Säga hejdå

I morgon går en av mina medarbetare i pension. Stor avtackning, med blommor och presenter, tårta och vin. Det kommer att bli många tal. Och jag ska hålla det första.

På 6 minuter ska jag berätta hela historien om allt hen åstadkommit under sitt yrkesverksamma liv. Jag ska försöka ge en fin avslutning – så att hen känner sig uppskattad. Att hen går från vår arbetsplats med stolthet och glädje.

Jag funderar – hur vill jag själv bli beskriven? Vad är min gärning? Bidrar jag på något sätt mer än för stunden? Är jag mer än en trevlig kollega, en snäll chef, en vänlig person i vimlet? Vad åstadkommer jag?

Och ja, jag har hittat ett jobb jag vill söka. Hos min nuvarande arbetsgivare, men inte som chef och inte för alltid. Men det är ett roligt jobb och jag kommer att trivas. Hoppas jag får det 🙂

Annonser

Mitt i

Funderar mycket på vad jag vill med resten av mitt liv. I stort är jag så himla nöjd – min härliga familj med barn som börjar bli så stora och till viss del självgående. Min kloka och vackra fru som jag beundrar. Hon gör mig till en bättre människa.

Vissa saker skaver. Tiden. Så lite tid för att bara vara. Hinna med det där roliga i livet. Sy några lapptäcken. Göra några storkok. Hänga hemma hos kusiner på frukost. Åka på utflykt till nya spännande ställen i staden. Prata med kloka vänner och roliga bekanta. Och vet ni, om några år så kommer inte barnen ens uppskatta att jag vill hänga med dem. Det är NU vi ska resa med barnen. Det är NU vi ska spela spel med dem. Det är NU vi ska åka på utflykter med dem. Det är NU vi ska vara tillsammans.

 

Medicinering

ÄNTLIGEN märker jag av johannesörten.. Nu börjar det svarta bli lite mer gråblekt. De allra svartaste svarta tankarna har åtminstone lite silver i kanterna och jag kan andas igenom ångesten när den ockuperar mig. Jag sover lite bättre också. Men melatoninet kommer jag att behålla åtminstone tills vi åker iväg till Thailand i februari. Sen hoppas jag att semester, solljus och värme erbjuder mig vila och återhämtning.

STOPPA PRESSARNA!

Jag har äntligen förmått bestämma vad jag ska göra när jag fyller 50. Vi bokade en resa hem till min hemstad. Vi ska bo hos min mor, pulsa i snö, käka gott, kanske lyckas få till en barnfri kväll på restaurang och bara ta det lugnt. Sen kan jag i lugn och ro fundera på om jag också vill ha ett kalas. Det återstår att se 🙂 SKÖNT

WOW

Bästa barnvakterna, bästa vännerna kom hem till oss igår på julgransplundring. Och hade med sig finaste, bästa överraskningen – de ska få ett småsyskon till sin tvååring. Så oväntat och roligt!
Jag blir så glad! ❤

Psykisk ohälsa

Mamma har aldrig varit särskilt stabil i humöret. Efter en svårt sorg och utbrändhet blev det etter värre. Jag skulle säga att hon fått ADHD deluxe, förvärvade ADHD alltså. Dessutom finns ingen impulskontroll alls. Allt hon tänker kommer direkt ut genom munnen, vilket är synnerligen farligt. Speciellt om man åker tunnelbana med andra människor som verkar äta småbarn till frukost. Hon har ångest och har haft psykosliknande tillstånd för ca 10 år sedan. Hon äter antidepressiva läkemedel och kommer aldrig någonsin kunna sluta med det.

Jag är jämn i humöret. Blir sällan arg, men kan absolut bli det. Tro mig. Däremot har jag både som tonåring, 25-åring och som 40-åring haft perioder med ångest. Jag utvecklade en ordentlig ätstörning som 25-åring och har haft fullt upp med att hantera beteendet. Jag har gått i terapi mellan jag var 40-44 och det var sannerligen det bästa jag gjort. Jag lyckades bli en egen individ. Utan att fastna i min mors beteende eller i sorgen över min dåvarande barnlöshet. Jag fick hjälp att sörja mina ofödda barn, mitt separation från mitt ex och att livet inte blev som jag önskat. Jag har aldrig behövt medicinera, förutom sömntabletter vid ett par tillfällen då min ångest höll mig vaken för många nätter i streck. Och sömn ger mindre ångest som ger bättre sömn som ger mindre ångest osv.

Nu är jag där igen. Ångest, ångest, ångest. Somnar inte. Är ledsen och driven och mår skit. Mycket är beroende på en situation på min arbetsplats, att jag faktiskt har blivit utsatt för psykisk tortyr de senaste 1,5 året. Jag kan inte berätta mer än så, men numera vågar jag berätta för min chef och för vår HR-avdelning. Jag inser att personen som utsätter mig för det är sjuk, galen och att det inte på något sätt handlar om mig. Det är stort – att jag faktiskt börjar förstå att jag inte kan göra något åt det här själv. Och vad jag än gör, hur jag än förändrar mig själv så kommer inte situationen förändras förrän personen slutar.

Jag har liksom utvecklat en svår allergi mot hen. Det räcker med att jag ser hens namn i ett mejl så får jag kryp i armar och ont i magen. Det räcker med att jag ser att nyckeln* är borta ur hens klädskåp för att mitt adrenalin ska börja pumpa i systemet.

Har börjat medicinera med johannesört och melatonin, men än ger det inte den effekt jag önskar. Jag är ledsen, låg och sover inte.

Min räddning är tanken på att byta jobb. Att få gå till ett jobb där jag känner mig glad om dagarna. Det var länge sedan jag var glad – den tanken slog mig i julhelgen, jag som älskat min arbetsplats och mina kollegor – jag är inte glad längre. Så trist.

Jag söker jobb för fullt. I en annan stad. Men än så är sökandet resultatlöst. Jag inser att jag också måste söka jobb i Stockholm, för det kan dra ut på tiden. Jag måste ju bort, innan jag råkar ut det som min mamma råkade ut för. En utbrändhet. Kanske är jag också extra belastad, eftersom min mamma är drabbad? Vet inte om det finns någon genetisk predisposition för psykisk känslighet? Jag är ju inte lik min mamma på något annat sätt. FÖR GUDS SKULL HÅLL MED!

Ikväll är K borta med kompisar. Om ni ser fyra medelålders tanter springa omkring på Mall of Scandinavia och jaga pokemons – håll er ur vägen. De är målmedvetna. Tanterna alltså. Jag och barnen är hemma och spelar kort, äter korv stroganoff och kramas. Det går an det också.

* Om nyckeln är borta ut låset, har hen låst in sina kläder för dagen och är på arbetsplatsen.

Utvärdering av förra årets löften

Här är 2017 års bingobricka:

  1. Använda tandtråd 100 gånger (Nja, ja det gick väl ganska bra)
  2. Ha minst 10 *10 nyktra dagar (dvs måndag till torsdag veckan därpå) NOPE, det som inte funkade var just 10 dagar på rad. Det innebär på varandra nyktra helger och NOPE. Inte min grej. 
  3. Unna mig 100 sytimmar (Nej, det blev kanske 20-30 timmar, vilket ändå är en klar förbättring mot tidigare år) 
  4. Boka en semesterresa utomlands (CHECK)
  5. Träna på Friskis&Svettis-anläggningen i förorten 12 gånger (Nope, funkade inte alls)
  6. Se 20 filmer av eget val (nej, funkade inte heller. Det blev däremot en himla massa serier som jag kollade på bussen till jobbet eller på bussen hem)
  7. 100 kvällar när K är hemma med avstängd mobil. (nej, inte det heller… )
  8. 2 egna helgaktiviteter med respektive barn under året. (nej, bara att inse – funkar inte. Jag och K träffas nästan aldrig på vardagarna och på helgerna vill vi vara tillsammans)
  9. Arbeta hemifrån minst 20 dagar (Pff. Möjligen 4 gånger. Går inte att vara chef på distans tydligen.. )

Kan konstatera att min lista ändå är alldeles för baserad på egna högt ställda krav på mig själv och väldigt lite baserad på lust och livsvilja.

Så hur ser då årets lista ut?
Tada!
2018 års bingobricka består av följande rutor:

1. Sy eller sy klart två lapptäcken.
2. Träffa mina vänner mer.
3. Fira min 50-årsdag på ett roligt sätt.
4. Byta jobb.
5. Boka en utlandsresa (kan genomföras 2019)
6. Äta medhavd lunch minst 80 gånger. (Bra för hälsan och ekonomin)
7. Flytta
8. Ordna barnvakt och se till att få minst 10 dejter med min fru
9. Tillbringa en vecka i Skåne

Det var väl åtminstone mer bejakande än förra årets? Mer glädje?
Hade jag haft fler rutor hade jag skrivit:
Gå på afternoon tea.
Plocka hela familjens behov av bär för att göra sylt för hela året.
Bada i badkar med badbomb och levande ljus
Haft en champagneprovning