna kan vara olika men effekten densamma.

Jag älskar dig inte längre.
Jag känner mig inte älskad längre.
Jag kommer inte tillbaka.
Jag vill att du flyttar.
Vi vill inte samma sak.
Jag har träffat någon annan.
Jag vet att du träffat någon annan.
Jag vill inte det här längre.
Jag har blivit lesbisk.

Men när det gäller vänskap är situationen en annan. Naturligtvis för att det sällan är samma form av relation. Man vaknar inte tillsammans, ansvarar för tvättstugan, barnuppfostran, inköpslistor, släktmiddagar, kvartsamtal, har magsjuka, ekonomiska prioriteringar och tråkiga vardagskvällar ihop.

Nej ofta träffar man sin vän när man behöver. Eller vill. Big differens.

Fast nu vill jag komma till det som jag tänkte skriva om. Varför är det så svårt att göra slut med en vän? Och nu pratar jag faktiskt inte om mig själv, för jag har gjort slut med vänner ett flertal gånger. En släkting till mig (EL) har en bästa kompis som EL nästan inte tål. Ja, du läste rätt. Kompisen är en dålig morsa, gnällig, elak med sin man, ljuger och är allmänt en riktig dramaqueen. Men EL är lojal. Efter en halv dag med bästisen och dennes familj sitter EL och flämtar av utmattning. Och sist jag var på besök hos EL ägnade vi flera timmar åt att diskutera vilken energitjuv mm denne kompis var. Och tillslut ställer jag frågan – varför umgås ni? EL är en fantastiskt trevlig person som utan problem skulle kunna skaffa sig (och har) massor av vänner  så frågan kändes relevant.

Jo, kompisen är ju bra när man träffas på tu man hand. Antagligen för att man då inte ser hur hemskt hon är mot man och barn. Men också – säger EL – för att de varit kompisar så länge. Och jag funderar, är det verkligen så? Att man ska acceptera dåliga relationer för att man varit så länge i dem? Om min partner inte får mig att må bra, om min partner är elak mot sina syskon eller föräldrar, om min partner ljuger eller beter sig väldigt omoget så skulle förhållandet sannolikt gå i graven. Men en vänskapsrelation som ger samma känsla av frustration, där är det ok?

Alla har rätt till sina val, kanske finns det saker i relationen som EL inte kan förmedla i ord, kanske finns där en djup samhörighet som jag inte förstår när jag hör om alla tokigheter. Men för min del är det oerhört viktigt att jag omger mig med människor som a) tycker om mig b) ger mig energi och styrka när jag behöver c) har förmågan att uppfatta mig som den jag är nu.

Jag har i ett tidigare inlägg (som jag inte hittar just nu) skrivit om vänskap som inte håller måttet. Antagligen handlade det om min mamma och hur jag fortfarande är arg på henne eftersom hon var på ett visst sätt när jag var barn. Men jag hade också insett då att den mamma jag har nu inte längre är sån. Hon är helt annorlunda och därför behöver jag uppfatta henne på ett annat sätt. Jag behöver ompröva min relation utifrån de förändrade förutsättningarna. Jag skrev också om en vän som inte har förstått att den jag är nu inte är samma person som jag var för 15 år sedan. Jag är inte olycklig, instabil, fladdrig med sanning, överkonsumerande av allt utan tvärtom jordad, stabil, trygg och lycklig.

Mina vänner som jag älskar har sett mig i alla faser. Krossad, förälskad, lycklig, ledsen, deprimerad, apatisk, entusiastisk och harmonisk. Och jag har lika ofta sett dem i en massa situationer och stadier. Och jag hoppas, hoppas att jag är en positiv energi i deras liv. Annars förväntar jag mig att de gör slut med mig. För deras skull.