Födelsedagen över

Jag har både fått sång, lite dans och champagne.

Älskade K har både skickat kärleksbrev och lagat middag till mig. Jag har fått många samtal, sms och hälsningar på fb. På jobbet satte de en liten flagga på mitt skrivbord, en tradition som är ganska trevlig.

Men den här dagen är en fasans dag för någon annan. Och mina tankar är hos henne.

Alla vi som kämpar mot oönskad barnlöshet. Vi är hjältar. Bara för att vi överlever. För ibland är det fan nästan inte möjligt att ta ett andetag till. Ibland är det bara förjävla orättvist.

Helvete.

Överraskning!

Jag fyller som sagt år idag. Jag fick två oväntade presenter redan i går kväll, både ett vanprydande munsår och halsont.

Jag har avsagt mig allt firande och tänkte istället ägna kvällen åt att skriva kontrakt med hantverkare och deklarera. Hantverkarna ska byta de flesta av våra golv, och se till att alla väggar är tillsnyggade inför en framtida försäljning. Den 5e april är tanken att arbetet ska påbörjas och allt ska vara klart till påsk. Vi måste tömma lägenheten och sen flyttar  vi in svärmors tomma lägenhet i stan och låter hantverkarna jobba ifred. Åtminstone var det så vi trodde att vi gjort upp.

Kvart i sju i morse ringer hantverkarna på hemma hos oss. K öppnar i pyjamas och jag kastar på mig en illasittande morgonrock över min nyvakna lekamen. In väller en hög med män i blåställ och en massa spackel, lister, täckpapp, penslar, sågar, skruvdragare och andra roliga leksaker nyttoverktyg. Medan vi hade sagt att de skulle komma vid sju (på kvällen) och skriva kontrakt hade de uppfattat att de skulle komma och riva golvet med kofot klockan sju (på morgonen). Vilket uppvaknande.

Vi bjöd på kaffe. Kontraktet underteckades, materialet lämnades kvar och många skratt och handskakningar senare försvann de till nästa jobb. PUH!

Vilken start på dagen!

Trygghet kontra mod?

Vad jag vet är att det som jag förut trodde var solid mark har visat sig vara både tjälskott och sprickbildningar. Jag vet varken ut eller in och just nu är världen rätt otäck. Men det är nog övergående. Jag brukar hitta trygga passager även om det tar lite tid.

I morgon fyller jag år. Jag är trött på förändringar. Jag önskar mig så ett år av lugn och ro. Fast jag vet redan nu att året som kommer blir allt annat än lugnt. Det är bara att Ta Tag I Sig Själv och ge sig ut över kanten. TJOHOOOOOOOOOOOOOOOO

Livstecken

Dagarna går och i morgon fyller jag fyrtiotre. 43! Herregud, när min mamma fyllde 43 var hon pensionsmässig. Ålder är verkligen inget mer än en siffra, men oj vad tiden går fort ibland.

Om några dagar påbörjar vi vårt sista landstingsfinansierade IVF-försök. Ångesten kring just det ”vårt sista” är stor. K har fallit ner i stora svarta depressionshålet, den här gången söker hon hjälp för det är outhärdlig just nu.

Det är ingen vacker plats vi befinner oss på. Sista Försöket. Jag mår oftast ganska bra, förutom när jag känner efter.

Dum fråga

Hur gör man för att få kontakt med någon som sekretesskyddat sin blogg och man inte fått en inbjudan?

Det finns någon i min blogglista som jag även fortsättningsvis vill följa – om jag får – och jag har ingen mailadress sparad. Vad göra?

Svar till Okänslig vän

”Hej R!
Vad roligt för dig och din man att ni väntar barn! Och att det tog på första försöket. Så olika det där kan vara. Jag gläds å era vägnar förstås.

Jag misstänker att du råkade skicka meddelandet fel på Facebook, att det inte var jag som skulle få det.

Hör gärna av dig vid tillfälle.
M”

Ja det blev en sorts kompromiss. Jag väljer att tro det bästa för så jävla dum i huvudet har hon inte varit förut. Och jag inbjuder till kontakt så hon kan få förklara sig. Att hon skickade meddelandet fel på FB kan vara en förklaring – även om den inte är särskilt trolig.

Men jag håller tangenten på Delete-knappen på hennes profil på FB. Men helst skulle jag vilja slå henne. Men sånt gör inte Regnbågsmammor.

Överkänslig?

Jag fick följande meddelande på Facebook:

”Hej X, hur är det? Det var länge sen vi hördes.

Vet du vad som hänt? Jo, jag och min man bestämde oss för att skaffa barn under 2011 och det tog på första försöket! Så nu ska vi ha barn i höst och jag är otroligt glad!!!!

Puss och kram, Z.”

Precis så skrev hon. Precis så.

Ja hon vet att vi har kämpat i flera år. 
Ja hon vet om hur fruktansvärt ledsen jag varit i omgångar.
Ja hon vet om våra två missfall.
Ja hon vet om att det ena skedde nyligen.

Är jag överkänslig eller är det ett väldigt okänsligt brev?  Och vad fan svarar jag på det? Jag känner mig helt matt. Och naturligtvis är jag glad att det går bra för henne, hon är en kär vän. Eller är hon det? Nåja, det tål att funderas vidare på. Men ändå. Är jag överkänslig? Troligen.

Synpunkter emottages tacksamt.

När tankarna och hjärtat får gå sin egen väg

Jag är hemma nu. Har hunnit tvätta det mesta tvätten sedan resan, proviantera, ladda upp bilder och läsa bloggar.  Fortfarande är jag jetlaggad, men de ljusa mornarna är så ljuvliga att det inte gör något. Vi går mot ljusare tider!

Däremot är jag observant på en sak. Jag blir stressad och ledsen av att blogga.  Det känns som om vi är bland de sista kvar – de som inte lyckas. De som kämpar och inte når fram. De flesta bloggar jag följer och följt, har stilla avsomnat eftersom ägarna har fått små ljuvliga väldoftande bäbisar. De hinner inte på samma sätt. Eller kanske inte har samma behov av att skriva längre.

Och bloggarna som handlar om nya graviditeter är svåra att hantera känslomässigt. Jag är så glad för er skull! ❤ Men eftersom jag längtar så och har en sådan sorg i min själ, så orkar jag inte riktigt just nu.

Fast jag kommer att läsa dem. Hålla tummar, glädjas och gråta lyckotårar när ni får era underverk. Alla ni som kämpat och längtat och nu lyckas.

För min del slutar jag skriva. Jag trodde inte det skulle ta så här lång tid för oss. Det är svårt att läsa mina första inlägg, de som handlar och enorm längtan och förhoppning redan vid första, andra och tredje inseminationen. De känslosamma beskrivningarna av ögonblicken då vi tror vårt älskade barn blir till. Och ur det hela – noll. Inget. Minus på stickan, eller  plusset som resulterade i en blodig klump som inte stannade kvar.

Det tar så mycket på mitt psyke. Jag blir ledsen, hopplös, förtvivlad av att skriva märker jag. Så jag slutar nu. Kanske har jag anledning att komma tillbaka. Men just nu så slutar jag skriva om barnförsök, längtan och annat.

Kram till er alla. ❤ ❤ ❤

Hemma igen!

Jetlaggad. Trött och lycklig. Det har varit en fantastisk resa. Många upplevelser, stora tankar. Det är så skönt att hinna följa en tanke till slut – förstår ni vad jag menar?  Att hinna känna och tänka utan störningar.

Ska skriva mer om vad jag tänkte då när jag inte blev störd. Men det får bli en gång när WordPress inte krånglar. För fy vad den beter sig!