Det finns ju förstås fler sätt att göra den här mamman arg än det finns hårstrån på mitt huvud. Men de små rödhåriga huliganerna har förstås hittat alla de snabbaste sätten att göra den här ganska jämnglada mamman FRUKTANSVÄRT SKITFÖRBANNAD. Ett sätt är att alltid springa i rakt motsatt riktning när jag ropar på dem. Igår var Momma och Moffa (mina föräldrar) på middagsbesök och när de var dags att sätta sig vid bords får jag jaga ungarna runt huset för att sätta dem på sina platser. Jag lyfter upp Gladys och bär henne under armen och sätter henne ganska abrupt på sin plats vid bordet, sen börjar det eviga krånglet med maten ”tycker inte om det, tycker inte om det, tycker inte om det” och sen spottar hon ut maten rakt fram och den landar på min tallrik. Jag blir galen och ruskar till henne och säger (skriker) att nu räcker det. Hon skjuter demonstrativt ut stolen och går sin väg. Jag är så arg att jag bara är tacksam att hon försvinner ur synhåll. T o m min mor är tyst. Knäpptyst. Hon går inte till Gladys försvar och lägger sig heller inte i konflikten. (nu i efterhand undrar jag om det verkligen var min mamma som var på besök? Det var nog en poltergeist som tagit över hennes kropp. Jag borde ha anat oråd när båda barnen fick små paket och det var bilar i dem)
Nåväl, jag fortsätter att lägga upp min egen mat efter att ha sanerat tallriken och börjar inse att jag nog har en väldigt stor del i barnens trots. Min lilla Gladys är 2 år. Hon är inte manipulativ av elakhet, hon försöker ju lära sig hur världen fungerar. Och nu sitter min unge någonstans och är ledsen.
Jag söker upp henne. Hon sitter på golvet i lekrummet, lutad mot soffan och stirrar ner i golvet. Huvudet är nerböjt, armarna korsade över bröstet. Hon är arg och ledsen.
Hon vänder inte på huvudet när jag kommer in. Jag sätter mig på golvet bakom henne och säger att jag är en bajskorv. Ingen reaktion. Jag säger förlåt att jag blev så arg. Förlåt att jag skrek och ruskade till dig. Det var inte ok och jag ber om förlåtelse. Då vänder hon på huvudet och tittar på mig med arga, fast något förvånade ögon. Jag säger att jag jätteledsen att jag blev så arg, jag blir så arg när jag känner att du inte lyssnar på mig. Men jag blev alldeles för arg och jag vill gärna be om förlåtelse. Och så önskar jag att hon ska komma och äta middag med oss för vi saknar henne vid bordet. Vill hon det? Då tar hon min hand och kommer upp i min famn och kramar mig. En tyst kram. Och jag skäms. Fan, att jag kan bli så arg på dessa små. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar dessa flickor. Kärleken är översvallande och jag skulle utan tvekan ställa mig i vägen för en eldsprutande drake eller en bandvagn för att rädda mina barn. Men ilskan då! Jag har heller aldrig blivit så arg tidigare. Eller också har jag det men inte kunnat sätta ord på det.
Den oändliga kärleken har jag hört talas om men den kokande ilskan – nej.
Vi pratar mycket om ilska jag och K. Vi har båda vuxit upp med väldigt arga mammor. Arga frustrerade mammor. En av oss har fått mer fysisk bestraffning än den andra. Men vi vill ju inte upprepa våra mödrars synder – såklart! Vi jobbar mycket med vår ilska. Men det är svårt. Hur gör ni andra med er ilska? Hur hanterar ni trots och ungar som faktiskt retar er till vansinne? Vill gärna ha feedback här.
Regnbågsmammans liv och leverne 