Vi har flyttat. Under de knappa tre år vi bott i radhuset har vi tydligen samlat på oss en mängd nya saker för den flyttbil som användes för att flytta TILL radhuset räckte inte för att flytta sakerna till villan. Bedrövligt, vi som försöker rensa och rensa och rensa.
Radhuset är tömt och vi har sovit fem nätter i nya huset. Det är stort. Det är ett tyst område. Vi är glad för vårt hus. Men vi hittar saker som är slarvigt gjorda, knasigt planerade eller som helt enkelt inte funkar. Nu måste vi göra något åt det. Fast först måste vi hitta våra saker i det flyttkartongskaos vi befinner oss i.
De förra ägarna var ett par i 55-årsåldern som bott i huset i över 20 år. De har inga barn och tydligen inga kläder. För det finns inga garderober i detta stora hus. Märkligt. Dessutom har de rivit de flesta mellanväggar så det finns få väggar att sätta upp nya garderober på. Nåja, vi har en plan och det kommer att lösa sig. Men det tar tid och vi har ju nu bott där på vår nya adress i snart en vecka och det går så långsamt. Konstigt när man jobbar heltid, har två huliganer och inga taklampor så det är svårt att få något gjort när barnen somnat.
Flickorna är påverkade av flytten. Inte nog med att vi bytte deras gamla hem till ”nya hemma” utan dessutom fick de sova på annan plats natten mellan lördag och söndag. Huset kändes så barnosäkert och dessutom ville vi packa upp i fred, så vi lämnade Gladys till morfar med sambo och Tintin fick sova hos bästa barnvakterna och deras hund. Flickorna är känsliga.
Gladys slåss och är hårdhänt och skriker och beter sig. Ofta hamnar Tintin i skottlinjen och får en smäll med öppen handflata eller en slick från ena örat till det andra. Hon uppskattar inte uppmärksamheten. De sparkas och retas och oftast hamnar Tintin underst. Och hon är ledsen. Hon är ledsen när hon ska sova, när hon somnat, hon vaknar mitt i natten och gråter, hon är ledsen innan förskolan och ledsen när hon kommer hem. Enda gången hon är riktigt glad och trygg är när hon sitter själv med en vuxen och tittar på något ute. Igår satt vi på trappan och kollade på de tre flaggor vi kan se från vår tomt. Hon kommenterade grannflickans hus, fåglarnas kvitter och det stilla trafikbruset man knappt kan höra.
Men annars är det väldigt mycket tjat om napp, om gosefanten, om att bli buren. Hon har det jobbigt!
Ja, förändring är svårt lilla Tintin. Älskade lilla barn.