Inga nyheter – goda nyheter?

Livet går sin gilla lunk. Lite tänder, lite mardrömmar, lite magknip. Men framförallt lugn och ro. Mycket aktiviteter med flickorna, lekträffar med vänner, plaskdammar, gungor, hemmapoolen. Teletubbies har konkurrerat ut I drömmarnas trädgård just nu. Men båda två behöver nog en ny utmanare, för de börjar tappa intresset.
Halloumi är gott. Fetaost är mums säger Tintin. Det säger inte Gladys. Avocado är nog Guds gåva till barnen säger flickorna unisont. Inlagd paprika är smarrigt värre och allt som man får från mammornas tallrikar är mycket bättre än det som är barnanpassat. Lax – mums. Stekt potatis – mums. Spagetti – mums. Tsatsiki – dubbelmums. Får man dessutom maten serverade på en mammagaffel istället för med en barnsked – lyckan är fullständig. Matfriska barn. Glada barn!

Nu ska familjen förflytta sig in till stan för lite fönstershopping och gofika.

Annonser

Dags att jobba

Dagarna med barnen går så otroligt fort. Jag har just nu HBO Nordic gratis och tänkte kolla lite på säsong 4 av True Blood medan barnen sov tänkte jag. På en hel dag hann jag se 44 minuter av ett avsnitt. En lite längre stund medan jag åt lunch och sen en kortis på eftermiddagen. Det ger en ganska bra bild av hur lite egen tid jag har. Sen när K kom hem var det bad och kvällsrutiner. Läsa bok, sångstund och sen pussar. Natti natt och barnen sov 18:15.

Vid 20 gav jag mig iväg och storhandlade på ICA Kvantum. Jag hatar att handla, men om det alltid var så lite folk i affären som en måndag kväll då skulle det vara mer än acceptabelt. Ingen trängsel, inga kassaköer.

I morgon och övermorgon är det min tur att åka iväg till jobbet om mornarna. Jag vet inte om den fördelning vi gjort med dagarna är den optimala men som det är nu under våren är jag hemma måndag, torsdag och fredag. K är hemma varje tisdag och onsdag. Utom den här veckan då jag reser iväg på min chefsutbildning i två dagar torsdag-fredag. Jag tycker alltid att det känns roligt när jag tänker på vad jag ska göra morgonen därpå. Är det hemmadag med tjejerna känns det roligt, är det jobbdag känns det skoj. Jag är en lyckligt lottad flicka.

Nu ska jag gå och pussa mina fjunskallar innan det är dags att sova. K sover sedan några timmar och jag ska göra henne sällskap.

Söndagsblues

Tredagarshelg går mot sitt slut och jag är rätt slut. Flickorna är i en fas just nu där de är totalt osynkade, sover den ena skriker den andra så den första vaknar och skriker och sen somnar den andra men då skriker den första så den andra vaknar osv. Dessutom verkar de ha haft någon lindrig form av magsjuka för det har varit blöjbyten som aldrig förr! Jag lovar att jag nog bytt uppemot 20 blöjor på en förmiddag.

Som grädde på moset, eller som lök på laxen har Gladys fått ännu tidigare morgonvanor, redan vid halv fem har hon vaknat. Och hon är många saker men tystlåten är inte en av dem. Så det är bara att kliva upp. Tur vi är två som kan dela på de där hemska morgonpassen, jag tycker utan tvekan de är värst. Kvällsvaggning går an, mitt-i-nattenmatningarna går finfint, men vaknar barn före 6 – där går min gräns.

Grillen är inplockad (K lyckades få in den en eftermiddag i veckan medan Tintin sov middag och Gladys hängde på magen i bärsjal) men trädgårdsbordet står kvar där ute.  Å andra sidan, vi har tvättat uppemot 10 maskiner tvätt i helgen, alla sängar är renbäddade och förråden med tvättlappar och blöjor är ganska välfyllda.

Vidare på pluskontot har vi varit lite aktiva i helgen, i går promenerade vi till Skogskyrkogården med våra små älsklingar. Det var en maffig känsla att vandra där i mörket bland alla svarta träd och vackra lyktor. Det var många många hundra människor som gick där och hedrade sina anhöriga med lycktor, ljus, marschaller eller bara gick för att njuta av det vackra i ljusspelet.

Jag tände två ljus i minneslunden. Ett för min älskade och saknade Pappa (herregud, han har varit död i nästan 20 år nu och jag gråter fortfarande som ett litet barn när jag tänder ett ljus för honom på Allhelgona) och ett för mina andra förlorade. Min bänkkamrat Sara, mina kollegor Yvonne och Marianne, mina mor- och farföräldrar. Min förra svärfar. Lilla Marina som förlorade kampen mot the big C. Lilla Vide som dog innan han levt. För Lillsudd och andra efterlängtade och förlorade barn. Vi besökte Ks farföräldrars grav där vi la en krans och tände ett ljus. På gravplatsen bredvid deras satt en familj i mörkret och hade picknick. Det var två föräldrar och en kanske 9-årig flicka. De hade mackor och termosar med varm dryck med sig. De hade tänt ljust vid graven och pratade ganska tyst med varandra. Men det kändes fint. Mysigt till och med. Kanske var det en kär vän som låg där. Kanske ett syskon. Kanske mor- eller farföräldrar. Jag vet inte. Men jag blev glad av att se dem där.

I dag har vi umgåtts med Gurkan och hans mamma. Han börjar bli så stor nu våran lilla pojke. Fem och ett halvt och med långa ben och en vilja större än hans mammas ork. Fina lilla stora Gurkan.

Barnen sover nu. Vi sitter här vid köksbordet och läser på om smakportioner, gluten, havregryn och annat. Tintin låter åtminstone smakportionerna landa i mun innan hon spottar ut dem, men Gladys låter dem inte komma längre in i munnen än tungan kan kasta ut dem. Men förr eller senare kommer det nog att lossna. Än finns det tid.

Godnatt. Sov gott.

Om barnen just nu

Tintin vände sig från rygg till mage två gånger i morse. Det var nog mest en slump än viljestyrd övning, men dock! Annars brukar hon mest ligga på rygg och när det blir trist vrålar hon i höga C så att någon av mammorna kommer och flyttar henne. Hon har förstått det där med att skratta men kommer inte ihåg hur man börjar, så hon hostar igång sig. Låter väldigt kul. Hon överraskar oss ibland med att göra häftiga inandningar, så att det låter som hon tappar andan och försöker hitta luft. Mer än en gång har vi sprungit över varandra för att hjälpa barnet som inte kan andas och där sitter Tintin och flinar. Hon bara övar sig på sina ljud.

Hon sover gott på dagarna. På kvällarna sover hon oroligt och vaknar tre-fyra gånger per natt och vill ha mat. Hon har fortfarande lite problem med magen, men vi ger henne Laktulos och det hjälper henne bra. Hon tycker fortfarande om att pussas, hon älskar att rida ranka på mitt ben och har till sin stora förtjusning precis lärt sig stå på sina ben mot mina lår. Hon är nästan alltid glad, när helst man tittar ner i spjälsängen ligger lilla Tintin där och ler med hela ansiktet. Välsignade barn ❤

Gladys har utvecklats till en mycket social och trevlig tjej. Hon avskyr att ligga i vagnen, hon vill bli buren och när hon blir det belönar hon en med att konversera och kommentera allt hon ser. Det är jättehärligt.  Idag spelade hon blyg mot en granne, för att i nästa sekund fyra av ett bländande tandlöst leende. Ljuvlig unge! Hon vaknar fem på morgonen och är glad och jättepigg. Sen är hon vaken i några timmar innan det är dags för första tuppluren. Hon gillar dock inte tupplurar på dagen, det är svårt att få henne att slappna av och somna. Det är gråt och amning och gnissel och skrik och det är inte ovanligt att det tar 45 minuter innan hon somnar – mitt i en utandning. Å andra sidan sover hon nästan hela nätterna. Hon behöver en matpåfyllning mitt i natten, men sen sover hon djupt.

Det är en stor lycka att vara mamma åt dessa två ljuvliga barn. Tack universum!

Vad det är som EGENTLIGEN är jobbigt

Idag fyller flickorna 1 månad. Hurra för mina älskade barn! Jag minns knappt hur livet såg ut innan de kom, men jag misstänker att det innehöll dagliga duschar, 7-8 timmars sömn per natt och en massa tv-serier. Och väldigt mycket mindre lycka. Mindre pussar. Mindre stilla samtal mellan fyra ögon mitt i natten med en nappflaska som centrum för konversationen. Jag har varit någons mamma i fyra veckor. I lagens mening har jag varit mamma en hel vecka, sedan den 16 juni har Skatteverket haft mig som registrerad förälder för Hugin och Mumin.

Nåväl, vad är det då som egentligen är jobbigt? Jo, det är inte en kulle som ska passeras, en anstormning av arbetsuppgifter som ska avklaras och sen är det plan mark eller sen är det vila. Det är höghöjdsträning, det är konstant nya arbetsuppgifter, nya blöjor att byta, nya nappar att sterilisera, nya lakan att tvätta, samma barn att tvätta, mata, vagga, trösta, älska. Det är tufft att inte någonsin hinna ifatt. Nu börjar jag verkligen förstå att det är så här det kommer att vara under en lång tid framöver och då blev det också lättare! Acceptans att det är så här för att det behöver vara så här. Jag behöver inte hinna ifatt, ingen inspektör kommer att inspektera mina tvätthögar eller inspektera ev dålig broccoli i kylskåpet. Jag har förstått det rent intellektuellt ett tag, men nu börjar jag förstå det också.

Självklart kommer jag bli stressad i framtiden också, men just idag är jag i acceptans över sakernas tillstånd.