Det finns ingen magi

Det är nog det som varit den mest plågsamma delen i min barnlöshet. Känslan av maktlöshet, att vara så utsatt för de magiska krafterna – de som skevt fördelar lycka, olycka, tillfälligheter, chanser, möjligheter. Jag har skrivit om det förut här och framförallt här, den vidriga vidriga vidskepligheten som nästan blev tvångstankar.

I går blev jag på ett jävla dåligt humör. Helt oförklarligt faktiskt. Jag brukar så himla sällan bli grinig. Så länge inte min hall ockuperas av saker som står i vägen, eller diskhon är belamrad med matrester och blötlagda kastruller brukar jag vara ganska godmodig. Men igår: MORR. Utan anledning. Jag svarade knappt på tilltal när K försökte föra ett samtal. Jag var verkligen skitsur. Arg. Och kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på varför. MEN!

När jag varit på dåligt humör i flera timmar, så inser jag – nu blir jag snart straffad! Så här kan jag inte bete mig, det säger ju de magiska krafterna absolut nej till! Och dessutom såg jag ett avsnitt av In Treatment där en av klienterna får ett tidigt missfall i terapeutens soffa. Ett omen. Så förutom att jag hade en kliande irritation innanför pannan, så började jag få hjärtklappning av att jag skulle frambringa död och olycka nu när jag var på så dåligt humör.

Och eftersom vi inte orkade köa till Skogskyrkogården, åkte vi istället hem och tände två ljus i trädgården till minne för alla dessa själar som lämnat oss. Som gått sin väg men finns i våra minnen och hjärtan. Pappa. Far- och morföräldrar. Vänner. Embryon. Barn som dött i våra vänners kroppar. Barn som lämnat sina föräldrar. Älskade hundar. Kollegor som inte kom tillbaka efter sommarledigheten. Och de två vackra ljusen stod där på sitt trädgårdsaltare och brann i mörkret. Men naturligtvis hörde jag de magiska krafterna viska. ”- Det är dina barns ljus. Slocknar de – slocknar liven. ” Så jag satt där insvept i mitt dåliga humör och vaktade ljusen en bra bit in i natten. 

Det var en tung kväll. Oro. Frustration. Ilska. Längtan. När jag väl kröp ner i sängen fick jag en fin klapp på kinden av en sömndrucken gravid fru. En fin älskad liten tröttmössa som försöker övertyga mig om att det inte finns någon magi. Men demonerna är mer högljudda än så.

Annonser

En strategi och en galenskap

Den nya strategin för överlevnad är: inte prata om det. Inte skriva om det. När vänner frågar berättar jag ingenting. Vi var där i måndags. Punkt. Inget mer. Varje gång jag pratar om det, varje gång ett ord uttalas om det så blir det ett en liten rispa i mitt hjärta. Och jag värnar om mitt hjärta. Det känns bättre. Lättare. Mitt pansar håller lite till.

Galenskapen består i den otäcka vidskeplighet (läs tvångstankar big time) inför det här. Följande galna tankar har passerat mitt huvud under de senaste dagarna:
”jag tände ett ljus i kyrkan i söndags – det hjälper nog””
”ÅNEJ! jag sa TACK till barnmorskan, nu blir det inget!”
” det var ett udda datum för besöket – det är ett bra tecken”
”det är nog för att jag varit för hoppfull som det inte tagit tidigare”
” det är något jag gjort som gör att det inte fäster”
”det är nog något jag inte gjort som gör att det inte fäster”
”jag kan inte berätta för min mamma vad som händer – då går det helt garanterat på tok”
”det där mediet sa något om två pojkar som vi då inte förstod – det blir säkert tvillingpojkar”
”nu när jag skrivit det där om vad mediet sa kommer jag bli straffad och inget kommer att fungera”
”eftersom jag inte tror på det här mediet, kommer jag bli straffad och inget kommer att fungera”

”jag har fått en förbannelse på mig i ett tidigare liv, antagligen har jag ägnat mig åt barntortyr eller liknande i det tidigare livet. Mitt karma är att förbli barnlös”
”eftersom jag har så mycket åsikter om folks sätt att uppfostra sina barn så får jag inga andra. Guds straff” (fastän jag inte ens tror på en straffande Gud)
”nu när jag skrivit om Gud blir det inget”