Bipolärt beteende

för den här mamman ömsom gråter som skrattar. Så lättad! Våra barn kommer att få så fina dagar framöver. Men tyvärr ska de gå kvar på den hemska förskolan i en hel månad till. Vi måste hitta en lösning på det…

Annonser

I fredags

var det planeringsdag på förskolan så både jag och K var hemma med barnen. Vi passade också på att besöka ett föräldrakooperativ och två dagmammor i vårt närområde.

Föräldrakooperativet har 18 barn i åldrarna 1-5, alla barn går i samma grupp. Vi blev visade runt av vikarierande förskolechefen Lisa aka Elliots mamma. För hon har också barn i förskolan. Gladys och Tintin sprang rakt in och började leka bland alla leksaker. Mammorna gick runt och kollade. Och någonstans där började mina tårar falla – för skillnaden var så uppenbar! Här fanns omsorgen, anpassningen, viljan, kärleken, empatin. Här var en fin plats på jorden.
Men. Vi konkurrerade med en annan familj som också stod i kön. Och de hade pojkar. Det finns en viss övervikt av flickor på förskolan och ambitionen är att ha en bra spridning av ålder men också av kön så de kunde inte lova något.

Sen besökte vi dagmamman P som bor väldigt nära oss. Hon har 7 barn i sin verksamhet mellan 1-5 år och våra barn skulle vara nummer 8 och 9. P var en mycket empatisk och varm person och de andra dagbarnen verkade otroligt lugna och harmoniska. Men det kändes inte hundra. Inte efter föräldrakooperativet.

På eftermiddagen träffade jag dagmamma V. Hon har 6 barn i sin verksamhet och våra barn hade alltså blivit nummer 7 och 8. Hon bodde trångt men hade aldrig haft en sjukdag på 25 år. ”jag är ju alltid ute med ungarna” var hennes mirakelmedicin. En underbar person som uppfostrat 4 barn, varav en var lesbisk och numera mamma till ett litet donatorbarn! 😉

På kvällen hade jag och K barnvakt. Vi åt gott, drack gott och pratade om viktiga saker. Tanken på att konkurrera om två eftertraktade platser gjorde att vi hade fjärilar i magen. Vi vill verkligen inte ha barnen på den förfärliga förskolan längre än nödvändigt och vad skulle vi göra om vi inte fick platserna?

Det går inte längre

Det går inte längre. Förskolan är så bedrövligt dålig att det inte längre är ett alternativ. Idag lämnade vi två jätteledsna tjejer som grät. Det fanns ingen pedagog som de kände igen på plats. 

Igår grät Tintin från kl 16 när jag hämtade dem till kl 19 när hon somnade. Hon tog en paus på tio minuter mitt i när hon skyfflade in pannkaka i munnen. 

Oavsett hur mycket längre resväg det blir på alternativet så är det ett billigt pris om jag vet att flickorna har det bra. Mina älskade barn! 

Det kan ju bara bli bättre

Måndag morgon och vår nya rutin ska sättas. Jag lämnar barnen måndag, onsdag, fredag. Hämtar dem tisdag och torsdag.

Allt var förberett. Kläder, skor, frukost. Barnen vaknade på bra humör och jag lyckades lirka på dem kläderna utan mer än ett par små sammanbrott. Ingen aptit – men lite yoghurt fick jag i dem. Och fem flingor var mutade jag in i deras munnar.

K hade glömt jobbdatorn hemma så jag ringer och påminner om att den ligger kvar i hallen. Hon skulle precis hoppa på bussen vid landsvägen men nähä, vänd om!

Hon kommer hem, tar bilen till utfartsparkeringen och vinner lite tid.

Jag får på bägge barnen kepsar, ytterkläder och skor – fortfarande är vi ute i god tid. Ska bara gå och hämta en banan för att ge dem i vagnen när Gladys säger – men Mamma, vagnen är inte här!

Nähä, för den har K tagit med sig när hon brådstörtat tog bilen till utfartsparkeringen. Den låg kvar i bagageutrymmet. PANIK! Ringer K – hon har redan åkt iväg med bussen. För långt att bära två barn. Nu bryter Tintin ihop över att hon måste ha nya skor. Och att hon inte får ta med sig Fantis och att hennes lille-Skuttkeps är borta – igen! .

Jag börjar svettas. Vafan gör jag nu? Cykelvagnen! Den är monterad och klar. Men den har stått ute över helgen, utan skydd överhuvudtaget och med undandraget tak. Nu muttrar jag förbannelser och åkallar sveda och bölder över K som inte ställt in den i garaget. Men lyckas sätta en soldyna över de värsta pölarna och sätter barnen i den. Det är konstigt men så klart mina barn får cykelhjälmar på sig blir de glada. Så helt plötsligt blir allt så mycket bättre. Jag får hjälp av Gladys att hitta min egen cykelhjälm och så är vi på väg till förskolan.

Det goda humöret försvinner när jag kommer in på förskolans gård och kan konstatera att ingen av mina barns pedagoger eller personal finns på plats. Ingen jag känner igen överhuvudtaget. Ingen mina barn känner igen finns där. MORR.
Lyckas få tag i vikarie på en annan avdelning som jag kan överlämna barnen till och får ett löfte att hon ska se till att de får i sig frukt på förmiddagen. (jo, ser ni för det brukar glömmas bort på förskolan. Och frukost har de tagit bort för ”det var ju så många som började komma till frukosten då”.) Idioter.

Får finfina pussar och kramar från mina två glada barn. För de har hittat sandlådan och håller nu på att bygga ett slott eller ett parkeringsgarage. Oklart vilket.

Jag får den sista sittplatsen på bussen. Jag får flera snälla mess från K med löften och gåvor, ryggkli och ledig kväll. Hon är förlåten.

Så var min måndagmorgon. Hur var er?

Vad som händer men som jag inte hinner skriva så mycket om

Bilen har gått sönder, 16 300 kronor senare får vi tillbaka den efter en vecka på verkstad. Den är efterlängtad.

Tintin kan inte säga F i början av ord, det är nog det enda som saknas för att hon ska kunna prata helt rent. Så just nu är det Hörskola (förskola), Tlygplan (flygplan), tlyga (flyga), Tlaska (flaska).

Vi ska besöka två familjedaghem och ett föräldrakooperativ nästa fredag för att undersöka möjligheten till att byta förskola till barnen. Det har ändå blivit lite bättre senaste dagarna på nuvarande förskolan. Den utlandsfödda äldre kvinnan har kommit tillbaka från sin semester och hon är den där varma, kramiga, empatiska personen som gör all skillnad i världen.

Min mamma är både elak, virrig, lynnig och förvirrad. Jag vågar inte föreslå en minnesutredning för henne, misstänker att hon skulle bli helt vansinnig. Kanske kan jag prata med hennes sambo?

Tintin konstaterade mitt emellan tandborstningen och sagoläsningen att hon inte hade någon pappa. Och att hon har två mammor.

Jag har stundvis ångest. Oftast på arbetsplatsen och aldrig hemma när familjen är på plats.

Jag har inte bröstcancer. Resultatet från mammografin har kommit.

Gladys vaknar oftast vid 05:00 och då vill hon ha sällskap. Oftast väcker hon Tintin. Sen går hon ner och dukar fram frukosten (juice och yoghurt), sen vrålar hon att jag ska komma ner till köket och hämta ner flingorna från översta hyllan.

Vab

inatt vaknade jag av att Gladys låg bredvid mig och ångade. Flickan är vissen och får stanna hemma idag men Tintin fortsätter inskolningen. 

Och vi ska göra tre studiebesök nästa fredag på tre olika föräldrakooperativ och familjedaghem.