Här går jag och planerar barnledighet och retas med mina bäbisar från utsidan, kivas med K om pojknamn och inbillar mig att allt ska gå bra. Så får vi ett mail från en mamma i tvillingföräldragruppen, ett hejdå-mail eftersom deras älskade efterlängtade döttrar föddes i vecka 28 och somnade in några dagar senare.
Vi gråter, skriver svarsmail, tänder ljus och ber böner. För änglabarnen, för änglabarnens föräldrar, för våra barn, och för oss.
Så dumt. Så förfärligt. Så vidrigt.
Ramlar på en blogg hos en mamma som födde sina tvillingar i vecka 24+4 och allt blir (så småningom) bra. Det är skönt att läsa de historierna när vi nu är inne i vecka 28.
Våra små älsklingar buffas, trängs och gör sig påminda. K har världens ballaste partytrick, när hon böjer sig fram sticker lilla Hugins huvud fram genom skinnet på magen. Jag pussar den lilla pannan och ögonen tåras av kärlek – älskade älskade unge. Lilla Mumin älskar när K badar. Så fort hon sänker ner sin kropp i badkaret får Mumin spatt och sprattlar och dunsar med en enorm fart. Lilla fina Mumin, vi ska bada tillsammans du och jag. Älskade älskade unge.
Vi befinner oss i en lyckobubbla. Otrolig närvaro och symbios. Vi mot världen. Fick vi välja skulle vi ligga i en fruhög i sängen dygnets alla timmar och bara gulla med den stora fina magen. Vi umgås nästan bara med varandra, vilket i och för sig mycket beror på den begränsade orken – men också för att vi vill vara nära nära nära. Snart blir allt annorlunda. Jag ska försöka minnas denna ljuvliga tid, när vi nästan satt ihop. Kanske blir småbarnstiden ett lika fint minne?
Som sagt, K lovade ju att vi ska ta in hantverkare nästa gång vi renoverar. Hon försökte förhandla om det redan dagen efter löftet avlades men eftersom löftet var dokumenterat i bloggen fick hon så att säga lite motstånd. ❤
Nu är det min tur att avlägga ett löfte. Jag ska vara mer nogräknad kring när och hur jag dricker vin. Alltför många gånger ångrar jag de där glasen jag dricker, jag får lätt ångest av dem och gillar inte känslan av berusning. Ibland händer det förstås att vinglaset är en välsignelse, en lisa för själen och en välkommen smekning mot smaklökar och gom. Men om jag försöker välja mina tillfällen med lite mer omsorg så blir vinet en vän istället för något som ger mig ångest.
Nej, jag har inte ett riskbruk. Nej, jag har inte ett missbruk. Jag börjar däremot känna signaler som jag inte kunnat uppfatta förut och jag förtjänar att må bra.
Och idag går vi in i vecka 28
Regnbågsmammans liv och leverne 