Hur i helsicke tänkte hon där?

Den här veckan plockas ägg, förhoppningsvis återförs embryon, jag har återigen stressryggskottskänningar och tada… mamma kommer på besök i huvudstaden. Och då meddelar min terapeut att hon åker iväg på utbildning.

Gulp.

Ja, jag är en stor flicka. Ja, jag har redan gått i terapi i många år och är väl balanserad och förankrad. Men ibland är det bara för mycket.
När K var nerdrogad och borta igår och medan äggen sögs ut ur henne, storgrät jag. Så pass att K vaknade till halvvaket läge för att trösta. Och såpass att personalen blev lite bekymrade för mig. Men det brast nog. Det är lite mycket just nu.

Planer

I morgon är det äggplock. Vårt sista. K känner sig mer påverkad en tidigare gånger, sannolikt för att hon gått på det långa protokollet den här vändan. Och att Stora Sjukhuset faktiskt väntar någon extra dag extra med att plocka äggen – allt för att det ska bli så många som möjligt. Så hon går och vaggar som en liten äggsjuk höna. Ont har hon. Stackars…

I morgon åker min kompis till samma Stora Sjukhus tillsammans med sin make. Maken ska göra en stamcellstransplantation, allt för att besegra den otäcka blodcancer som drabbat honom.  Jag och min kompis befinner oss i två olika huskroppar i morgon,  men vi sätter båda våra hopp till den medicinska vetenskapen. Och vi ber båda om liv. Jag om ett nytt – hon om att hennes man ska få fortsätta sitt.

Så den här veckan behöver vi många tummar. Och tår. Och allt annat som kan hållas. För alla mirakel som ska utföras inom en grå och trist sjukhusbyggnad.