Idag för 24 år sedan dog min pappa. Min älskade, varma, stora, bullriga pappa. Som älskade mig mest i hela världen. Och som lät mig veta det.
Om ett år har han varit död längre än han varit levande i mitt liv. Det är så oerhört märkligt att tänka den tanken. Jag var 25 när han dog. Jag är 49 om ett par dagar.
Pappa. Han som fortfarande finns i mitt hjärta, och ofta i mina tankar. Han som saknas mig alltid. Alltid!
Den här veckan jobbar förskolan med materialet ”Stopp – min kropp” som handlar om att ha rätt till sin kropp. Att säga nej och markera sina gränser. BRA!
Idag var det trafikkaos i stan och jag var nästan en halvtimme sen för hämtning. Barnen var sist kvar på förskolan och de var trötta, trötta, trötta. Gladys grät i baksätet, nästan hela vägen hem. Det var för att Tintin tagit hela filten/andades/solen sken/gick i moln/jag körde för fort/sakta. Tintin var arg när vi kom hem och skulle absolut inte äta någonting. Jag kramade, kelade, lirkade, serverade pannkakor, lirkade mer, förhandlade och tillslut så kom de upp på övervåningen. Dags för sängen. Tintin vägrade klä på sig nattlinne, pyjamas eller annat. Hon skulle inte heller släppa in mig i rummet, vilket är en förutsättning för att jag ska kunna läsa godnattsaga. Hit hade jag klarat det. Ingen ilska, bara bekräftande, lugnt bemötande. Men när Tintin vägrar borsta tänderna och vägrar kliva upp från golvet för att just borsta tänderna brinner det till. Jag lyfter upp ungen och säger väldigt tydligt – att just borsta tänderna är icke förhandlingsbart. Jag kommer att borsta tänderna på dig oavsett hur du gör.
Och den trötta, arga, ledsna ungen ger upp. Låter mig borsta hennes tänder. Och jag skäms redan då.
Vi har haft en diskussion jag och K om det här, vad är förhandlingsbart och inte när det gäller barnets önskan/föräldraansvar. Och vi var överens om att det typ läkemedelsintag och vaccinationer är så viktiga att där kan ett tvång vara motiverat. Tandborstning är viktig, kan leda till smärtsamma ingrepp längre fram om man slarvar, men att slippa borsta tänderna en kväll borde vara varje unges rätt. Även om man ätit pannkaka med socker på till middag.
Jag skäms. Det blev inte bra. Och hur fasen förklarar jag det här för Tintin, när hon lär sig på förskolan att man faktiskt får säga nej?
Kommer ut ur duschen. Tintin leker i sovrummet strax intill. – Mamma, jag känner din doft! säger hon. – Luktar det gott eller illa? frågar jag. – Det luktar som det vackraste hjärtat, svarar hon. Å.
Fick ett mess från en god vän. De är i kris. Äktenskapet gungar och det är min tur att vara den som lyssnar.
Samma dag hittar jag den här bilden på FB. 
För sex år sedan hade vi köpt ett nytt hus i ett fint område, inte långt från där vi bor nu. Vi hade varit gifta ett år, två missfall och mängder av misslyckade IVF-er låg bakom oss. Hunden som dog. Bilen som brann. Och så detta. Huset som hamnade fel – marken blev inte projekterad som den skulle. Vår tomt hamnade på sex meters höjd, och den soliga uteplatsen blev istället skymd av tallar där uppe. Där gick nog vi sönder. Hoppen om en framtid som slogs sönder på så många sätt.
Vad jag vet nu är att framtiden blev så mycket bättre än jag då trodde. Visserligen via en nästan-skilsmässa och en massa bråk, gråt och gräl. Men nu. Kloka fina samtal. Längtan efter henne, min fru. Varje dag längtar jag hem. Så kan det också bli. Efter kris, sorg, ilska och en jävla massa grå massa. Kärlek. Rosa kanter. Värme och ömhet. Livet förvånar mig varje dag.
Ironiskt nog – jag behöver mer än någonsin skriva men har inte tiden. Har försökt mobilblogga men det går inte. Den enda tid jag egentligen har tillbringas på bussen mellan innerstad och ytterförort och det går inte att fälla upp datorn.
Vill så gärna skriva om min chef. Fortsätta berättelsen om min mamma. Jag vill också berätta om vår vackra gudson, Ks vackra gudson. Så drabbad av något (ADHD/Högfungerande autism/Tics/ tvång) men som trots våra påtryckningar i snart 5 år ännu inte är utredd. Hans föräldrar har så länge ansett att det är en uppfostringsfråga och dessutom anser de att en diagnos är stigmatiserande. AAAAAAAAAAAAAAAaaa. Jag ser ett barn som inte får det stöd han behöver och en familj som faller samman.
Men jag kan berätta om fina Gladys. Jag vaknade till härom natten av att den lilla ungen låg och kramade mig, pussade mig på kinderna och var så kärleksfull. Sen somnade jag om. På morgonen frågade jag henne varför hon hade pussat mig så mycket på natten. ”men mamma, jag tyckte ju så synd om dig! Jag hade ju tagit allt ditt täcke och du hade inget.”
– Men sa jag, varför gav du mig inte en bit täcke då? ”Nä, det var så mysigt att ha det runt min kropp.”
Både empatisk och egoist i samma fina lilla goskropp. haha
Godnatt Tintin. Jag älskar dig. Tack för att jag får vara din mamma.
Under täcket hörs ”godnatt mamma, jag älskar dig. Vilken tur att vi låg i mamma Ks mage annars hade du aldrig blivit min mamma. Vilken tur!”
Regnbågsmammans liv och leverne 