Dagen efter natten före

Vaknade trots allt ganska pigg när klockan ringde. 

Och visst, vissa saker känns lättare i morgonsolen än i nattstormar. De stora problem jag såg kring vår flytt, förvandlades till mindre störningar. Och efter två telefonsamtal är de inte ens det längre. Men jag har saker att fundera på. Så fort jag öppnar min almanacka åker axlarna upp till örsnibbarna igen. Så fort jag ens tänker på att öppna min mail börjar jag nästan gråta. Att vara hemma löser egentligen ingenting, jag bara skjuter problemen framför mig.

Jag har fått en läkare rekommenderad till mig, men han ringer inte tillbaka. Och tanken på att träffa någon av läkarna på min vårdcentral för att försöka få hjälp gör mig ännu sjukare. Jag sprang där hela förra sommaren med mitt infekterade bensår och jag kan milt säga att ingen av dem imponerade.

Och att gå hemma.. det gör mig galen. Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag kan inte vara hemma – klättrar på väggarna. Jag kan inte vara på jobbet – börjar gråta och får ryggskott.

BLÄK är ordet för dagen.

Annonser