Avslut

I dag sa jag hejdå till min psykoterapeut jag besökt varje vecka sedan våren 2007. Hon har funnits i mitt liv varje torsdag i betydligt längre tid än som jag exempelvis känt min hustru. Hon har sett mig sörja min barnlöshet, mitt förra förhållande, hon har sett mig vara dumpad, nyförälskad, lämnad, lycklig och harmonisk. Hon vet det mesta som jag vet om om mig själv. Hon har genom samtal och ibland i hypnoterapi hjälpt mig nå dit jag är idag. Jag är henne ett stort tack skyldig.

Jag har avslutat terapin en gång tidigare,  januari 2010 sa vi adjö till varandra men sen förra sommaren när K lämnade mig har jag gått till henne och hennes fina arbetesrum en gång i veckan. Tills idag. Nu är det över. Hon fick en kokbok inslaget i presentpapper i hennes favoritfärg. Jag skrev att hon kunde tänka på mig när lagade något extra gott ur boken. Jag sa också att jag hoppades att jag skulle slippa ringa på hennes dörr igen men att jag hoppades träffa på henne i något vimmel någongång. En ensidig relation. En märklig relation. En otroligt viktig relation.

Det känns rätt, men jag kommer att tänka på henne ofta. ❤

 

Hur i helsicke tänkte hon där?

Den här veckan plockas ägg, förhoppningsvis återförs embryon, jag har återigen stressryggskottskänningar och tada… mamma kommer på besök i huvudstaden. Och då meddelar min terapeut att hon åker iväg på utbildning.

Gulp.

Ja, jag är en stor flicka. Ja, jag har redan gått i terapi i många år och är väl balanserad och förankrad. Men ibland är det bara för mycket.
När K var nerdrogad och borta igår och medan äggen sögs ut ur henne, storgrät jag. Så pass att K vaknade till halvvaket läge för att trösta. Och såpass att personalen blev lite bekymrade för mig. Men det brast nog. Det är lite mycket just nu.

Mörbultad

Idag gick vi till en samtalsterapeut, en familjerådgivare. Det var en klok kvinna som ställde frågor, satte ord på outtalade tankar och punkterade allt mitt försvar. All smärta kom upp till ytan och f%n vad ont det gjorde.

När K och jag gick därifrån – hand i hand – så var vi överens om att det bästa med mötet var att hon bekräftade vår smärta, vår sorg. Hon såg vad vi varit med om och gjorde oss sedda. Terapeuten frågade flera gånger – ”och allt det här har hänt er på mindre än två år?”

Är det konstigt att vi båda är trasiga? Är det konstigt att vårt äktenskap gick sönder?

Och som grädde på moset har jag nu brutit all kontakt med min mamma. Äntligen.