Klockan 19 ringde det på dörren. Det var Döden som kom. Iklädd veterinärskepnad denna gång. Jag hade till och med bett henne komma. Döden alltså. Jag frågade om hon ville ha kaffe medan vi väntade och hon tackade ja. Den lilla Farbrorn hälsade henne som en välkommen gäst. Han viftade på svansen och lät sig klappas. Han var glad. Både jag och K hade skolkat från jobbet på eftermiddagen och ägnat oss åt hunden. Vi hade kelat, borstat, promenerat och gett honom ett överflöd av godsaker.
Snabbt gav Döden honom en spruta i nackskinnet. Jag tror inte han märkte av den särskilt. Medan kaffet rann ner och jag serverade oss, blev lilla Farbrorn väldigt sömnig och la sig ner. K såg till att han låg bekvämt på sin filt i vardagsrummet. Han låg på bästa manér, framtassarna i kors och snarkade. Precis som vanligt.
När kaffet var urdrucket, och samtalet började ta slut, tog Döden fram två stora sprutor. Hon injicerade en i hans blodåder, den andra direkt i hjärtat. Han somnade in i en snarkning. Sen låg han så stilla så stilla och var så vacker att det gjorde ont. Det var en sådan otroligt lugn och harmonisk död. Döden tackade för sig och åkte iväg. Där satt vi. Två otroligt sorgsna mattar och klappade sin älskade hund. När vi hade sagt allt vi ville ha sagt till den älskade Farbrorn, virade vi in honom i filten och bar ner honom till bilen. På Djursjukhuset visste de att vi skulle komma, och vi fick ett eget rum att säga hejdå i. Vi hade sagt hejdå många gånger redan, men det var svårt att lämna honom där. Insvept i sin filt. Alldeles slapp i alla muskler, men ljuvligt väldoftande och så oerhört älskad.
Till slut var det bara tomt. Och vi släckte ljuset i rummet, öppnade dörren, gick ut och satte oss i bilen och körde hem. Alla hans saker finns kvar här hemma och det är som om även han finns här med oss. Det är bara så att vi inte längre hör honom. Hans steg över parketten. Hans snarkningar bredvid min säng. Hans svans som rytmiskt slår mot garderoben när han väntade på att K skulle komma ut från toan.
Vår älskade vovve är borta. Vi som önskade oss en större familj, vi blir bara färre.
Regnbågsmammans liv och leverne 
Nu tänker jag på när min älskade katt blev sjuk och fick somna in. Han fick inte komma hem från sjukhuset, jag fick åka dit och sitta i ett fult rum och klappa den lilla kissen som spann och spann i mitt knä. Han var så dålig att alla djursjukvårdarna sa att det ju är så sorgligt med gamla djur, när man måste släppa dem. Men han var inte gammal, han såg bara så ut för att han var så sjuk.
Det värsta var att komma hem och plocka bort hans matskålar.
Nu gråter jag.
Och tänker på er.
Ahhh vad fint och sorgligt. Ni gjorde det bästa för honom, som en bra matte ska. Kram.
fy farao vad sorgligt!
Jag vet hur det känns. Det gör ont. Mycket ont.