utmattning

ja, det är ju det det är. Den här tröttheten från helvetet. Den här överkänsligheten mot ljud och andras känslor. Håll era känslor och stormar för er själva  för jag orkar inte med er just nu.

I går skulle jag och K på middag på lokal och konsert (KORS I TAKET VI HADE BARNVAKT!) och det var härligt och mysigt och precis när vi tagit in efterrätten så ringde det i vårt sällskaps mobiltelefon. Kaos och problem med mellanbarnet som inte längre ville sova i skogen med sina scoutkompisar. Scoutledaren ville förvissa sig om att barnet kunde hämtas. Föräldrarna var inte körbara (druckit två glas vin var) och fick ångest för att A) de inte var körbara, B) inte hade förutsett att detta kunde hända, C) att de inte ville missa konserten som var once in a lifetime. Och medan de håller på att roddar allt detta panikslagna så slår det mig att jag orkar inte med sånt.. jag är för känslig. Mitt filter är trasigt och jag påverkas så himla hårt. (Plus att jag blir rätt arg för pissiga prioriteringar. Hade mitt barn sovit borta i skogen hade jag nogsamt sett till att jag hade en back-up-plan).

Samma sak med vänner som ligger i skilsmässa, jag kan inte. Jag kan inte gå in det. Mäktar inte med det. Jag har fullt upp  med att orka äta middag med min familj, för de slamrar så fruktansvärt med sina bestick. Undrar om de tar illa upp om jag använder hörselkåpor?

Orkar gå i skogen men hinner inte. Orkar lägga pussel. Orkar klappa trött hund/katt/kanin men har ingen sån att tillgå. Orkar sitta stilla och prata med K om viktiga saker i världen. Orkar sitta stilla och prata med Tintin om världens allra bästa Lego Friends och Glimmisar som lyser. Orkar prata med Gladys om hennes planer att bli världens snabbaste fotbollsmålvakt. Orkar ligga i botten på en kramhög och bara vara jag. Men mer än så orkar jag inte just nu.

 

 

Annonser

Att vara den enda mamman i huset

K är bortrest några dagar. Jag har varit själv med flickorna i tre dagar och den första dagen var dessutom jag och Tintin ensam hemma då flickan var och är dyngförkyld. Det är något särskilt när man är ensam med barnen.

Jag sover med båda flickorna i extrabreda dubbelsängen. 210 cm till vårt förfogande och vi utnyttjar nog max en meter av detta. För på min högra sida ligger Gladys och kramar min arm. Och på min vänstra sida ligger Tintin och snarkar högt pga förkylning och håller mig i handen. Det är så oändligt underbart att jag sover bättre än någonsin. I en stor tjejhög. Jag är övertygad om att jag i ett tidigare liv var en varghona med massor av så valpar som sov på henne. Det är så underbart. Jag älskar det!

Tjejerna samarbetar så himla fint nu när vi är tre, de hjälper till och resonerar hur vi ska ta oss an uppgifterna framför oss.

Vi spelar spel och hänger ganska mycket vid köksbordet. Så enkelt och uppskattat.

Och varje gång jag stöter ihop med en unge i hallen, får jag en kram. Det är nytt. Kanske för att de är rädda att även jag ska försvinna? Men vi kramas jättemycket den här helgen. De är som små plåster på mig barnen. Glada plåster!

 

Om man kliver i bajs ska man stå still, inte gnugga ner det i mattan..

En betydligt äldre chef i vår organisation hälsar på mig i fikarummet. Hon vänder sig om och gratulerar mig ”men är det inte en mage jag ser?” och menar att jag har en gravidmage.
Ja, säger jag. Jag har blivit mycket tjockare i sommar, jag har ätit så mycket god mat.

OJOJ, säger hon lite tafatt. Jag menar förstås att det var ju alldeles nyligen du var gravid, du fick ju tvillingar för ett tag sen…

Nja, säger jag, jag FICK ju barn men det var ju min fru som FÖDDE dem.

Kvinnan är uppenbart besvärad av det klaver hon befinner sig i och försöker hitta något att säga.. men jag fortsätter …

och dessutom fyller den här tanten femtio snart.

Då säger chefen – VA? Är du så himla gammal?

Ridå.

att ömsa skinn

Jag har haft en svacka. Efter den fina sommaren med ledighet, resor och underbar familjetid så damp jag ner. Att återvända till jobb, trånga byxor och annalkande höst kändes tungt. Jag var och är nog deprimerad. Jag kan fortfarande hantera det någorlunda, men jag kämpar.

Jag sökte jobb i Skåne. Kom tvåa. Tappade sugen och har liksom inte kommit ifatt mig själv efter det. Har inte riktigt kunnat definiera vad det är jag vill förändra. Varför vill jag flytta, byta jobb, förändra, förnya?

Nu har det börjat lätta, jag börjar se konturerna på svaren iallafall. Jag vill förenkla. Minska. Downsiza. Få mer tid och färre måsten. Jag överväger att sluta mitt jobb. Jag vet inte vad jag istället skulle göra, men beslutet har mognat fram under tid.

Vi ska sälja vårt hus. Det är för stort, för svårt, för tidskrävande, för mycket slit och jag vill hinna vara ledig när jag är ledig. Nu ser vi över alternativen. Flytta inom Stockholm, eller flytta iväg.

Jag vill ha hund igen. Saknar en fyrfoting så det gör ont. Vill ha ett liv där en hund är en självklarhet. Vill att flickorna ska ha en fyrfota kompis i sina liv. Något som kan konkurrera ut skärmar och smågnabb.

 

På väg hem

Har tillbringat dagen i Malmö. Andra och avslutande intervjun för en tjänst jag sökt.
Vi var 52 sökande och 6 kallades till intervju. 3 fick gå vidare till tester och ytterligare en intervju. Jag ligger bra till men idag fick jag indikationer på att jag inte är förstavalet. Det är både synd och skönt. Det har gått för fort! Vi skulle inte hinna sälja huset och bryta upp på så kort tid. Och helst vill jag inte veckopendla och vara ifrån barnen mer än nödvändigt.

Det allra allra bästa vore om vi kunde flytta under nästa sommar, hinna acklimatisera oss innan barnen börjar sex-årsverksamhet. Så börja söka nya jobb. Leta, söka och förhoppningsvis springa på intervjuer.

Nåja.Sitter nu på tåget hem. Ser det vackra landskapet svepa förbi och njuter av egentid. Men längtar hem till familjen. Gud så jag längtar efter familjen.