Outsmarted!

Min mamma gav mig världens bästa födelsedagspresent – i förskott. Hon hade lovat att vara barnvakt så att jag och K skulle få käka en lunch i lugn ro på min födelsedag. Ett par tre timmar i bästa sällskap. I går när jag körde hem från min syträff gladde jag mig så åt morgondagen. 

När jag kom hem var det fullt upp med barn, trädgård, matlagning. Vi sprang omkring och ömsom jagade barn, ömsom stekte köttfärs, ömsom försökte sanera hemmet inför glasskalaset vi skulle ha idag eftermiddag. 

Helt plötsligt ringde svärfar och hans fru på dörren, vilken rolig spontanvisit! Ungarna jätteglada, jag jätteglad. ”vill ni käka med oss?”, frågade jag. ”Köttfärssåsen är klar!”. 

Då säger K: – Kära Regnbågsmamma, du ska inte äta hemma. Du ska gå och byta tröja och följa med mig. 

Jag fattar ingenting. Sen börjar alla skratta lite och jag fattar att jag ska tydligen iväg på övernattning, det var barnvakterna som anlänt. Vilken överraskning! Så jag fick 5 minuter på mig att byta tröja och ta lite parfym på mig. Och så säga hej då till barnen som var så himla glada över att Morfarn kommit! 

Sen blev jag skjutsad till Hasseluddens Yasuragi, fick massor av kärleksfull uppmärksamhet av min fru, god mat och gott vin och en hel natts ostörd sömn. Hotellfrukost. Bad, bastu och tvagningsritualer. Vacker havsutsikt och bästa sällskap. 

Vi kom hem till lunch idag på min födelsedag. Barnen hade sovit hela natten! och vaknade först 8.30! (sommartid) och inte ropat efter Mamma en enda gång. De var väldigt glada och nöjda och verkade inte ha uppmärksammat vår frånvaro alltför mycket. 
Sen kom Mormor och Morbror med fru och kusinbarn Kråkan och Lilla E. Glass och maränger och strössel i alla regnbågens färger. Hurra för kalas! 

Den här helgen har vi nått en milstolpe i familjen Regnbåge – barnvakt över natten! Stort! 

Så nu sitter jag och K här och dricker te och käkar macka. En fin födelsedag har jag minsann haft.

Förändringar

Det händer stora saker. Som jag inte kan skriva om. Men anledningen till min tystnad är just omvälvningarna i vårt liv. Just nu fruktansvärt slitigt. Men det blir bra på sikt. Det blir det.

Det handlar inte om en skilsmässa.  Vi har det väldigt bra tillsammans jag och K. Och flickorna mår bra och är ljuvligt trotsiga och rymningsbenägna. 🙂

Återkommer. Kram

Kön

På fråga om vilket kön Nalle har fick vi ett tydligt svar: ”Ojke”
När vi frågade Gladys om hon också var Ojke, skrattade hon och sa ”nääää, Mössa!”. Ok. Då är det utrett och klart.

Flow

och efter en vecka med snor, gnäll och hostiga nätter – en söndag då alla är på topp! Hela familjen utomhus kl 9 på förmiddagen. Lek och bus och gott humör. Mormor på lunch och sen när barnen sov middag smet mammorna på IKEA och hann fixa allt som skulle fixas. Sen hem och barnen var inte bara utsövda, de hade varit ute och lekt (igen) och fått mellis. Det var en oväntad bonus, för mormor kan vara lite ojämn i sitt barnvakteri. Men idag – på topp!

Nu nylackade naglar och i morgon – anställningsintervju! Jag har tagit ett modigt steg framåt och rejält utanför min komfortzon (förfärlig försvenskning). Så får vi se vart det bär.

Upp och ner

Vi upptäcker att vi sover bättre, äter bättre, hinner med barnen och oss själva mer. Ungarna pratar, kommunicerar och jag hinner klappa mig på axeln och tänker – vad lätt allt är nu. Då brakar helvetet ner, ungarna vägrar VÄGRAR samarbeta vid hämtning på dagis. Jag bär ut en unge utan ytterkläder till vagnen som står utanför och sen skriker hon så att alla vuxna huvuden vänds åt vårt håll medan jag försöker hålla vagnen på rätt köl och förhindra att hon kastar sig ur den och ner på marken med huvudet först. Den andra ungen springer åt rakt motsatt håll i hopp om att bli jagad. Hon hade åtminstone skor och mössa på sig. Idag har det varit protest protest protest och sammanbrott i varenda steg. Det jävliga är att när jag hämtade ungarna på förskolan så smög jag in i lokalerna för att se vad de höll på med. Då dansade de runt med en pedagog och sina kompisar. De var glada, lyckliga och fnissbusiga. Så fort vi kom in i kapprummet för att ta oss vidare till vagn, park och så småningom hemmet, blev det elände och tandagnisslan. Som tur var sammanstrålade K i parken och kunde ta ena ungen på axlarna – för i vagnen skulle ingen vara idag. Jäkla skit.

Vi kommer hem. Barnen slåss om samma sak. Spelar ingen roll att vi har två identiska borstar, det är inte samma sak. De får fiskpinnar, gott potatismos, citronmajonnäs, ärtor och rivna morötter till middag. Morötterna pressar de saften ur, sen kastar de resten ner på golvet – samtidigt som de uppmanar K ”korka”. Dvs Torka golvet. De vägrar smaka maten, skriker i högan sky när de inte får mer citronmajonnäs trots att de inte smakat det som redan finns på tallriken. Det hela slutar med att Tintin får ett totalt psykbryt för att jag använder ordet bada i en mening (hela byggnaden badade i solsken) för då vill hon bada NU. Jag och K får avbryta vår middag för att tillgodose fröken Tintins skriande (eller skrikande) behov. Hon vrålar så att jag får lock för öronen. När jag sätter henne i badet blir hon glad igen. Gladys skriker för att hon hamnar längst från vattenstrålen. Sen vrålar Gladys för att hon inte får komma upp ur badet efter 3 minuter. Efter 6 minuter tar jag upp Gladys och då börjar hon vråla igen för att Tintin tar hennes leksaker som ligger kvar i badkaret. Båda ungarna vägrar blöja eller pyjamas så det blir som att brottas med två alligatorer. Tandborstningen går hyftsat men sen vid själva sänggåendet blir det kalabalik igen. Ingen ska sova och jäklar om fel unge rör fel mamma. Då tar det hus i helsike. Nattningen tar tid, mammorna är slut.

Så ringer de från Karolinska. Barnmorskorna säger att vi får använda våra embryon om vi vill. Vi kommer att få en besökstid hemskickad med posten. Jag vågar inte fråga om det som står på hemsidan, kanske får vi ett annat besked när vi träffar läkaren.

Och vi går från JA! till Nja… till NEJ till Men om. Det praktiska. Hur får vi allt att funka med hus, vagn, hämtningar, lämningar, nattningar. Och så våra två älsklingar, kommer vi hinna med våra älskade ungar som redan finns här om vi får ytterligare ett barn? Kommer vi att vara de mödrar vi vill vara till dessa två härliga rödhåriga yrväder?

Helt plötsligt

hände det oväntade. En stark bäbislängtan kom till K. Jag som trodde jag var nöjd. Färdig med barnavlandet. Framme. Hemma. Trygg. Safe. Vi som var vid vägs ände, vi som var färdiga. Vi som bestämt vad som skulle ske med våra frysta embryon. Vi som tackar Högre makt för att vi äntligen fått börja sova ordentligt och fått vår ork tillbaka.

Vi vill ha ett syskon till våra barn. Vi vill ha ett tredje barn.

Fast nu när vi går in på Karolinskas hemsida så står det tydligt att om tidigare behandling resulterat i tvillingar erbjuds ingen syskonbehandling. Det känns verkligen pissigt, vi vill ju själva bestämma hur många barn vi vill ha. Vi har dessutom tre frysta guldembryon i frysen.

Tidsbrister och frusaknad

Vi brukar lämna på dagis tillsammans. Åtminstone brukar vi klä barnen tillsammans och sätta dem i vagnen. Sen svänger en av oss in på förskolan medan den andre fortsätter rakt fram till t-bana eller jobb. Hämtningarna delar vi upp, K hämtar måndagar och onsdagar – jag tisdagar och torsdagar. Fredagar brukar K hämta medan jag springer och kompletteringshandlar vid behov.

Kvällarna blir också väldigt uppdelade. Måndagar drar K iväg såfort barnen somnat och kör ett långpass på sitt gym. Hon kommer hem ungefär när det är läggdags för oss vuxna. Tisdagar är vår plockdag, då städerskan kommer varannan onsdag. Det tar nästan hela kvällen att plocka undan på ett sätt som gör det lättstädat. Ungefär var tredje vecka har jag möte med bostadsrättsföreningens styrelse på tisdagen. Då kommer jag hem strax före midnatt. Onsdagar tränar K. Torsdagar hämtar jag barnen och är ensam med dem hela kvällen. K slutar jobbet först kl 20.

Fredagkvällar är vår gemensamma tid. Den är otroligt traditionsbunden. Vi låter barnen äta mat själva, vi sitter vid bordet förstås och gör dem sällskap. Sen gör vi en ordentlig och supermysig nattning tillsammans alla fyra. Men när ungarna sover – då tänder vi brasan. Korkar upp en flaska vin och förflyttar oss, god mat och babymonitorn en trappa upp. Vi kollar kanske en film, kanske någon avsnitt av en serie vi spelat in. Sen vid 21-tiden brukar vi glida ur soffan och ramla ner i sängen för vidare sömn.

Lördag förmiddagar åker K och tränar igen. Hon kommer hem vid 12, dvs halva dagen har nästan gått. Ofta bokar vi möten med någon i parken på eftermiddagen eller också åker vi till barnens kusiner och hänger. Söndagar brukar vara fyllda av såväl måsten som rekreation. Då måste allt förberedas till veckan som kommer. Inköp göras, middagar planeras och förberedas. En väldans massa tvätt måste tvättas, hängas och torkas.

Det finns mycket vi inte hinner. Handla i affärer tillexempel. Vi handlar nästan alla kläder till barnen på nätet numera. Maten köper vi via Mathem. Systembolaget besöker vi max en gång i månaden.

Det är inte så roligt att ha det så här. Det finns väldigt lite luft i systemet för oss som par. Vi har väldigt lite tid tillsammans jag och min fina K. Jag antar att det är en bra sak att längta efter sin fru. Men samtidigt. Det är trist.

Stress

Men är det konstigt att jag längtar någonannanstans? Inte nog med att jag har en jobbig rapport som ska lämnas till politikerna nästa fredag, jag har två små barn som är inne i en kläng- och gråtfas, en fru som återigen är överarbetad och sönderstressad lärare, jag är också kassör i en bostadsrättförening som genomgår ett 2-årigt stambyte. Samt att vi ikväll har årsmöte i min aktiesparklubb. (den oseriösa vars medlemmar mest träffas för att dricka vin och skvallra om morsor och forna kollegor). Men det är ändå en belastning på mig, det ska förberedas och det genererar tid hemifrån. Vårt liv kräver väldigt mycket hemmatid just nu. Massor av planering, matlagning, tvätt och samvaro med barnen. Och så ska vi hålla frurelationen vid liv också. Det är inte så slitigt men det behöver tid. Tid och närvaro i allt. Enkelt och så svårt.

Vill dela ett ögonblick med er.

I söndags var jag, K och flickorna ute i vårt radhusområde. De åkte rutchbana, jagade grannens katt, vi fyllde på fågelmaten, promenerade mellan radhuslängorna fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Till slut var mammorna kalla och ganska trötta så vi gick in i huset. Vi har satt en grind i halldörrhålet ca en meter innanför vår ytterdörr, dels för att barnen inte ska springa in i huset med smutsiga och blöta skor och kläder, men också för att vi ska kunna ställa väskor och soppåsar där utan att de ska bli länsade av två huliganer. Nu i det här ögonblicket stod alla fyra på denna lilla yta. K tog av sig mössan och jag försökte ta av mig skorna. Då ser jag hur Tintin sträcker fram armen mot Gladys. Instinktivt är jag på väg att hindra henne, för jag tror att det möjligen kan resultera i blodvite. De små älsklingarna slåss nämligen ganska frekvent. Men hon stryker Gladys över håret! Och sen glider handen ner mot kinden och hon klappar henne. Då kliver Gladys fram ett steg och lägger sin kind mot Tintins och så står de där, nära nära och kramas. De säger ingenting, de bara står där lutade mot varandra. K och jag tittar, håller nästan andan för det är ett sånt fint och magiskt ögonblick. Älskade älskade fina systrar. Fina syskon. Måtte ni fortsätta älska varandra.

Lätt

Samtidigt. Jag har allt jag önskar. Jag njuter så av min familj. Mina två barn. Som är så ljuvliga, var för sig och tillsammans.
Jag älskar min hustru. Hon är smart och rolig och vacker att se på.
Jag är frisk. Framförallt har vi hälsan.

Obstinat

K säger att jag reagerar i protest. Att jag kanske inte är så genuin i min önskan utan att det jag uttrycker är en reaktion. Jag tror att hon nog har en poäng där. Men hur kommer jag fram till pudelns kärna? Vad är min genuina dröm, min längtan, vad är viktigt och vad vill jag? Och hur förhåller jag mig till hennes och andras längtan och drömmar?
Det här mina vänner är inte lätta frågor. Det är frågor för själen, hjärtat.

Det är så mycket lättare att veta vad jag INTE vill och vad jag INTE längtar efter.

Kämpar du med dina drömmar? Vet du vart du vill och längtar? Har du precis det du längtar efter och behöver? Vet du vad du behöver och längtar efter? Emotionellt? Karriärsmässigt? Boendemässigt? Överhuvudtaget?