Mamma dimper ju ner i stan i morgon.
Jag tog en time-out från henne i samband med att K och jag skulle skiljas. Efter åratal av klumpiga och okänsliga kommentarer och dåligt föräldraskap i allmänhet fick jag nog. Det gör för ont. Hon är inte snäll i sitt sätt att vara.
Jag tror inte att time-outen är för evigt men jag vet verkligen inte hur jag ska kunna ta upp tråden med henne igen. Hon känner sig kränkt och missförstådd och jag vill inte riskera att hon gör mig illa – igen.
Ni som har problematiska relationer med er mamma, har ni haft pauser i er relation? Och om ni haft det, hur löste det sig? Hur började ni kommunicera igen? Om ni inte började kommunicera – hur har ni det nu? Funkar det med att göra definitivt slut med sina mamma? Om du inte vill svara i mitt kommentarsfält, tar jag gärna emot synpunkter och erfarenheter på regnbagsmamman@gmail.com
Regnbågsmammans liv och leverne 
VILL du ha kontakt med henne? Man måste inte. Vad vill du ha ut av kontakten?
Jag håller en mycket kort och distanserad kontakt med min mamma. Framför allt får hon inte veta något personligt om mig (och glöm bort allt det privata), för hon kan inte bemöta sånt på ett adekvat sätt (dvs med empati, värme, medkännande, stöd). Om jag inte ger henne personliga detaljer så ger jag henne inget att missbruka och jag slipper bli besviken.
(Men visst kan jag fortfarande gråta och längta efter en MAMMA som BRYR SIG och står på min sida! Men jag sörjer idén om den mamman, nuförtiden, inte att min biologiska mamma inte kan fylla den idéns skor så att säga).
Jag kan ju inte påverka hennes sätt att vara – men jag kan skydda mig från att bli besviken på henne. Rejält sänkta förväntningar alltså.
ja, det är ju det jag inte vet. Precis som du längtar jag ju efter en mamma, en ”riktig” mamma som ger mig det jag behöver. Men i realiteten är det ju jag som är mamma i vårt förhållande, det är jag som ger stöd och är vuxen. Och det innebär ju att jag aldrig får vad jag vill eller behöver.
Jag har tänkt tanken – men tänk om något händer medan vi har time-out, hur skulle det kännas? Och det sorgliga är – det skulle inte göra så stor skillnad.
När jag ställer mig frågan, vill jag en relation med min mamma så blir nästan alltid svaret ja. Fast bara för hennes skull. Inte för min egen. Och det är svårt.