Etikettarkiv: Kärlek
My kind of gal
Svara
Jenny hade planerat en spahelg nästa helg. För vi har varit tillsammans ett år! Helt jävla otroligt… Men så har jag varit jättesjuk och vi har inte kunnat träffas och dessutom vet jag att minst en av oss har mördarmensen från helvetet den helgen så det kände som jag ville skjuta på spahelgen två veckor.
Då säger hon: ja du har förstås rätt. Och vi kan ju istället köpa den där goda räkröran från Ica Maxi.
Lösenordsskyddad: Januari
Återhämtning
Vilken fin helg. Perfekt på så många sätt, inte för många måsten men ändå fylld av mysig samvaro med familjen och andra människor vi tycker om.
K har bakat och tränat. Jag har tvättat och vilat. Barnen har faktiskt varit sams stora delar av helgen och lekt med andra barn.
I lördags kom jag ut ur badrummet och då har Tintin rivit ner alla våra täcken och kuddar ur dubbelsängen och omvandlat dem till mattor. Jag blev skitsur och började blåsa upp mig och lyfte nog ett finger – men då störtar Gladys fram och hytter åt Tintin ”va ä de här fö dumheter? inte kassa ner mammas saker på govvet. Dumheter!”.
Jag blev så full i skratt. Mina ord. Rakt av.
Bra helg!
Tack för all input på förra mejlet. Så skönt att höra hur ni andra har det, och hur ni gör.
Jag har haft en bra helg! Vi har mest hängt med andra människor, och jag har fått ägna mig åt min hobby några timmar på lördagen – ett syträff i södra förorten. Sen har vi haft Ks pappa med fru hemma hos oss på fika, för att direkt därefter bjuda mamma och hennes man på middag. Sen spelade vi Canasta till midnatt och jag och styvfar vann!!! Söndagen hann vi dels med en förmiddagsfika hos Ks syrra med familj och därefter var vi på kalas hos min bror med familj. Härligt skönt häng.
Jag är så tacksam för att våra föräldrar finns kvar. Nja förresten, min älskade ppa dog ju redan 1993, men jag är i sanning tacksam för att de finns. Det är klart att de är jobbiga och krävande på en del sätt, men ännu är de inte dementa eller sjuka. Det kan finnas bra år kvar! Och jag vill veta att jag tagit tillvara på den tiden, och att jag tar ansvar för de relationerna.
Sen på söndagskvällen. Jag och K i soffan. Hon fruktansvärt trött av planering inför sista två veckorna på gamla jobbet, jag bara trött. Men ändå, vi två i vår soffa i vårt hem med läckande tak och med våra barn sovande på övervåningen. Hennes hand i min. Tacksamhet. Jag älskar mitt liv.
Sorg och tacksamhet
Har de senaste dagarna fått ta del av flera vänners, och bekantas uppslitande besked – de ska skiljas. Olika skäl, alla tragiska. Kärlek som dör, barn som inte föds, otrohet och så Livet. Livet som bara förändras. Livet som tvingar oss att anpassa oss, förändra oss, överleva.
Och hemma har jag två sjuka barn och en underbart fin och varm fru. Som jag delat så mycket svårt med. Och som jag delat så mycket vackert med. Vi har det bättre än någonsin tillsammans. Hon, min fina fru, som lämnade mig för snart tre år sedan. Och som kom tillbaka och sen gav mig de mest fantastiska tre åren någonsin. Måtte de bli många fler våra år. Måtte vi orka, vilja och kunna möta Livet och dess föränderlighet.
Och hemma gråter Tintin för att öronen värker. Och Gladys har äntligen ÄNTLIGEN förstått att Tintin heter Tintin och inte Gladys. Å andra sidan heter både jag och K Mamma K numera. Helt omöjligt att skilja oss åt tydligen 🙂
Och nu rapporterar K att Gladys packat handväskan och står vid grinden och vinkar Bye bye. Hon ska tydligen flytta hemifrån. Stora lilla Gladys. Jag älskar er tre så vansinnigt mycket.
Beslutet
Jo, det som har hänt hos oss är att vi mycket snabbt beslutade oss för att lämna vårt fantastiska underbara hem för att söka oss ett nytt. Det har varit väldigt jobbigt men nu börjar vi landa i beslutet och går vidare.
Vi har haft mäklare här och vårt lilla paradis läggs ut på Hemnet i mitten på maj.
Varför vi flyttar? Det finns flera anledningar. Det framtida stambytet och ekonomi är två orsaker men den största är faktiskt att vi bor i en fin Ferrari när vi borde bo i en rymlig Volvo kombi. Så är det. Huset är ett ganska litet, massor av biyta men svårt att skapa ett extra sovrum av en underbar matkällare om man säger så. Dessutom är det så att vi ska ha ett stambyte här i vårt hus från mitten av augusti. Och om vi är snabba kanske vi hinner sälja och köpa något nytt så vi slipper flytta två gånger. Och de som ska köpa vårt hus får möjlighet att själva välja material och påverka hur deras badrum ska se ut i framtiden.
Men fy vad det har varit jobbigt att landa i beslutet. Mycket oro och sorg. Dessutom är det så att eftersom K inte har fast jobb säger banken att vi måste sälja innan vi kan köpa något nytt. Jag oroar mig för att vi inte kommer att hitta något hus. Fast det är klart vi kommer. Ju.
Så. Inget värre än så. Men dock.
Och så kom kallelsen till Fertilitetsenheten. Vi har fått en tid. Och vi kommer att boka av den. För nu har vi fattat beslutet att vi blir en tvåbarnfamilj och inget mer än så. Längtan efter bäbis består men samtidigt är det så skönt att ungarna växer och blir större och mer självständiga. Och det är så himla roligt med större barn! Våra ungar är verkligen underbart störtsköna små individer med massor av humor och humör.
Stress
Men är det konstigt att jag längtar någonannanstans? Inte nog med att jag har en jobbig rapport som ska lämnas till politikerna nästa fredag, jag har två små barn som är inne i en kläng- och gråtfas, en fru som återigen är överarbetad och sönderstressad lärare, jag är också kassör i en bostadsrättförening som genomgår ett 2-årigt stambyte. Samt att vi ikväll har årsmöte i min aktiesparklubb. (den oseriösa vars medlemmar mest träffas för att dricka vin och skvallra om morsor och forna kollegor). Men det är ändå en belastning på mig, det ska förberedas och det genererar tid hemifrån. Vårt liv kräver väldigt mycket hemmatid just nu. Massor av planering, matlagning, tvätt och samvaro med barnen. Och så ska vi hålla frurelationen vid liv också. Det är inte så slitigt men det behöver tid. Tid och närvaro i allt. Enkelt och så svårt.
Vill dela ett ögonblick med er.
I söndags var jag, K och flickorna ute i vårt radhusområde. De åkte rutchbana, jagade grannens katt, vi fyllde på fågelmaten, promenerade mellan radhuslängorna fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Till slut var mammorna kalla och ganska trötta så vi gick in i huset. Vi har satt en grind i halldörrhålet ca en meter innanför vår ytterdörr, dels för att barnen inte ska springa in i huset med smutsiga och blöta skor och kläder, men också för att vi ska kunna ställa väskor och soppåsar där utan att de ska bli länsade av två huliganer. Nu i det här ögonblicket stod alla fyra på denna lilla yta. K tog av sig mössan och jag försökte ta av mig skorna. Då ser jag hur Tintin sträcker fram armen mot Gladys. Instinktivt är jag på väg att hindra henne, för jag tror att det möjligen kan resultera i blodvite. De små älsklingarna slåss nämligen ganska frekvent. Men hon stryker Gladys över håret! Och sen glider handen ner mot kinden och hon klappar henne. Då kliver Gladys fram ett steg och lägger sin kind mot Tintins och så står de där, nära nära och kramas. De säger ingenting, de bara står där lutade mot varandra. K och jag tittar, håller nästan andan för det är ett sånt fint och magiskt ögonblick. Älskade älskade fina systrar. Fina syskon. Måtte ni fortsätta älska varandra.
Midnatt råder
Annandag natt och alla sover – utom diskmaskinen som jobbar övertid.
Vi har varit på släktkalas, både min lillebror och hans son fyller år i julhelgen. Barnen lekte glatt med kusiner och morföräldrar. Underbart att se eftersom både jag och Gladys legat nerbäddade med 39 graders feber i jul.
Men förutom att jag låter som M A Numminen när jag pratar så mår jag bra nu. Gladys matvägrar sådär som hon brukar när hon är vissen. Lite välling på kvällen men annars äter hon inget annat än vatten och lite mandarinklyftor.
I morgon ska vi åka och fixa pass! Barnens första. Det känns stort och viktigt. Deras första officiella identitetshandling. Mina duktiga, kloka, härliga ungar. Som klarar så mycket. Som är så empatiska och fina. Som sover så bedrövligt dåligt när de är sjuka… Nu ska jag krypa ner bakom Gladys och somna till ljudet av hennes snusningar. K och Tintin kamperar i källaren inatt. Igen. Tintin verkar sova bättre där nere i en trång säng och med en massa ljud från avlopp och fjärrvärmeanläggningen. I morse kom de två sömntutorna upp vid åtta! Natti natti!
18-månaders kontroll på BVC
Ungarna väger ca 11 kilo vardera och följer sina kurvor. Tintin är två centimeter längre än Gladys och visar tendenser till att bli lång. Stora fötter. Stora händer. Ljuvlig liten varelse.
De kan mer än 30 ord var och visade med förtjusning var magen, snippan, näsan, öronen och munnen var. De kan bygga klosstorn och riva ner det igen. Gladys rekord i tornbyggande är 7 på varandra stående klossar. Det är rätt imponerande.
Ritandet är inte heller något problem, de börjar nästan alla sina förskoledagar med att rita. Vackra stora tavlor i blått, rött och gult. De kan färgerna också. Ber jag Gladys ge mig en blå burk får jag en blå burk. Ber jag om en röd burk får jag antagligen en blå burk. Hon kan ju blått :-))
Sen en otäck spruta i låret. Möjligen kan de bli lite hängiga efter 7-10 dagar varnade BVC-sköterskan. Julafton kunde vi konstatera. 😦
Det är med stolthet vi visar upp våra ljuvliga lockiga ungar. De var så yttepyttesmå när de föddes. Nu är de bastanta, rundmagade, gladmodiga, sångfnittriga småungar som har så mycket vilja och förmågor.
Sömnen är återigen åt helvete, vi måste nog minska ner sovandet på förskolan för Tintin har haft två timmar vakentid mitt i natten de senaste nätterna. Det är inte ok. Och under jullovet SKA nattmålen bort. Så det så. För de har börjat bli fler än ett. Ibland två. Och i förrgår natt tre. Icke-acceptabelt. Stackars tänderna. Stackars magarna. Stackars mammorna.
Regnbågsmammans liv och leverne 